Ett komplicerat luftkrig

Slaget om Storbritannien sommaren 1940 kom ur att Hitler inför en tänkt invasion gav fältmarskalk Hermann Göring och hans Luftwaffe i uppgift att erövra luftherravälde över sydöstra England. Även om tyskarna längs kanalkusten, i Danmark och i Norge disponerade runt 3 000 flygplan, var det en synnerligen svår uppgift. Deras bombplan hade svag defensiv beväpning, vilket innebar krav på eskort av jaktflygplan som i sin tur hade begränsad räckvidd.

De tyska och brittiska jaktplanens prestanda var ganska likvärdiga men att luftstriderna utkämpades över England innebar att brittiska piloter som hoppade i fallskärm kunde återgå i tjänst medan tyska piloter som räddade sig blev krigsfångar.

Förutom runt 600 moderna jaktplan disponerade britterna även ett för tiden helt nytt luftbevaknings- och stridsledningssystem som kom att spela en avgörande roll. Den brittiska taktiken byggde på att anfallande tyska flygplansformationer som upptäcktes på radar rapporterades in till stridsledningscentraler som i sin tur larmade lämpliga jaktförband. Men om hur dessa jaktinsatser borde genomföras fanns det två olika uppfattningar.

Hur stoppar man tysken?

Den ena skolan, förfäktad och tillämpad av Dowding, ansåg att man borde möta tyskarnas bombflygplan och deras jakteskort tidigt för att tvinga dem till strid och på så sätt försvåra för dem att nå sina mål. Nackdelen var att endast jaktförband med hög beredskap kom till insats. Ofta innebar det att britterna i luftstriderna var numerärt underlägsna.

Den andra skolan, som förespråkades av Leigh-Mallory, menade att man borde kraftsamla jaktförbanden innan man angrep en bombformation för att kunna orsaka tyskarna större förluster. Problemet var att det tog tid att samla större jaktstyrkor i luften vilket innebar att formationerna av bombplan kunde bekämpas först efter att de släppt sin last och var på väg hem.

Punklighet räddade liv

De stora tyska formationerna flög vanligen på cirka 5 000 meters höjd, där de var lätta att upptäcka på radar. Oavsett vald taktik innebar britternas stridsledningssystem i teorin fördelen av att kunna möta de tyska angreppen på rätt plats och vid rätt tidpunkt. I praktiken var det inte lika enkelt då systemet var nytt och oprövat. Skickades jaktplanen upp för tidigt fanns risk för att bränslet tog slut och de tvingades landa för att tanka när väl tyskarna kom. Kom larmen för sent missade jaktförbanden tyskarna eller tvingades anfalla underifrån, vilket var ofördelaktigt.

Osämja dödar

Dowdings taktik tvingade honom att hushålla med resurserna, annars skulle det inte finnas jaktplan tillgängliga när det kom nya anfall. Det krävdes en fast ledning och starka nerver för att inte skicka upp alla flygplan. Som en konsekvens av detta stod somliga jaktförband kvar på marken när tyskarna anföll, vilket Dowding kom att kritiseras för.

Medan Parks 11. eskader enligt Dowdings anvisningar lojalt satte in jaktförbanden divisionsvis (tolv flygplan) frångick Leigh-Mallory och hans eskader vid flera tillfällen den anbefallda taktiken och försökte i stället att kraftsamla flera jaktdivisioner. Det lyckades vid några tillfällen. Taktikdiskussionerna förstärktes av personliga motsättningar. Leigh-Mallory, som kände sig förbigången i befordran, kritiserade både Dowding och Park för att de utkämpade luftstriderna på fel sätt.

Britter står och stoltserar vid en nedskjuten Junkers Ju 87, oftast kallad Stuka. Planet var det huvudsakliga lätta bombplan som tyskarna använde. 

Tysken nära på att segra!

Trots sina operativa problem kom tyskarna nära en seger. Men deras misstag spelade britterna i händerna. Tyskarna avbröt efter en tid sina anfall mot radarstationerna då de felaktigt drog slutsatsen att dessa inte gick att slå ut. När förlusterna av bombflygplan började nå oacceptabla nivåer beordrade Göring jaktförbanden att flyga nära bombflygplanen. Effekten blev att möjligheterna att anfalla brittiska jaktplan minskade samtidigt som förlusterna av tyska jaktplan ökade. Dessutom minskade inte förlusterna av bombflygplan. Mot slutet av slaget riktade tyskarna sina anfall direkt mot brittiska flygfält, vilket ledde till att det brittiska jaktförsvaret var nära att nötas ner. Flygplanen gick att ersätta tack vare en väl fungerande nyproduktion men bristen på erfarna piloter blev akut.

Bomba London till varje pris

I detta läge beordrades Göring av Hitler att börja bomba London. Orsaken var att britterna anfallit Berlin som en vedergällning efter att tyska bombplan i mörker av misstag fällt sin bomblast över London. Att Luftwaffe nu åter ändrade fokus gav Fighter Command ett välbehövligt andrum samtidigt som tyskarnas möjligheter att erövra luftherraväldet försvann.

Göring vägrade lyssna

De tyska förbandschefernas påpekande upprepade gånger behovet av att analysera motgångarnas orsaker vilket Göring ignorerade. Han gick till och med så långt att han anklagade sina piloter för feghet. Hade tyskarna i stället låtit sina bombplan flyga in på låg höjd under radartäckning och samtidigt låtit sina jaktförband anfalla de brittiska jaktplansformationerna i stället för att flyga eskortuppdrag hade britterna antagligen inte fått samma utdelning av sin stridsledning som de nu fick. Dessutom såg Dowding trots alla svårigheter till att det hela tiden fanns jaktförband att skicka upp, vilket försvårade för tyskarna att bedöma vilket motstånd de skulle möta.

Så här kunde ett vanligt kvarter i London se ut under bombningarna. Det är sannerligen ingen vacker syn.

“Tyskarna begrep inte att de vunnit!”

När luftstriderna ebbade ut kunde man konstatera att det hade varit ”nära ögat”. Tyskarna hade förlorat nära 1 700 flygplan, varav cirka hälften var jaktplan, medan britterna förlorade omkring 900 jaktplan. Churchill beskrev det som att ”tyskarna förlorade för att de inte begrep att de hade vunnit och britterna vann för att de inte begrep att de hade förlorat”.

Detta och mycket mer kan du studera på plats om du reser med SMB till England 7–12 september nästa år. Glöm inte att som en förberedelse se (eller se om) den utmärkta filmen Battle of Britain från 1969 i vilken det flygs med riktiga flygplan. Visserligen är de tyska licensbyggda i Spanien, men de är mycket lika originalen.

Hoppas vi ses i England!

Marco Smedberg

Marco Smedberg är militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Han har sedan 1990-talet synts i Pennan & Svärdet och skrivit flera böcker om krigskonstens utveckling: Flera har varit förmånsböcker för oss medlemmar. Bland dem: Militär ledning, Vietnamkrigen och det moderna standardverket Första världskriget.