"Svenska krig" är en sammanställning av Ulf Sundbergs böcker Svenska freder och stillestånd, Svenska krig 1521-1814 och Medeltidens svenska krig (Hjalmarsson & Högberg 1997, 1998, 1999). Text, bilder och kartor ur böckerna har publicerats på SMB:s webbplats i enlighet med särskilt avtal med förlaget. Ytterligare bilder och bildtexter har tillförts det ursprungliga materialet.

Nedanstående återges ett sammandrag av förorden till de tre ovannämnda böckerna.

 

Svensk krigshistoria

Huvuddelen av konflikterna under perioden 1521-1814 grundläggs redan under medeltiden. Det gäller kampen om Finland med Ryssland men också den danska ambitionen att regera även Sverige. Utan en viss insikt i förhållandena under medeltiden blir den moderna tiden svårbegriplig. Man upphör aldrig att förvånas över hur allt upprepar sig, ingenting tycks vara nytt under solen. Den svenska expansionspolitiken under 1600-talet är t.ex. i huvudsak ett förverkligande av medeltida strävanden. De landvinningar i öster som blir resultatet av freden i Stolbova år 1617 eftersträvades redan på 1200-talet. Annekteringen av Estland och Livland under den senare delen av 1500-talet och det tidiga 1600-talet kunde ha förverkligats flera hundra år tidigare om inte de svenska insatserna kommit för sent och varit för kraftlösa. Sverige strävade under medeltiden också efter att lägga under sig Skånelandskapen, Bohuslän och Norge, i huvudsak för att försvåra danska angrepp mot Sverige och öppna fönstret mot väst.

 

Medeltidens krig

Likheterna med den moderna krigshistorien är slående, i lika hög grad finns det viktiga skillnader. Mer än en fjärdedel av de medeltida krigen utlöstes av en intern kamp om kronan, men från och med 1600-talet var de inre förhållandena inte längre någon krigsorsak. Martin Luther påverkade ytterligare den historiska utvecklingen när han i början av 1500-talet revolterade mot den katolska kyrkans gärningsorienterade syn på frälsningen. Reformationen som följde i många länder kom att skapa nya krig mellan protestanter och katoliker, något som var okänt på den strikt katolska medeltiden. I gengäld gjorde reformationen slut på de konflikter mellan den världsliga och den kyrkliga makten som tidigare förekommit.

Det finns en mycket viktig social aspekt på medeltidens krig. Medan bonden på kontinenten ofta nedföll i livegenskap behöll den svenska allmogen en frihet och ett oberoende. Den här frågan är inte okontroversiell, man kan naturligtvis diskutera hur fri och hur oberoende allmogen egentligen var och hur detta varierade över tiden. Under Erik av Pommerns regeringstid (från 1396) försämrades uppenbarligen allmogens villkor radikalt och Engelbrekts framgångsrika uppror kommer år 1434. Upproret kan ses som ett bevis på att allmogen inte hade låtit sig nedtryckas, eftersom Engelbrekt mycket snabbt kunde mobilisera avsevärda bondearméer.

Genom huvuddelen av medeltiden framskymtar bilden av en allmoge som i kraft av sin militära förmåga inte behöver stå ut med alltför stora oförrätter. Man får intrycket att den politiska makten vilade på folkets samtycke. Allmogen krävde förvisso ledning av en riddare för att bli militärt effektiv, men en person i regeringsställning var alltid tvungen att räkna med möjligheten att en eller flera riddare skulle kunna utlova förändringar och därmed få med sig en bondearmé, som i längden skulle vara svår att besegra. "Man behöver inte buga sig så djupt om man lutar sig på ett spjut."

I denna sammanställning definieras 91 krig under perioden 1222-1520. Under medeltiden blir frågan om vad som karakteriserar ett krig viktig. Medeltidssamhället innehöll mycket våld. En polismakt som skyddar den svage infördes först med Gustav Vasa, skydd för liv och egendom var tidigare till stor del en privatsak. Politiskt våld var under långa perioder mer regel än undantag. Det är alltså inte helt okomplicerat att skilja mellan krig och ren kriminalitet. Ett krig har som regel definierats som en våldsanvändning som involverar rikets högsta ledning och armé. Enligt denna definition inkluderas såväl krig med främmande makter som inbördeskrig och uppror, d.v.s. allt som på ett avgörande sätt stör ordningen i riket. Unionen mellan Sverige, Danmark och Norge, som formellt ingicks år 1397, skapar frågeställningen om unionens krig skall räknas som svenska krig. Unionens krig har betraktats som svenska så länge unionsregenten härskat även i Sverige. Ett av de krig som aktualiserar frågan är Slesvigska kriget 1410-1435. Kriget var på sätt och vis endast en dansk angelägenhet, men Sverige drogs som medlem i unionen in i konflikten. Christian I:s krig mot Danzig år 1457 och Hans krig mot ditmarskerna år 1500 involverade i mindre utsträckning Sverige men är ändå inkluderade, eftersom både Christian I och Hans under dessa krig var kungar även i Sverige. Den personalunion med Norge som uppstod när Magnus Eriksson ärvde den norska kronan påverkar dock inte framställningen, eftersom det norska rådet förde en självständig utrikespolitik.

Det finns en påtaglig risk för att denna bok inte är komplett. Från perioden 1050-1222 är källmaterialet mycket bristfälligt och det utkämpades sannolikt krig som inte har blivit dokumenterade. Under perioden 1222-1520 är det främst krigen i öst som utgör en risk. På svensk sida dokumenterades inte alla dessa krig i de källor som i dag finns tillgängliga. Om vi inte hade haft tillgång till krönikörerna i Novgorod skulle vi ha haft en direkt felaktig uppfattning om denna del av medeltidens krigshistoria.

Styrkeuppgifter är alltid problematiska. Vi tror att krönikörerna gärna överdrev styrkornas storlek. Exempelvis kan Vadstenakrönikans uppgift om att hela 80 000 beväpnade bönder följde Karl Knutsson Bonde på 1452 års fälttåg starkt ifrågasättas. Det kan i andra sammanhang finnas en helt motsatt effekt, för att förhärliga en själv kan uppgifter om de egna styrkorna ha satts för lågt. Det ser naturligtvis bättre ut om man med endast en handfull krigare lyckats besegra en mångdubbelt starkare motståndare. På motsvarande sätt innehåller också uppgifter om egna och fientliga förluster en risk.

Kronologin och dateringen av vissa händelser är ett annat problemområde. De medeltida krönikorna skrevs ofta långt efter att händelserna hade utspelat sig och krönikörerna kan ibland beslås med misstag i fråga om datering och kronologi. Tidsangivelser, framför allt från den tidiga medeltiden, skall därför snarare betraktas som ungefärliga än som exakta uppgifter. Den information som vi får ur de ryska krönikorna utgör förmodligen ett undantag i detta sammanhang. Krönikorna författades i nära anslutning till händelserna och får i huvudsak förmodas vara pålitliga.

 

Kommentarer till kartorna

Kartorna syftar till att översiktligt beskriva det geografiska område som det aktuella kriget utspelades i. De platser som har betydelse för det aktuella kriget är i huvudsak utsatta. I de fall då det blivit för trångt på kartan förklaras vissa platsers belägenhet i texten. Platser har lagts in varefter de börjar spela någon roll i krigshistorien, en karta från ett visst år innehåller därför självklart inte alla städer som fanns vid denna tidpunkt. Vissa orter, som t ex Stockholm, utgör undantag från denna regel.

En hel del moderna begrepp har i stället för de medeltida begreppen använts i kartorna. Några viktiga anmärkningar är att:

  1. Begreppet Finland användes under medeltiden endast för landskapet Egentliga Finland, området som helhet kallades Österlandet.
  2. Bohuslän kallades under medeltiden för Viken.
  3. Småland är ett modernt begrepp. Området bestod under medeltiden av ett flertal "små länder", t.ex. Möre.


Dagens landskapsgränser har använts i kartorna. Vissa revisioner har skett av dessa sedan medeltiden, t ex räknades delar av Västergötland till Småland och till Småland räknades vissa delar av Östergötland. På de kartor som omfattar kontinenten och södra Baltikum har inga nationsgränser satts ut i dessa områden. Det visade sig komplicerat att få dessa rätt för varje givet år och dessa gränser spelade ingen roll för de medeltida svenska krigen.

En fylld cirkel används för att markera en viktigare plats och en ofylld för att markera en mindre plats. På kartorna görs ingen skillnad mellan stad med borg, stad utan borg och borg utan stad. Detta på grund av svårigheterna med definiera begreppet stad och risken för att kartorna skulle få allvarliga fel. I normalfallet växte det snart upp en stad runt en borg, innevånarna kallades borgare, men så skedde inte alltid.

De pilar som finns på kartorna markerar anfallsriktningar. Det är i normalfallet osäkert om pilarna avspeglar den aktuella marschvägen, vi är oftast okunniga om hur man exakt förflyttade sig. I de fåtal fall vi är tämligen säkra på marschvägen markeras detta genom en streckad pil.

Två korslagda svärd markerar ett slag. Om svärden har spetsarna uppåt markerar detta en svensk seger, spetsarna vända nedåt markerar ett svenskt nederlag. Slag i inbördeskrig har alltid spetsarna uppåt. De exakta platserna för slagen, framför allt i öst, är ofta okända varför symbolen skall betraktas som en indikation.

 

Krig 1521-1814

Sverige har sedan 1521 utkämpat 31 krig. Två tredjedelar av dessa krig har i huvudsak haft sin orsak i två grundläggande motsättningar i Norden, de danska ambitionerna på den svenska kronan och den ryska önskan att expandera västerut, något som stod i konflikt med den svenska ambitionen att expandera österut.

Båda konflikterna hade sina rötter i medeltiden. Sedan Kalmarunionen ingåtts år 1397 började de danska kungarna odla drömmen om den svenska kronan. De första åren av unionen var tämligen lyckliga, men när Erik av Pommern tog över unionskronan började problemen torna upp sig. År 1434 inledde Engelbrekt Engelbrektsson ett folkligt uppror som i praktiken gjorde slut på unionen. Den strategiska balansen tippade allvarligt till svensk nackdel när Norge år 1450 blev danskt, och fram till år 1523 flöt mängder med blod kring den danske kungens rätt till den svenska kronan. Med Befrielsekrigets slut kan kampen sägas vara avgjord, men inte slutförd. Erik XIV, Karl IX och Gustav II Adolf hade också sina krig att utkämpa för att hålla Sverige självständigt.

Under Kristina och Karl X Gustav skulle nya krig utkämpas med Danmark men nu hade Sverige överhanden och danskarna förlorade territorium. De kommande krigen med Danmark hade dansk revanschism som förtecken. När Sverige och Danmark år 1813 för sista gången möttes på slagfältet utdelades ett dråpslag mot det danska väldet. Norge rycktes ifrån Danmark och införlivades i en union med Sverige. Det danska hotet var nu för evigt neutraliserat. Konflikten med Danmark kan sägas ha resulterat i tolv krig, inklusive Danmarks deltagande i Karl XI:s krig och Stora nordiska kriget.

I äldre tider hade Sverige ett mycket gott förhållande till Ryssland, eller rättare sagt de områden som skulle bilda ett enat Ryssland i slutet på 1400-talet. Under 1100-talet hade detta goda förhållande bytts ut till ett fientligt sådant. Det för mycket långt att uttala sig om anledningarna till detta, men det faktum att Finland låg som ett politiskt vakuum mellan Sverige och Ryssland torde ha varit en bidragande orsak. Det ryska inflytandet började tidigt att göra sig gällande i Finland. Den exakta historien är höljd i dunkel, men det faktum att det finska ordet för Åbo kan härledas till ryska ger en fingervisning om omfattningen och utbredningen av detta inflytande.

Sverige påbörjade sin expansion österut under mitten av 1100-talet. Viborg etablerades under senare hälften av 1200-talet som den östligaste utposten för det svenska väldet. Under Gustav Vasas tid fortsatte kolonisationen av norra Finland och Karl IX närde planer på att erövra Kolahalvön. Gustav II Adolf lyckades efter det Ingermanländska kriget att helt stänga Ryssland ute från Östersjön. Det är naturligtvis vanskligt att uttala sig om hur olika ryska regenter såg på en utvidgning västerut, men vissa tsarer har utan tvekan haft som ett viktigt mål att åtminstone skaffa Ryssland tillträde till Östersjön. Peter den store lyckades uppnå detta mål under Stora Nordiska kriget och behöll Ingermanland, Estland, det svenska Livland och delar av Finland efter kriget.

Under 1700-talet gjorde Sverige ett par fåfänga och misslyckade försök att återerövra förlorat land i öster och 1808-1809 utkämpades det sista kriget mot Ryssland, i vilket Finland gick förlorat.

I den andra stora kraftmätningen i Norden stod Sverige som förlorare. De svenskryska motsättningarna kan sägas ha lett till åtta krig mellan åren 1521 och 1814, bland dem Stora Nordiska kriget.

Den tredje viktiga källan till krig var Polen. Den polska vasagrenens anspråk på den svenska tronen var en av krigsorsakerna. Den svenska expansionen i Baltikum, som inleddes när Narva och tre estniska län frivilligt ställde sig under Sverige år 1561, var ytterligare en anledning till konflikt. Den försvann först när dessa områden avträddes till Ryssland år 1721. Polen var dessutom ett av de länder som "låg i vägen", när Gustav II Adolf inledde Sveriges mest expansiva period. En svensk vilja att lägga polskt territorium under sig genererade ett av de få krig som framstår som ett onödigt svenskt anfallskrig, nämligen Karl X Gustavs polska krig. Sveriges mellanhavanden med Polen har resulterat i sex krig, bland dem Polens andel i Stora Nordiska kriget.

Man kan diskutera om kriget mot Sigismund skall betraktas som ett krig mot Polen eller som ett inbördeskrig. Konflikten hade utan tvekan starka inslag av inbördeskrig, men det faktum att Sigismund redan var kung av Polen och utkämpade sitt krig med polska resurser ger det också karaktären av ett krig med Polen. Att konflikten hade även andra förtecken än Sigismunds rent personliga intressen, t.ex. kopplingen till en motreformation och de polska anspråken på Sveriges besittningar i Estland, gör att man med viss tvekan kan klassificera kriget som en konflikt med Polen.

Den tysk-romerske kejsarens målsättning att utplåna protestantismen i Europa skapade en fjärde kategori konflikter, Trettioåriga kriget och de krig som uppstod som en följd av denna konflikt. Efter de svenska framgångarna i Trettioåriga kriget blev bland annat Vorpommern och delar av Hinterpommern svenska. Dessa besittningar kom att bli en källa till konflikt med Brandenburg, som byter namn till Preussen år 1701.

De svenska innehaven i Pommern var en ständig nagel i ögat på Brandenburg och när det svenska läget i Stora Nordiska kriget såg mörkt ut tog brandenburgarna sin chans. I den följande freden fick Brandenburg en stor del av det svenska Pommern, men inte hela. Ett svenskt försök att i Pommerska kriget ta tillbaka det man förlorat fick ett katastrofalt slut.

Andra krig som kan härledas till framgångarna i Trettioåriga kriget är de båda bremiska krigen. Staden Bremen i länet Bremen vägrade erkänna den svenska överhöghet som hade beslutats i Westfaliska freden, vilket ledde till två militära konflikter, betydelselösa som krig men viktiga ur politisk synvinkel. Av de svenska krigen kan sex härledas till Trettioåriga kriget, bland dem Karl XI:s krig och Stora Nordiska kriget.

Under napoleontiden drogs Sverige in i sina sista krig. Gustav IV Adolf kände ett oresonligt hat mot Napoleon och i strid mot goda råd drar han in Sverige i en svår situation som slutade med ett totalt tillbakadragande från kontinenten. De politiska malströmmarna kring Napoleon förde oss också in i det fiktiva Kriget mot England.

Det är inte helt självklart hur man skall se på Sveriges två sista krig, det svenska ingripandet mot Napoleon, Karl Johans krig mot Napoleon, som leddes av den svenske kronprisen och sedermera kungen Karl Johan, samt Kampanjen mot Norge. På ytan ser krigen ut som krig mot Napoleon men den underliggande tankegången var att slå mot Napoleons allierade Danmark och vrida Norge ur dess händer, varför det kan vara rimligare att hänföra dessa två krig till konflikten med Danmark.

Ett krig som inte passar in i ovanstående kategorier är Sveriges deltagande i Grevefejden, en kamp på den danske kungens sida mot Lybeck och danska upprorsmän. Det hör därför hemma i en egen kategori.

 

Exkluderade konflikter

Det är inte alltid lätt att dra gränsen mellan krig, uppror och ren kriminalitet. Den första kategorin av väpnade konflikter som exkluderats ur denna bok är uppror där krigshandlingarna har varit relativt begränsade. I denna kategori faller bl.a. första dalupproret 1524-1525, daljunkerns uppror 1528, västgötaherrarnas uppror 1529, klockupproret 1531, dackefejden 1542-1543, bondeupproret i Finland 1596-1597, ofta kallat Ilkainens krig, och stora daldansen 1743.

Ett annat uppror som exkluderats är hertigarna Johans och Karls uppror mot Erik XIV år 1568. I kampen mellan Gustav Vasas söner ingick också ett framgångsrikt anfall av Erik XIV mot brodern Johan och hans finska besittningar år 1563, men inte heller denna kampanj betraktas här som ett krig.

Två väpnade konflikter ligger på gränsen till att kunna räknas som svenska krig, Gustav Vasas kampanj mot sjörövaren Sören Norby 1524-1526 och de stridshandlingar som utfördes för att befästa Sveriges maktställning i Estland under början av 1560- talet. Dessa är dock varken krig mot en nation eller inbördeskrig, och tas därför inte med i denna framställning.

De kolonier som Sverige på 1600-talet skaffade i Nordamerika och Afrika gick oftast förlorade genom stridshandlingar. Detta är ytterligare en kategori av konflikter som inte tagits med i sammanställningen.

Svenska frivilliga har i större eller mindre utsträckning deltagit i ett stort antal konflikter, där Finska vinterkriget är den kanske mest kända. Dessa insatser kan dock inte betecknas som svenska krig och hör därför inte hemma i denna bok. Inte heller ingår de krigshandlingar som utförts inom FN:s ram, där insatserna i Kongo under 1960-talet har varit de mest omfattande.

 

Avslutning

Det finns många anledningar till att krig är ett besvärligt ämne vad gäller sanningshalten i det skrivna ordet. En är helt enkelt krigets natur. När krutröken börjar skingras efter ett slag är inte alltid alla helt överens om vad som egentligen hände under de timmar då striden rasade. En annan anledning är att det finns många som vill modifiera sanningen på ett för sig själva förmånligt sätt. Orsakerna till detta kan variera, det kan röra sig om ren prestige eller en vilja att inte ställas inför krigsrätt för utförda eller inte utförda handlingar.

Det åligger varje nations propagandamaskiner att ställa sina egna soldater i så god dager och fiendens i så dålig dager som möjligt. Lojaliteter mellan nationer påverkar också sättet att skriva historia. I t.ex. Sverige innebär detta en fördel för England och en nackdel för Ryssland. Segraren har också oftast ett stort inflytande på historieskrivningen. När det gäller krigshistoria har sanningen alltså många fiender.

När det gäller historiska händelser finns det en påtaglig risk för fel samt för olika uppfattningar om en viss händelse, en risk som är extra stor inom ämnet krig. Uppgifter om antal när det gäller storlek på arméer och förluster är en av de mer komplicerade frågorna. Risken för förvanskningar är stor och det finns definitionsproblem. Om alla människor, stridande såväl som icke-stridande, i en armé räknas blir siffran naturligtvis högre än om endast infanterister och kavallerister räknas. I äldre tider följdes ofta en armé av ett stort antal civila och om dessa inkluderas stiger siffrorna avsevärt. En god tumregel är att ju längre tillbaka i tiden och ju längre österut, desto större risk för att styrkeuppgifterna är överdrivna.

Ett annat område som erbjuder komplikationer är frågan om vem som utförde vissa hjältemodiga handlingar. I flertalet fall är historien entydig men det finns besvärande undantag. Erik Dahlbergh erbjuder ett typexempel. Vår uppfattning om hans insatser grundar sig till stor del på hans egna dagböcker, och det finns misstankar om att Dahlbergh förbättrade historien till sin egen fördel. Bristen på källmaterial gör det dock ofta svårt att komma med en motbevisning så här långt i efterhand.

 

Freder och stillestånd

Krig är förödande skeenden under vilka människors och nationers öden avgörs. Efter krig följer fred och krigens resultat kommer i olika grad att avspegla sig i fredssluten.

En nations freder kan sägas utgöra ramvillkoren för dess existens. Nationer kan skapas, reduceras eller expandera genom freder, de kan t.o.m. upphöra att existera som resultat av ett fredsavtal.

I Sveriges fall har resultaten aldrig varit fullt så drastiska, även om en del freder haft vittgående konsekvenser. Freden i Fredrikshamn år 1809, vår sista fred med Ryssland, påverkar oss sannolikt än i dag. I denna fred förlorade Sverige Finland, som sedan tidig medeltid betraktats som en självklar del av Sverige. En väsentlig och vid denna tid naturlig del av riket hade ryckts bort. Upplevelsen tvingade svenskarna att inta en helt ny inställning till Finland och vår gemensamma historia, en inställning som sannolikt lever vidare i 1900-talsmänniskan. I det historiska facit är det ryssarna som är segrare och erövrare.

Effekten av andra freder har förklingat. År 1613 tvingades Sverige i Knäred sluta en hård fred med Danmark. I villkoren ingick att erlägga den s.k. Älvsborgs lösen, en summa om en miljon riksdaler, motsvarande värdet av fyra svenska årsskördar. Fredsvillkoren förstärkte hatet mot Danmark, som länge levde kvar. Frederna i Brömsebro, Roskilde och Freden i Kiel reducerade Danmark till vad det är i dag, en nation avsevärt mindre än Sverige. Först när detta var ett faktum kunde svenskarna börja betrakta danskarna som ett jovialiskt broderfolk.

Denna framställning om svenska freder och stillestånd börjar år 1249 med freden i Lödöse. Freden avslutar en konflikt med Norge. Av en händelse kommer även bokens sista rubrik att avse Norge. Före år 1249 framstår två freder tydligt i historien. Den första är freden i Uppsala år 1018, som avslutar ett krig mellan Olof Skötkonung i Sverige och Olav Haraldsson i Norge. Den andra är freden vid Kungahälla år 1101, i vilken Inge den äldre i Sverige och Magnus Barfot i Norge sluter fred. Det finns flera skäl till att jag börjar framställningen först år 1249. Det viktigaste är att kunskapen om tidigare freder är mycket knapphändig. Avtalen var alltid muntliga och övrig dokumentation var också mycket bristfällig. Detta avspeglar sig i att O. S. Rydberg inte heller nämner några svenska freder före år 1249 i sitt verk Sveriges traktater med främmande makter.

När man har bestämt sig för tidsramarna är det inte helt självklart vad som skall inkluderas. Den största frågan skapas runt de freder som gäller den union som de nordiska rikena ingår år 1397, den s.k. Kalmarunionen. Det är än i denna dag en historisk stridsfråga vad unionen innebar och vi vet med säkerhet att det inte ens var självklart för samtiden vad unionen stod för. Jag har utgått från att Sverige var delaktigt i de freder som ingicks under den tid landet uttryckligen var en del av unionen. Detta innebär främst att den serie freder och stillestånd som ingås med holsteinarna och hansestäderna i början av 1400-talet (se Stilleståndet i Kolding och framåt) blir svenska freder. Efter denna tid lyckades de danska kungarna Christoffer av Bayern, Christian I, Hans och Christian II göra sig till kungar av också Sverige under kortare perioder. I den mån de ingår några freder och stillestånd, som inte direkt berör svenska förhållanden, kommenteras detta under respektive regentpresentation.

En variant på frågeställningen är Magnus Erikssons tid som kung över både Norge och Sverige åren 1319-1350. De norska stormännen förde en självständig utrikespolitik och ingick en del freder, men då dessa freder inte har något större intresse för svenskt vidkommande har de uteslutits ur sammanställningen.

Sverige har genom åren ingått en del fredsavtal med staterna på Afrikas nordkust, t.ex. Tripolis och Alger. Dessa har inte tagits med, eftersom de har föregåtts av sjöröveri från arabisk sida snarare än rena krigshandlingar. Inte heller lokala bondefreder refereras här. Ytterligare en kategori fredsavtal som har uteslutits är avtal som gotlänningarna ingick med främmande makter under 1000-, 1100- och 1200-talen.

Det är inte alldeles enkelt att definiera vad som är ett fredsavtal. Ett svårt gränsfall skapas av den gamla ryska sedvanan att en fred måste bekräftas om regenten i det ena eller andra landet går bort. Detta skapar en del freder som är viktiga i ryska ögon men som ser mycket egendomliga ut för oss. Det som ryssarna betraktar som freder ser vi mer som icke-agressionsavtal. Min ambitionsnivå har varit att i samband med "riktiga" freder med Ryssland i korthet nämna dessa bekräftelser på redan ingångna freder.

De inre oroligheter som har härjat Sverige skapar ytterligare frågeställningar. Gränsen mellan inbördeskrig, uppror och ren kriminalitet är inte lätt att dra. I många fall avslutas dessa affärer med att upproret slås ned och att upprorsmännen bestraffas, alternativt att den regerande konungen avsätts och att ny konung väljes.

I den mån inre oroligheter har avslutats med fredsöverenskommelser har dessa i huvudsak inkluderats i sammanställningen; de är trots allt fredsavtal som ingåtts av svenska regenter.

En speciell typ av "freder" är när företrädare för två eller flera riken har normala möten och i detta sammanhang passar på att lova evig fred mellan rikena. Denna typ av fredsintygelser, som inte har föregåtts av någon väpnad konflikt, är mer av artighets- och protokollkaraktär och har genomgående inte tagits med i sammanställningen.

Ett stillestånd är en överenskommelse, som kan vara mycket lokal, om att avbryta stridigheterna på viss tid. Det finns ett avsevärt antal stillestånd i vår historia. I denna sammanställning har dock inkluderats i huvudsak stillestånd av större omfattning, stillestånd som förhandlats på nationell nivå eller stillestånd som bidrar till att komplettera det historiska sammanhanget.

 

Allmänna upplysningar

Under vissa perioder av Sveriges historia kan det vara vanskligt att uttala sig om vem som egentligen är regent. Frederna och stillestånden beskrivs under respektive regents formella regeringstid, även om han eller hon har inte har utövat den verkliga makten under vissa perioder. Detta anges i så fall i den aktuella regentpresentationen.

Datumangivelser utgör en särskild problematik. Den 17 februari 1753 gick Sverige över till den gregorianska kalendern, nästa dag blev den 1 mars. Sverige låg alltså vid denna tid elva dagar efter dagens almanacka. I historisk litteratur finns det tre sätt att angripa detta problem. Det ena är att översätta äldre dateringar till den nya almanackan. Det andra är använda den gamla dateringen och det tredje är att ange dubbla dateringar. Jag har valt att använda den gamla dateringen. Tyvärr anger inte alla källor vilken datumform som används, varför det finns viss risk för att ett datum som blivit översatt i undantagsfall har kommit med i texten i sin nya form.

Sammanställningen "Svenska krig" baseras i huvudsak på tidigare bearbetningar av källmaterialet. Det förekommer att historiska händelser skildras på olika sätt. I de mer kontroversiella fallen har författaren Ulf Sundberg angett i texten att olika uppfattningar förekommer. Den som skall använda en viss upplysning i ett vetenskapligt sammanhang rekomenderas att gå till källorna och bilda sig en egen uppfattning. "Svenska krig" gör naturligtvis inte anspråk på att vara det sista ordet i frågan om Sveriges krig och freder. Förhoppningen är dock att denna sammanställning skall kunna vara till nytta och glädje.

Ej medlem ännu?

Relaterade artiklar

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!