AV PATRIK NILSSON, REDAKTÖR


Sällan har förtroendet för den svenska armén och flottan varit större. Alliansen 1672 med Frankrike gav både säkerhet och välbehövliga ekonomiska bidrag. Stormaktsväldet tycktes tryggat. Motsatsen blev följden: krig med Danmark, Holland och Brandenburg samt statsbankrutt. Den unge Karl XI ställdes inför sitt livs utmaning – rädda Sverige!

 
Totalt fanns 11.870 man ombord, beväpningen var 2.172 kanoner och eldkraften imponerande. 32 örlogsskepp, åtta kofferdiskepp, elva bevärade lastdragare, åtta brännare och två små båtar. Kungen, Karl XI, och folket förväntade sig en seger för den överlägsna svenska flottan. Det var den 1 juni 1676 och platsen södra Öland på havet utanför Hulterstad kyrka. Helt plötsligt sköt amiral Uggla på Svärdet ett skott och vände mot fienden. Riksamiral Lorentz Creutz på Stora Cronan svor en gruvlig ed och undrade vart Uggla skulle ta vägen. Han beordrade även att flaggskeppet Cronan skulle skjuta ett skott och vända. Gny hördes från de församlade befälen och den gamle sjöbussen, kapten Per Gabrielsson, sade att ”om vi vänder i detta hårda väder med detta ranka skeppet sker oss visst en olycka”. Vändningen inleddes. Den gick så snabbt att man inte hann hala in kanonerna eller ens minska seglen. En plötslig vindby tvingade ner skeppet på sidan, så att masterna låg längs med vattnet. Besättningen försökte desperat lämna dödsfällan genom kanonportarna på styrbordssidan. Det kom ett par häftiga explosioner och skeppet bröts sönder på mitten – krutförrådet har exploderat! ”Ett stort Guds straff”, skrev ett samtida ögonvittne.  

Den 19 maj hade svenska flottan lagt ut från Dalarö. Tolv dagar senare var katastrofen ett faktum; Stora Cronan hade gått till botten, Svärdet var sänkt och hela den svenska flottan skingrad. Fienden behärskade Östersjön. Det var den största olycka som kunde hända. Alla kung Karl XI:s planer för kriget fick överges. De tyska provinserna skulle gå förlorade, då förstärkningar inte kunde tillföras. Landets kuster var blottade för fientliga anfall.  




En upprörd monark

De Potemkinkulisser som förmyndarregeringen byggt upp rasade som ett korthus. Först att avslöjas var flottan. Framförallt fanns bristerna inom utbildningen av officerare och manskap. Typiskt nog hade inte ens riksamiralen, Gustav Otto Stenbock, någonsin varit till sjöss. Det är inte undra över att kungen kände sig lurad. De som han litat på hade bedragit honom. Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde.




Katastrofen vid Öland! Den svenska flottan leddes av Europas största krigsfartyg, Stora Kronan, som när det skulle vända bredsidan mot den fientliga flottan plötsligt krängde, exploderade och sjönk i djupet.





Karl XI var imperiebyggaren som var långt före sin tid. Medan tidigare svenska erövringar införlivats med de nya provinsernas seder och bruk intakta, så skulle nu hela riket smidas om till en enhet! Karl strävade efter att bygga ett östersjöimperium med gemensam lag och rätt, samma administration – och i förlängningen fanns tankar kring enhetlig religion och språk! Experimentet begravdes i det stora nordiska kriget. Det är först efter franska revolutionen och Napoleontiden som liknande nationalstatsprojekt lanserades över hela Europa!

 

I krig

För Karl XI och den svenska armén i Skåne blev läget mycket bekymmersamt. En överlägsen dansk armé lyckades landstiga utan svenskt motstånd. Någon annan utväg än att retirera mot Kristianstad verkade inte finnas. Stridsvärdet hos svenskarna sjönk under den hastiga marschen och förvärrades av den knappa kosten och den annalkande hösten. I Bohuslän och Västergötland hade samtidigt en norsk här infallit, och upp i Halland anföll skotten Jacob Duncan.




I stridens kaos. Karl XI ger order till en dansk pukslagare – som lyder!
Kungen ville själv att incidenten skulle bevaras för eftervärlden.


Karl XI fick sitt elddop vid Kristianstad. När han beslutat sig för att undsätta stadens garnison stötte den första svenska truppavdelningen på ett danskt dragonkompani. Med Karl XI i spetsen drevs dessa bort med betydande förluster. Att fienden inte helt tillintetgjordes skylldes på stadens kommendant, eftersom en av honom förstörd bro hindrade svenskarnas anfall. Bataljen fick en stor betydelse för arméns moral – kungen hade visat stor personlig tapperhet i ett skarpt läge.

Det är dock slaget vid Lund den 4 december 1676 som mest förknippats med Karl XI. Om läget under hösten varit kärvt så var det i slutet av november närmast katastrofalt. Enkelt uttryckt måste kungen välja mellan att dra sig ur Skåne för reorganisation, eller att genom fältslag tvinga den danske kungen att vika. Det första alternativet skulle med stor sannolikhet innebära att provinsen förlorades tillbaka till Danmark, och ett misslyckande i alternativ två kanske till och med äventyra det svenska självständiga riket. Det farligaste återstod – att anfalla dansken! Kungen skrev till sin mor änkedrottningen: ”Vad det gäller är att segra eller dö.”

Med stort personligt mod och en aldrig sviktande framåtanda kastade sig Karl XI in i striden. Men den unge och ivrige kungen kunde inte avhålla sig från att förfölja den vikande fientliga vänstern där den danske kungen Kristian V sannolikt uppehöll sig, ett taktiskt felgrepp från svensk sida. Med hjälp av Livregementet jagades danskarna under flera timmars tid.

Samtidigt fäktade det svenska infanteriet och återstoden av kavalleriet förtvivlat med ryggen mot staden mot den överlägsna danska armén. Osäkerheten om vad som hänt Karl XI var stor. Det fruktades att konungen har stupat. Danskarna lät skjuta segersalut.

Plötsligt syntes en ryttarskara i danskarnas rygg! De möttes genast av ett flerdubbelt danskt motstånd, men Karl XI, tillsammans med en drabant och generalerna Dahlberg och von Ascheberg, bröt igenom till de svenska linjerna. Det var den välbehövda injektionen – de danska leden började vackla för att slutligen råka i panik. På eftermiddagen kunde man konstatera den svenska segern. Men priset var dyrt. Oerhört dyrt. Närmare hälften av folket som gått i strid låg döda eller döende. Den gamle västgötaöversten Per Hierta vågade kommentera det okloka i konungens långvariga frånvaro från slagfältet, men kunde inte neka till att hans hastiga uppdykande i alldeles rätt tid kom att avgöra slaget. Skicklighet och tapperhet är för framgång i strid oundgängligt, och tillsammans med tur oslagbart!




Slaget vid Lund kännetecknades av att båda sidor hade övertaget vid olika tillfällen – och förvandlade striderna till mindre massakrer på förband i oordning. Förlustsiffrorna blev fruktansvärda.

 

För fred

Med slaget vid Landskrona i juli 1677 fick den svenska armén förstärkt fotfäste i Skåne, och med Kristianstads fall i augusti 1678 ebbade de direkta stridigheterna ut. Efter segslitna och intrigfyllda fredsförhandlingar avslutades kriget med ett fördrag 1679.

Karl XI insåg vid denna tid att det var en nödvändighet för stormaktens överlevnad att hålla Sverige utanför kommande krig. Han var samtidigt skakad och förbittrad över det ömkliga läge den svenska krigsmakten befunnit sig i vid krigsutbrottet. En fred skulle aldrig kunna upprätthållas utan en välorganiserad armé och flotta. Detta skulle kräva stora ekonomiska resurser.

En krigsmakt kunde rekryteras på flera sätt, men vanligast var värvning och utskrivning. En värvad trupp kunde många gånger vara överlägset utbildad och övad, men hade den nackdelen att den kostade pengar både i krig och i fred. Dessutom var legosoldater inte kända för sin stora lojalitet utan bytte gärna sida om någon annan betalade bättre. Utskrivning innebar att bland skattebönderna togs en viss bestämd del av den manliga befolkningen ut till krigsmakten – mot sin vilja om nödvändigt. Det säger sig självt att detta förfarande var synnerligen impopulärt bland allmogen.

Till riksdagen 1682 kunde Karl XI visa upp det avtal som gjorts med Dalarna och Hälsingland om att sätta upp ett fullt infanteriregemente om 1.200 man. Om bönderna i landskapen förpliktade sig att anskaffa detta antal stående soldater skulle de i gengäld befrias från kommande utskrivningar. Bondeståndet förklarade sig positivt till en utökning av detta system, och det ständiga knektehållet var därmed fött. Detta kom att utgöra en del av det yngre indelningsverket. Det var ett listigt system för att hålla nere statsutgifterna för krigsmakten i fred.

Kavalleriet organiserades istället så att en rusthållare åtog sig att rekrytera en ryttare och anskaffa häst och mundering, och fick i gengäld skattefrihet. Officerarna anställdes mot lön där avlöningen gavs genom ett boställe av lämplig storlek beroende på grad. Arbetet med indelningsverket, som inte bara omfattade bemanning av krigsmakten, kom att dra ut på tiden. Det var avhängigt av hur reduktionen, dvs. indragningen av frälsegods, avlöpte, eftersom denna möjliggjorde indelningen till boställen.




Karl XI var personligen med och utarbetade den kavalleritaktik
som skulle bli karolinernas främsta vapen.


En svaghet med den svenska krigsmakten – särskilt flottan – vid krigsutbrottet var officerarnas bristande kunskaper. Livgardet kom att bli en plantskola för blivande dugliga officerare i höga befattningar. Karl XI prövade nya taktiska idéer på detta förband, där varje adelsman som ville bli officer fick börja som menig. För Karl XI var det en grundprincip att det var tjänsteduglighet som skulle räknas för befordran, inget kameraderi eller köp av befattningar. Åtskilliga svenska officerare beviljades också att ta tjänst i utländska arméer. Tjugo år senare skulle dessa åtgärder visa sig ha varit framsynta.

Kungen tog själv en mycket personlig del i mönstring och övning av sina regementen. Undermåliga persedlar kunde dömas ut handgripligen och ögonblickligen, och under hela hans regeringstid pågick idoga reglementsarbeten. Den framgångsrika stridsteknik från skånska kriget med infanteri och kavalleri tillsammans utvecklades vidare för att öka den samlade eldkraften. Han var mån om att strikt och hård disciplin upprätthölls, men tillät absolut inte några övergrepp mot soldaterna.

För att också snabbt kunna samla krigsmakten inför framtida krig utanför Sveriges gränser nedlades ett omfattande arbete med en mobiliseringsplan. Samlingsställen fastställdes och nya vägar byggdes vid behov. Magasin med förråd anskaffades, och utskeppningshamnar förbereddes. Genom detta arbete förbättrades också skjutsväsendet, gästgiveriorganisationen och postförbindelserna.





En samtida teckning från snapphanestriderna. De skånska friskyttarna betraktades som förrädare. När svenska armén återtagit kontrollen över Skåne kom scenerna att bli fruktansvärda.

 

Omstridd mytbildare

Det var inte bara i militära frågor Karl XI visade ihärdighet. Det var ytterst få sidor av statsförvaltningen som inte nåddes av hans organisationsiver. Han ställde stora krav på sina medarbetare men nästan större på sig själv. En befattningshavare som inte tillräckligt snabbt reagerade på kungens önskningar eller direktiv, fick ännu snabbare känna på hans hetsiga humör. Har var däremot inte särskilt långsint, men knappast heller ömsint. Att vara statstjänsteman var ett kall – då fick man minsann offra lite! Den kärva stilen går igen i bevarade skrivelser till landshövdingar och generalguvernörer. Ofta är de dikterade breven kompletterade med egenhändigt skrivna kommentarer av den otålige kungen. Karaktäristiskt är den usla handstilen – Karl XI var inte någon pennans man, han var en handlingens.

Han kan inte heller kallas för oomstridd. Skånska kriget är även känt för fenomenet snapphanar. I modernt språkbruk skulle väl ordet gerilla stämma in bäst. Den svenska armén gick i alla fall fram särdeles hårt för att bekämpa snapphanerörelsen. En tillfångatagen snapphane kunde förvänta sig en plågsam död genom stegling på hjul. Allmogen skulle avskräckas från att stödja rörelsen genom hot om dryga böter och slumpmässiga avrättningar. En straffexpedition för att statuera exempel genomfördes 1678 mot Örkeneds socken i nordöstra Skåne. Ordern löd att slå ihjäl allt av mankön mellan 15 och 60 år. Även om många sockenbor sannolikt blivit förvarnade och klarade sig undan, skövlades deras gårdar och byar. Minnet av detta lever fortfarande kvar på orten och den svenska femhundrakronorssedeln infördes inte utan reaktioner.

 

Militär reformering

Det är oftast under perioder av fred som militära reformer och omorganisationer kan genomföras på ett framgångsrikt sätt. Under tiden från fadern Karl X Gustavs plötsliga död 1660 fram till 1700 var Sverige direkt engagerat i krig endast mellan 1675 och 1679. Att säkra freden för landet blev därefter ett väsentligt och framträdande mål för Karl XI. Ett mycket effektivt medel i detta syfte skulle givetvis vara en framstående och välorganiserad krigsmakt till lands och till sjöss – fullt i likhet med senare tiders neutralitetspolitiska grundpelare. En av de använda metoderna kom att bevaras i över tvåhundra år – indelningsverket.

De svenska framgångarna vid till exempel Narva, Kliszów eller Holowczyn berodde naturligtvis inte enbart på den unge kungen Karl XII:s eget mod, ledarskap och framåtanda. Utan de reformer och det personliga engagemang som Karl XI visade vid deras genomförande och truppernas utbildning, övning och mönstring hade aldrig dessa segrar åstadkommits. Inte heller hade de kunnat vinnas utan den omfattande tjänstgöring utomlands under fredsåren efter 1679 som Karl XI generöst beviljade officerare, just i syfte att de skulle fortbilda sig till gagn för den egna krigsmakten. Han fick själv aldrig se frukterna av sitt arbete.

Inte minst den som vill sätta sig in i hur den karolinska armén kunde vara så överlägsen kan här gå tillbaka och studera den tidsperiod då dess grundvalar lades. Karl XI:s tid är en av de mest intressanta, men också den kanske mest försummade, under vår stormaktstid.  

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!