AV PATRICK AXELSSON

Inte fullt lika smidig som det rovdjur den fått sitt namn från, men en livsfarlig best som innebar dessutom ett stort steg framåt för stridsvagnsteknologin.


I oktober 1941, under den tyska invasionen av Sovjet, mötte de tyska pansarstyrkorna för första gången den ryska T-34:an. Som över en natt förvandlades de tyska stridsvagnarna till gamla traktorer. Tyskarnas dit-tills främsta vapen, Panzer IV, var en enkel match för de nya ryska vagnarna. Situationen var desperat och krävde en snabb lösning. Lösningen var Pantern.

Ett febrilt utvecklingsarbete sattes igång och två firmor presenterade var sin prototyp. Daimler-Benz hade konstruerat en vagn som i många avseenden var en direkt kopia av T34:an, medan MAN hade en mer självständig konstruktion. Trots att Daimler-Benz prototyp var billigare att tillverka och innehöll många enkla lösningar, bland annat dieselmotor, bladfjädrar istället för torsionsstavar till fjädringen och bärhjul utan gummibeläggning, valdes MANs prototyp för produktion. 




När Pantern tagits fram hade de ryska stridvagnarna skapat panik i den tyska ledningen. Genom att utnyttja den största delen av sin industripotential planerades en månadsproduktion på 250 vagnar, snart ändrat till 600, en siffra som aldrig nåddes. Produktionsvarianterna i Panterserien kom i en något egendomlig ordning. Först ut var Ausf D följt av mellanvarianten Ausf A och slutligen kom Ausf G. Kriget tog slut innan versionerna F och II hann komma ut. Snittet i tillverkningen under 1944 blev 330 vagnar i månaden. 


Den första Pantern rullade ut från fabriken i januari 1943. Målsättningen var att 600 vagnar skulle tillverkas varje månad, men den uppfylldes aldrig. 

 

T-34:an som förebild

Även om Pantern inte framstod som en direkt kopia av T-34:an, var influenserna tydliga. Det fanns knappt en enda rät vinkel på hela vagnen, vilket gjorde att fientliga projektiler fick svårt att tränga genom pansaret. Tornets träffyta var förhållandevis liten, vilket i och för sig medförde minskat utrymme för besättningen men även
ökat skydd.

 

 


Nyfikna allierade soldater inspekterar en över-given tysk Panter Ausf D i Italien 1944.
Nyfikna allierade soldater inspekterar en övergiven tysk Panter
Ausf D i Italien 1944.


Bandaggregatet skiljde sig avsevärt från föregångaren, Panzer IV, och bestod av främre drivhjul, bakre spännhjul och åtta stora dubbla bärhjul per sida. Stödrullar saknades helt. De stora gummiklädda bärhjulen överlappade varandra, vilket gjorde Pantern till en mycket bekväm vagn att åka i, men innebar också en hel del problem för mekanikerna i fält. Det var besvärligt att byta de inre hjulen och dessutom hade bärhjulen en benägenhet att frysa samman om snö packades mellan dem. Pantern var förhållandevis snabb. Ursprungligen var den tänkt att ha en toppfart på 55 kilometer i timmen med en av Hitler fastställd vikt 32-35 ton, men den slutliga vikten på drygt 45 ton gjorde att man fick nöja sig med 46 kilometer i timmen. Motorn var en tolvcylindrig bensindriven Maybach som trimmades upp från 650 till 700 hästkrafter vid tretusen varv i minuten.

 

Snittet i tillverkningen under 1944 blev 330 vagnar i månaden.
En Panter vaktar ryggen under slaget vid Kursk 1943. Mekaniska
problem och överhettning gjorde att de flesta vagnarna blev
stående utan att nå fram till striderna.


Tyvärr  stod den nya synkroniserade växellådan och den nu underdimensionerade kylningen, styrlänkarna och slutväxeln, inte i proportion till den nya vikten och den belastning vagnen utsattes för i terrängen, vilket ledde till stora problem i början av Panterns karriär.

 

Slagkraftig

Ett annat utmärkande drag var den långa kanonen. För att kunna slå ut motståndarnas nya stridsvagnar var det nödvändigt att ha en effektiv och kraftig kanon. Det hade Pantern. Kanonen, KwK L/70, hade en kaliber på 75 millimeter och ett mycket långt eldrör, vilket gav en hög mynningshastighet. Det var nödvändigt för att tränga igenom pansar på långt håll. Pantern kunde slå ut de flesta vagnar de allierade hade på ett avstånd av tusen meter. Det trånga tornet gav inte utrymme för någon större rekyl, så kanonen försågs med en mynningsbroms med dubbla flänsar.

 

Panters ur 10. pansarbrigaden
Panters ur 10. pansarbrigaden, den mest slagkraftiga tyska enheten
vid Kursk, minuterna före anfallet vid byn Cherkasskoye. Man kom
att köra rakt in i ett ryskt minfält.

 

Fienden siktad
Fienden siktad! En Panter (Ausf G) kör av vägen för att ta
bakhållsposition bland träden.


Förutom kanonen bestod beväpningen av två eller tre 7,92 millimeters kulsprutor, en i vagnskroppen, en parallell med huvudvapnet och framförallt mest i väst och Italien ibland en i vridbar lavett ovanpå vagnchefens observationskupol. Tidiga modeller utrustades ibland även med granatkastare på tornsidorna. De var avsedda för närskydd mot infanteri samt för rökgranater och sköttes av laddaren.

Som alla andra stridsvagnar genomgick Pantern en ständig utveckling. På grund av det forcerade arbetet med att ta fram vagnen, led den av flera barnsjukdomar. Vidare medförde råvarubristen att flera detaljer togs bort eller förenklades. Andra förändringar var sådana som helt naturligt uppstår efter hand som en stridvagn testas i sin rätta miljö. Ökat skydd för bandaggregatet i form av utanpåhängande pansarplåtar till exempel.

 

Största pansarslaget hittills

Pantern sattes in i strid första gången i juli 1943, i slaget vid Kursk. Det var världens hit-tills största pansarslag och blev ett svidande strategiskt nederlag för tyskarna. Det var dessutom ingen lyckad debut för Pantern. De sattes in på direkt order av Hitler, tvärt emot arméns vilja. Besättningarna var inte inkörda på de nya vagnarna och resultatet blev en katastrof. Fler vagnar slogs ut av mekaniska fel än av fienden. De som fungerade visade sig emellertid vara, om inte överlägsna de fruktade T-34:orna, så i alla fall jämbördiga. När väl Pantern sköttes ordentligt och hanterades av en rutinerad besättning, var den en formidabel motståndare, något som inte minst de allierade upptäckte under striderna i Normandie 1944. En uppgift som ofta förekommer, är att det krävdes fem Shermanstridsvagnar för att slå ut en Panter. Snabbhet, sluttande pansar, en kraftfull kanon och god optik var kvaliteter som i kombination med goda terrängegenskaper och ett litet, hydrauliskt manövrerat torn, gjorde Pantern till en utomordentlig stridsvagn.

 

Panterstridsvagnar vid Kovel i maj 1944
Panterstridsvagnar vid Kovel i maj 1944. Vid denna tid förfogade
röda armén över 9.300 stridsvagnar, medan tyskarna förfogade
över 3.500 på östfronten.


En Panter ur 5. Waffen-SS pansardivision Viking
En Panter ur 5. Waffen-SS pansardivision Viking, med sina många
skandinaviska frivilliga, under strid utanför Kovel i maj 1944.
Luckan är öppen för att förbättra ventilationen.

 

Viking-divisionen under strid,
Viking-divisionen under strid, i bakgrunden rullar Panterstridsvagnarna
fram för att möta ännu ett sovjetiskt pansaranfall.

 

Avancerade planer

Den slutgiltiga versionen av Pantern var Ausf G. Med ett förbättrat kylsystem, periskop istället för titthål för föraren, tåligare växellåda och stryktåliga bärhjul helt i stål med gummiinläggningar, var det en klart bättre vagn än den som fick sitt föga ärorika elddop vid Kursk. Det fanns emellertid långt framskridna planer på en uppföljare, Panter II. Den skulle kombinera de förnämsta egenskaperna hos tyskarnas bästa vagnar, Pantern och Tiger II, eller Kungstigern, som den också kallades.

Det främsta kännetecknet för denna nya Panter var ett helt nytt torn, ”Panzerturm Schmal”, som var avsevärt mindre än föregångarens. Det erbjöd bättre skydd och kunde trots sin litenhet förses med en längre variant av Panterns 75-millimeters kanon, till och med Tigerns 88-millimeterskanon klarade det med tvekan av. Även avståndsmätare och gyrostabiliserad kanonriktning ”lånad” från amerikanarna ingick. Dessutom testades redan fungerande infraröda nattsikten på flera vagnar, något som i sin tur amerikanarna ”uppfann” 1963!

I den första Pantern satt kanonen monte-rad i en tjock valsformad sköld som utgjorde tornets hela front. I det nya tornet, ”Schmal”, hade kanonen en sugkoppsformad infattning i tornfronten, vilken var enklare att tillverka och dessutom utgjorde ett ännu bättre skydd, då eventuella projektiler gled av den. Kriget tog dock slut innan Panter II kom i produktion, men både den och den existerande Pan-tern kom att influera stridsvagnsbyggandet i många länder efter kriget. Totalt tillverkades omkring 5600 Panters, och liksom andra vagnstyper förekom den i olika varianter. Mest känd är nog JagdPanther, en Panter med en fast monterad 88-millimeterskanon, som användes med stor framgång från januari 1944.

Av de stridsvagnar som tyskarna konstruerade under andra världskriget var Pantern den som bäst uppfyllde samtliga av de för pansarfordon så väsentliga kraven på rörlighet, pansar och beväpning. Den var snabb och bekväm att åka i, hade ett väl fungerande pansar som var nästan osårbart framifrån (utom vid tornmantelns nedre framsida, åtgärdad först på sena Ausf G) och en kanon som satte skräck i de flesta motståndare. Det var, kort sagt, en mycket respektingivande stridsvagn.


Två tidsepoker möts
Två tidsepoker möts. En döende häst tittar på när en av Vikings
Panters rullar förbi. Östfronten 1944


Stridsvagnens storlek framstår tydligt. Sovjetiska soldater inspekterar en minsprängd Panter (Ausf D)
Stridsvagnens storlek framstår tydligt. Sovjetiska soldater inspekterar
en minsprängd Panter (Ausf D)


Jagdpanters
De fruktade Jagdpanters rullar genom en stad i Frankrike 1944. Med sin
88 mm:s kanon kunde den slå ut fientligt pansar på tre kilometers håll.

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!