AV PATRIK AXELSSON


När andra världskriget bröt ut 1939 var Englands pansarstyrkor inte mycket att skryta med. Trots att man varit med om att uppfinna stridsvagnen och därmed inlett en ny fas i den moderna krigföringen, var utvecklingen av det nya vapnet anmärkningsvärt långsam. Både bland politiker och militärer fanns motståndare till stridsvagnen, den var dyr att tillverka och många var ovilliga att frångå det traditionella sättet att föra krig, med infanteri som långsamt nöter ut varandra. Så sakteliga kom emellertid utvecklingen igång.


Till att börja med koncentrerade man sig på lätta vagnar, de första som konstruerades var öppna enmansvagnar beväpnade med en kulspruta. De var dock för små för att riktig räknas som stridsvagnar och den första riktigt lätta stridsvagnen som konstruerades efter första världskriget var Royal Ordnance Factory’s Light Tank A3E1. Det var en tremannavagn med två kulspruteförsedda torn, ett framtill och ett baktill. A3E1 var en försöksvagn och utvecklingen ledde vidare till Carden-Lloyd/Vickers Light Tank Mk I, som togs i tjänst 1930. Den modifierades i flera omgångar under så gott som hela trettiotalet och den sista versionen hade beteckningen Mk VI C. Besättningen bestod av tre man, föraren i fronten, vagnchef och skytt i tornet. Beväpningen utgjordes av två kulsprutor monterade parallellt i tornet. Totalt fanns omkring ettusen att tillgå när kriget bröt ut i september 1939. De användes på flera krigsskådeplatser, men led svårt av sitt tunna pansar och sin klena beväpning.

Den medeltunga stridsvagnen representerades i stort sett av Vickers Medium Tank Mk I och II, där den sistnämnda var en vidareutveckling av den förstnämnda. De var beväpnade med en 47-millimeters kanon och sex 7,7-millimeters kulsprutor monterade på olika ställen på vagnskroppen och i tornet. Kanonen på Mk II hade längre eldrör och högre mynningshastiget, vilket gav bättre genomslagskraft. Dessutom hade Mk II tjockare pansar och pansarplåtar som skyddade bandaggregatet.

Fram till mitten av trettiotalet var britterna ganska nöjda med sina två stridsvagnskategorier, lätta och medeltunga, men den politiska utvecklingen i världen och den tekniska utvecklingen i Tyskland tvingade fram en omvärdering. Den medeltunga stridsvagnen ersattes av snabba kryssningsstridsvagnar och kraftigt bepansrade infanteristridsvagnar.



T-35
Den blev en återvändsgränd. Den supertunga stridsvagnen som fanns i många av arméerna vid krigsutbrottet, t.ex. Sovjets T-35 var inspirerad från den brittiska Independent. Många trodde att de stora bjässarnas eldkraft skulle dominera pansarstriderna, men deras klumpighet och storlek gjorde dem i stället till lätta måltavlor. Den här bilden är unik; Independent omgavs av stor sekretess. Den togs ut på fältet vid enstaka tillfällen för utvärdering, för att sedan snabbt försvinna tillbaka till sitt gömställe.

 


Mk II A CS
Mark II A CS. En medeltung stridvagn som tvingades in i främsta ledet efter den katastrofala förlusten av pansar vid Frankrikes fall. Här, i augusti 1940, under förberedelser för en tysk invasion som aldrig kom.

 

En slitstark dam

Den ledande principen för infanteriunderstödsvagnarna var att de skulle ha tjockt pansar, för att oskadda kunna gå i bräschen för ett anfall. Snabbhet och rörlighet fick komma i andra hand. Ett exempel på en sådan stridsvagn är Matilda I, eller A11 Matilda I Infantry Tank, som den fullständiga beteckningen lyder. Ett ytterligare krav var emellertid att den skulle bli så billig som möjligt och därav följde att det blev en tämligen dålig stridsvagn. Den hade en besättning på två man och var endast beväpnad med en kulspruta. Pansaret var tjockt men motorn var alldeles för svag och bandaggregatet inte anpassat för den förhållandevis höga vikten på elva ton. Den första togs i tjänst 1938 och knappt 150 stycken tillverkades. Så gott som samtliga vagnar förstördes under britternas reträtt till Dunkerque 1940.

Namnet Matilda levde vidare i form av Infanteristridsvagn A12 Matilda II, en avsevärt mycket bättre konstruktion. Den hade en besättning på fyra man och var beväpnad med en tvåpundskanon (kaliber 40 millimeter) och en kulspruta. Tornet och en stor del av stridsvagnskroppen var gjutna, vilket ställde till en del problem. Vid den tidpunkt då Matilda II projekterades fanns det bara ett fåtal brittiska företag som hade kapacitet att gjuta så stora delar. Leveranserna inleddes under slutet av 1939 och Matilda II användes flitigt under striderna i Nordafrika och Frankrike. I Afrika stod vagnen emot alla pansarvärnsvapen som de italienska styrkorna förfogade över.

Som nämnts utgjordes huvudbeväpningen av en tvåpundskanon, vilket var för litet. Förutom att så gott som samtliga tyska vagnar var bättre beväpnade, med längre räckvidd, visade det sig att man behövde en kanon som även kunda avfyra spränggranater mot pansarvärnskanoner och understödja infanteriet. Försök gjordes med en sexpundskanon, men tornlagringen kunde inte bära den och projektet lades ner. I juli 1942, under det första slaget vid El Alamein, användes Matilda II som attackstridsvagn för sista gången.

Det var emellertid inte slutet för vagnen. Det tjocka pansaret hade gjort vagnen populär och den levde kvar under resten av kriget i ett antal olika specialvarianter. Bland annat användes Matilda II med framgång i Stilla Havet. De utrustades med eldkastare och sattes in mot japanska posteringar. Överhuvud taget uppstod det flera olika skräddarsydda versioner av Matilda II, minröjare och broläggare är bara några.


Premiärministerns namne

Den vagn som ersatte Matilda II är en av de mest kända vagnarna från den tiden: Churchillstridsvagnen. Utvecklingen av A22 Churchill Infantry Tank, tog fart på allvar efter nederlaget vid Dunkerque, då det stod smärtsamt klart att England saknade ett effektivt stridsfordon. Arbetet gick mycket fort. På bara sju månader lyckades man ta fram en körklar prototyp, och de första serietillverkade vagnarna stod klara redan i juni 1941. Det var förvisso imponerande att konstruera och tillverka en stridsvagn på så kort tid, men det innebar även att vagnen led av en mängd barnsjukdomar. Framför allt var det motorn som ställde till besvär. Den bestod av två lastbilsmotorer som lagts på sidan och byggts ihop med ett gemensamt vevhus. Tanken med den specialkonstruerade motorn var att den skulle ta så lite plats som möjligt och dessutom vara enkel att reparera. Det var den inte. Ett antal brister gjorde att motorn ofta måste bytas, eller i alla fall lyftas upp för att lagas. Under vagnens första aktiva år rättades felen till, men de bidrog till att ge Churchillvagnen ett oförtjänt dåligt rykte.


Matildas
En linje av ”öknens drottningar”, ett smeknamn för Matilda, uppställda för fotografering efter att ha slagit ut det italienska pansaret i ökenkrigets inledning. När de tyska stridsvagnarna anlände visade sig Matildas beväpning för klen.

 

Föråldrad kanon

Det som egentligen var det största problemet var den klena beväpningen. De första versionerna utrustades med den vanliga tvåpundskanonen, vilken redan visat sig otillräcklig gentemot de tyska vagnarna. Såväl armén som konstruktörerna var medvetna om detta, men det fanns inget annat vapen att tillgå. En sexpundskanon höll på att utvecklas, men eftersom det rådde så akut brist på stridsvagnar efter Dunkerque hade man inget annat val än att installera tvåpundaren i väntan på ett bättre vapen. Den första serietillverkade versionen av Churchill hade, förutom tvåpundskanonen i tornet, en 76,2 millimeters haubits monterad bredvid föraren. Den var ett eko från första världskrigets stridsvagnar och den ersattes med en kulspruta i senare versioner.

I början av 1942 var sexpundskanonen klar och sattes in i Churchillvagnarna, som fick beteckningen III. Beväpningen förstärktes sedan kontinuerligt i ytterligare versioner, Churchill VI och VII hade en 75-millimeters kanon. Trots att eldkraften förbättrades, hade Churchill fortfarande svårt att mäta sig med de tyska vagnarna, framför allt Pantern och Tigern.

Men Churchill hade även många positiva egenskaper. Pansaret, framför allt från version VII och framåt, erbjöd ett utomordentligt skydd. En och en halv decimeter i fronten var mer än de flesta tyska stridsvagnar kunde skryta med. Det stryktåliga intrycket förstärktes av att vagnen kunde förlora flera av de små bärhjulen och ändå rulla vidare. Vagnen var dessutom lätt att köra eftersom styrningen och kopplingen manövrerades hydrauliskt, något som tidigare brittiska stridsvagnar saknade. En annan finess var ett nytt styrsystem som gjorde att föraren kunde göra mycket snäva svängar. Det gick till och med att svänga vagnen runt dess egen axel.

Liksom Matilda II lämpade sig Churchill mycket väl för olika specialversioner. Till de mest kända hör nog Arken och Krokodilen. Den förstnämnda var en Churchill som utrustats med en stor stålbro, avsedd att läggas över pansargravar eller mindre vattendrag. På Krokodilen var kulsprutan bredvid föraren utbytt mot en eldkastare. Den matades från en bepansrad släpkärra som innehöll ungefär 1800 liter bränsle. När bränslet var slut, kunde kärran enkelt kopplas loss, varefter stridsvagnen kunde operera normalt. Och det fanns fler varianter: Minröjare, stridsvagnsbärgare och kavelbroutläggare för att nämna några.


eldkastarstridsvagnen Krokodil
Eldkastarstridsvagnen Krokodil var en konverterad Churchill Mark VII som var livsfarlig i närstrid.


Churchill var till det yttre en gammaldags stridsvagn, med sina raka sidor och sin otillräckliga beväpning hade den föga gemensamt med den nya generationens vagnar som T-34:an eller Pantern, men trots det tjänstgjorde den under hela kriget och fanns kvar i brittiska armén en bit in på 50-talet.


Kryssningsstridsvagnar

Parallellt med infanteristridsvagnen utvecklades ett antal kryssningsstridsvagnar. De var kavalleriets ersättare och skulle ägna sig åt jakt och spaning. De måste alltså vara snabbare än infanteristridsvagnarna. Den första kryssningsstridsvagnen var A9 Cruiser Tank Mk I som hade en maxhastighet på 40 kilometer i timmen och var beväpnad med en tvåpundskanon och tre kulsprutor. Två av dessa satt monterade i tornliknande fattningar på ömse sidor om föraren, vilket gav vagnen ett lite märkligt utseende. Pansaret var väldigt snålt tilltaget, fjorton millimeter som tjockast. En positiv egenskap hos A9:an var att tornet var servostyrt, en nymodighet som sedan fanns på alla brittiska vagnar. Tillverkningen startade 1937 och allt som allt färdigställdes knappt 150 stycken. De som inte strök med vid Dunkerque gick åt i ökenkriget, där de snabbt visade sig omoderna.

En något bättre konstruktion var kryssningsstridsvagnen Mark IV. Den kan sägas vara något av en milstolpe i kryssningsvagnarnas historia. Bandaggregatet baserades på en konstruktion som uppfunnits av amerikanen J Walter Christie, och som gav vagnen utmärkta terrängegenskaper i kombination med snabbhet. Christies konstruktion bygger på stora, individuellt fjädrade bärhjul med stor rörlighet i vertikalled. Så bra var Christies konstruktion att den användes på samtliga kryssningsstridsvagnar som britterna konstruerade under andra världskriget. Beväpningen utgjordes av en tvåpundskanon och en kulspruta och maxhastigheten var nästan cirka 48 kilometer i timmen. Pansaret var betydligt tjockare än på A9:an, 38 millimeter som mest. Lite drygt 330 vagnar hann rulla ut från fabriken innan tillverkningen stoppades. På grund av sin kantiga form och sitt ändock ganska tunna pansar var Mark IV ingen match för fiendens vagnar.

En kryssningsstridsvagn som blev mycket populär under ökenkriget i Nordafrika var Crusader, som i vissa avseenden var en vidareutveckling av Mark IV. Den var fem ton tyngre, några decimeter lägre och bättre bepansrad. Vad som framför allt gjorde den populär var att den var snabb. Officiellt angavs maxhastigheten till cirka 44 kilometer i timmen, men det finns beskrivningar av hur besättningarna pressat upp vagnen i drygt sextio kilometer i timmen. Den körde alltså med lätthet ifrån de samtida tyska och italienska vagnarna. Beväpningen utgjordes av den allestädes närvarande tvåpundaren och en eller två kulsprutor beroende på modell. När sexpundskanonen äntligen fanns att tillgå monterades den på vissa Crusaders, men i slutändan var den för dåligt bepansrad för att klara sig genom kriget.


Crusader Mk III
Crusader Mk III.



vapenvård på Crusader
En brittisk stridsvagnsbesättning på en Crusader gör det som är A och O för alla militärer; vapen-vård. Notera kamouf
laget.

 

Ett stort kliv framåt

Redan på ett ganska tidigt stadium i kriget insåg britterna kryssningsstridsvagnarnas svagheter, och man utarbetade därför specifikationer för en tyngre kryssningsstridsvagn. Tyngdpunkten låg på bättre pansarskydd och bättre eldkraft. Efter ett omständigt utvecklingsarbete, där man först försökt använda Crusadern som grund, stod ett första exemplar klart i januari 1942. Den nya stridsvagnen kallades A27M Cromwell, och även om den ursprungligen konstruerats som kryssningsstridsvagn fick den beteckningen infanteristridsvagn. Tack vare att man använde en i stridsvagnssammanhang tidigare oprövad flygplansmotor, Meteor, var vagnen påfallande snabb, maxhastigheten på landsväg var 64 kilometer i timmen, och pansaret var hyfsat, 76 millimeter som tjockast. I tornet satt en sexpundskanon och en kulspruta och bredvid föraren ytterligare en kulspruta. Från och med version VI monterades en 75-millimeters kanon in, vilket gav ännu bättre eldkraft.

Förutom bättre prestanda och ökad eldkraft hade Cromwell ytterligare fördelar. Tor-net drevs hydrauliskt och kunde svänga ett helt varv på 15 sekunder. Till vagnchefens stora förtjusning fanns det en kupol som gav fri sikt runt hela vagnen.

Cromwell sattes in i strid för första gången i samband med invasionen i Normandie i juni 1944. Trots förbättrad eldkraft var den underlägsen många av de tyska vagnarna och fick lita mycket på sin överlägsna snabbhet och manöverförmåga.

Bättre sent än aldrig

En vagn som förtjänar att nämnas är A34 Comet Cruiser Tank. Den levererades inte till stridande förband förrän i början av 1945, så den hann knappt delta i kriget. Att den kom till var till stor del ett resultat av de brittiska stridsvagnarnas oförmåga att slå ut tyska stridsvagnar. Beväpningen var helt enkelt för dålig. Tanken var därför att man skulle hitta en effektiv kanon och bygga stridsvagnen utifrån den, snarare än tvärtom. För att rationalisera arbetet skulle man använda sig av så många delar från Cromwell som möjligt. Försök hade gjorts med att montera en kraftigare kanon på Cromwellvagnar, men det hade inte fallit väl ut.


Mk III Valentine XI
En sen Infantry tank Mk III Valentine XI med sin 75 mm kanon sedd snett bakifrån. Valentine blev med sina olika modeller den viktigaste ”infanteristridsvagnen” i brittiska armén under andra världskriget. Drygt 8275 tillverkades (varav 2690 gick till Röda armén). Den första togs i tjänst i maj 1940 med en tvåpundskanon.



Man beslöt att använda en modifierad version av en redan existerade 17-pundskanon med 77 millimeters kaliber. Till den konstruerades en stridsvagn som till det yttre påminner väldigt mycket om Cromwell och där 40 procent av delarna är gemensamma. Pansaret var förstärkt till en dryg decimeter och den var nästan en och en halv meter längre än Cromwell. Tornet drevs elektriskt istället för hydrauliskt, men hade en likadan kupol som på Cromwellvagnarna. Prestanda var ungefär lika.


Hybrider

När England gav sig in i andra världskriget var dess pansarstyrkor uppdelade i skarpt åtskilda kategorier. Det gick en tydlig skiljelinje mellan infanteristridsvagnar, lätta stridsvagnar och kryssningsstridsvagnar. Ett av de få gemensamma dragen dem emellan var den undermåliga beväpningen, något som brittiska stridsvagnsbesättningar led av under stora delar av kriget. Allteftersom kriget utvecklades luckrades gränserna mellan stridsvagnstyperna upp och vikten av eldkraft stod smärtsamt klar för konstruktörerna. De vagnar som tillverkades i krigets slutskede var inte företrädare för någon kategori, utan snarare en slags hybrider som förenade alla tre typernas fördelar; tjockt pansar, snabbhet och eldkraft.
– Kort sagt, den moderna stridsvagnen. 

  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!