AV JAN WAERNBERG, SMB:S VETENSKAPSREDAKTÖR


Över hela landet sattes missionsstationer i brand, städernas förnäma villaförorter plundrades, bensinstationer och affärer tömdes på sina varulager, ingen vågade färdas på vägarna av rädsla för överfall, lönerna slutade att betalas ut, alla utlänningar flydde landet. Kongo 1960. Snart var svenska soldater på plats, snart var de i strid.


Kongos frigörelse sommaren 1960 urartade i ett kaotiskt inbördeskrig. Det dröjde inte länge innan Sverige hade satt in betydande militära enheter i landet. Förutom infanteri sattes så småningom även specialenheter från flygvapnet med J-29 ”Flygande Tunnan” in, ingenjörtrupp för att återställa vägförbindelserna och mycket annat. Detta är berättelsen om Sveriges hittills största militära insats – och den enda sedan 1814 där man hamnat i regelrätta strider. Detta är något tämligen unikt i den moderna svenska litteraturen: en frontskildring. Dittills hade jag tyckt att jag liksom hade blivit van vid att vara föremål för beskjutning. Jag var visserligen rädd ibland och torr i halsen, men i stort sett kunde jag behålla lugnet och fungera som brigadchef. Men nu utsattes jag för andra och starkare effekter, som jag inte var beredd på. Det första granatnedslaget kom som ett svart moln, kanske tjugo meter från mig och en skakande hård brisad sopade blixtsnabbt molnet åt sidorna.

Lufttrycket kramade ihop min bröstkorg på ett obehagligt, ångestframtvingande sätt, och jag fann mig automatiskt ligga platt på marken och utan att jag visste om det stupade tio meter från mig min vän och regementskamrat Gerard Gallon. Odd Øjen sårades illa i armen. Jag kände en förlamande känsla och brottades med en känsla av att inte duga längre. Kraften rann liksom ut ur fingertopparna och jag tyckte mig inte orka mer...

varför fn-insats i kongo?

Den 30 juni 1960 blev den belgiska kolonin Kongo självständig, men bara några dagar efteråt utbröt oroligheter runt om i landet. FN:s sändebud, afroamerikanen Ralph Bunce och svensken Sture Linnér, som övervakade övergången från koloni till självständig nation, började lämna alarmerande rapporter. Ett försök från belgisk sida att lugna situationen med insats av fallskärmsjägare fick motsatt effekt. Massakrer och övergrepp ägde rum och många av de belgiska invånarna började lämna landet i vad som närmast kan beskrivas som en panikflykt.
 
USA hade stött sin belgiske samarbetspartner i NATO och ställde nu upp med flygtransporter för att undsätta belgarna och andra utländska medborgare som önskade lämna landet. FN, under ledning av dess svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld, fruktade en stormaktskonflikt mellan väst- och östblocken och såg därför USA:s agerande som olyckligt. Hammarskjöld önskade i stället att Kongo skulle bli föremål för FN-insatser. USA erbjöd i det läget att överlämna sin flygstyrka med flygplan och helikoptrar till FN, och till Sveriges representant i FN, Agda Rössel, riktades en begäran att Sverige dels skulle ta över ansvaret för FN:s flygtransporter i Kongo, dels ställa Gazabataljonen till förfogande för tjänst i Kongo. Tidigare hade fattats beslut om att FN skulle sätta in särskilda styrkor under befäl av generalmajor Carl von Horn.

Under de fyra år som Kongokrisen varade, kom Sverige att sända FN-bataljoner på ca 600 mans storlek var sjätte månad till Kongo. Totalt hade FN i Kongo som mest en militär styrka på 20 000 man, förutom en stor kader civila experter och hjälparbetare. Övriga länder som bidrog med militär personal var bl.a. Ghana, Nigeria, Etiopien, Indien och Norge.



katanga – en källa till problem

Den södra provinsen Katanga var utan tvekan också den rikaste regionen i Kongo; där fanns diamant- och mineralfyndigheter som belgiska och internationella storbolag inte ville ge avkall på, inte heller stormakterna med tanke på de uranförekomster som fanns här. Tidigt fanns planer på en utbrytning av provinsen Katanga ur staten Kongo, något FN nu skulle förhindra.
Tre gånger drabbade FN:s fredsbevarande styrkor samman i Katanga med det katangesiska gendarmeriet, lett av belgiska officerare och legoknektar.





Jonas Wærn och Allevik under planeringen av  FN-truppens motåtgärder i samband med
en av drabbningarna med den katangesiska milisen.

Överste Jonas Wærn, som var chef för den svenska bataljonen i Katanga, var med om dessa konflikter men lärde nu också känna på FN-organisationens högre tjänstemän på gott och ont. En av dessa var irländaren Conor Cruise O’Brien, som också har berättat om sitt första möte med svensken i sin memoarbok: Vid denna konferens träffade jag för första gången chefen för det svenska förbandet i södra Katanga, överste Jonas Wærn som jag då allvarligt felbedömde. När man möter någon som är längre och ståtligare och förmögnare och socialt finare än en själv frestas man att på otillräckliga indicier tro att han som kompensation är mindre intelligent. Överste Wærn – som har tjänstgjort som adjutant hos kung Gustaf Adolf och ser ut som den militäre hovmannen – ägde alla dessa egenskaper och jag föll i fällan. Det dröjde dock inte länge förrän jag lärde känna honom som en ovanligt modig och duglig officer med en säregen humor.


skilda världar

Det visade sig med tiden att många av de civila och militära FN-administratörerna var föga roade av att ta itu med den katangesiska självständigheten och upprorsyttringar på ett kraftfullt militärt sätt. Det var inte för intet som man och man emellan kallade FN-högkvarteret i Kongo för ”Confusion Center”.





Svensk vakt invid flyktinglägret i Elisabethville, som hösten 1
961 hyste 40000 personer.


En av de många uppgifter som Wærn hade att brottas med under tiden i Katanga var skyddet av ett stort flyktingläger i Elisabethville med afrikaner ur balubastammen. Balubas var fiender till Tshombe och Katangas självständighet, vilket innebar att den svenska FN-bataljonen inte bara skulle skydda balubas från attacker utifrån, utan även hantera baluba-milisen, den s.k. Baluba jeunesse, som kunde löpa amok, drogade och ytterst våldsamma. Genom ett resolut uppträdande, under skydd av vapen och effektiv verkanseld, förstod dock Jonas Wærn att sätta FN i respekt hos båda sidor. Emellanåt var dock priset högt: Jag gav mig iväg till det italienska sjukhuset. Cipolat var i full gång med att operera baluba. Martins son låg på en bår i korridoren utanför operationssalen. Han var ohyggligt tilltygad. Strimmig av hugg från djungelknivar och av rapp av cykelkedjor över hela ansiktet. Huvudet liknade en rugbyboll, snett i förhållande till halsen. Händerna var randade på samma fruktansvärda sätt, och kroppen hade fått sin beskärda del av misshandeln. Han skakade av svår hjärnskakning och vred sig som i en mara.

Jonas Wærns bok Katanga, är något så unikt som en frontskildring i modern tid av en svensk officer som upplevde ett kolonialkrig med spelregler han egentligen aldrig fått utbildning för. Sunt förnuft och sans, goda råd från officerskamrater i Sverige och i Storbritannien – som han också tog till sig – visade sig hjälpa mer än väl. Han kan också ge inblickar i detaljer – små kanhända, men likväl betydelsefulla när det gäller att upprätthålla truppens moral och stridsanda.

”Efter några dagar började den vita stadsbefolkningen tröttna på att skjuta på FN-truppen, antagligen främst beroende på att FN-styrkan sköt tillbaka.” Lakoniskt, torrt och till synes cyniskt sammanfattar chefen för en svensk FN-bataljon i Kongo, överste Jonas Wærn, ett svårt läge för FN:s fredsbevarande styrkor i Kongo.

Överste Jonas Wærn var, när han kom hem efter ett års utlandstjänst, den ende högre svenske officer som hade haft befäl över en FN-trupp i ett regelrätt anfall. Det var också något han långt senare skulle lastas, inte rosas för!


»en enda lång, betald semester«

Detta gäller även de svenska FN-soldater, som med fara för eget liv och lem, tog del i striderna. Tolv officerare och meniga belönades under Kongooperationen med medaljer, medan 19 svenska frivilliga stupade. När de överlevande väl kom hem var det ingen som ville ta del av deras upplevelser. Psykiska problem, trassliga äktenskap, ekonomiska problem, självmord m.m. blev följden. Förståelsen för vad våra FN-soldater upplevt i Kongo var minimal. På den tiden sågs utlandstjänstgöringen som en enda betald semester och absolut inget man hade nytta av ur tjänstesynpunkt.





Kongo är ett vidsträckt land med en yta på 2 345 410 kvadratkilometer. 1960 var
befolkningen 13 miljoner varav drygt 100 000 européer.

 



En svensk FN-soldat i skyddsställning med sitt granatgevär typ Carl-Gustaf. FN-tjänsten
var knappast den semester vissa försökte påskina hemma i Sverige.

fn:s främsta militära fredsbevarande aktion

I FN-högkvarteret i New York har den svenska militära insatsen i Kongo 1960–1964 setts som en av de främsta och mest lyckosamma fredsbevarande operationerna i FN:s historia och det var också en av anledningarna till att FN-soldaterna också kollektivt belönades med FN:s fredspris.





Svensk J 29 Tunnan över Kongo. För Flygvapnet var Kongo-krisen en oerhörd framgång, såväl män som materiel klarade av skarpt läge med bravur. Även internationella bedömare gav med beröm godkänt.
(ILL.: LENNART BERNS FLYGANDE TUNNAN, 1996)



Efter striderna var mycket förstört. Svensk ingenjörtrupp hjälpte till med reparationerna av Bukamabron, varmed landsvägsförbindelserna till Katangaprovinsens huvudstad Elisabethville kunde återöppnas.
Jonas Wærn har i detta sammanhang rosats för sitt resoluta uppträdande i Kongo, liksom de svenska soldaternas insatser. Det som särskilt uppmärksammats utomlands har varit att de svenska soldaterna i FN-bataljonerna har utgjorts av värnpliktiga, som på frivillig basis gjort sex månaders tjänstgöring i Kongo för FN, och som klarat uppdraget med glans. Det finns flera exempel på hur yrkesanställda militärer och officerare från andra länder helt sonika smitit från uppgifterna i Kongo, när det väl började hetta till!

En av de svenska frivilliga som redan under 1960-talet rosades och höjdes till skyarna var missionärssonen, tolken och FN-officeren Stig von Bayer. Kunnig i de afrikanska språken, orädd och med förmåga till spontant och improviserat uppträdande i möte med ”fienden” blev han snabbt en legend i Kongo. För Jonas Wærn blev han dessutom en utomordentligt skicklig introduktör till staten Kongo och hur befolkningen tänkte och agerade.




Tillsammans med marockanska FN-trupper svarade svenskarna även för
skyddet av flera tågtransporter i Kongo.


Liksom i dag var det tabu att svensk trupp skulle sättas in i regelrätta strider. Kongoinsatsen kom dock snabbt att utvecklas på ett sätt som ingen kunnat förutse. En fredsframtvingande operation kan i bästa fall bestå av övervakning av gräns- och stridszoner, förhandlingar med stridande parter, omplåstrande av sårade, utredning av kriminella övergrepp m.m. I sämsta fall blir det krig.

 



Stig von Bayer, är under en lägesorientering, var en av de mest orädda svenskarna som
inte tvekade att ge sig ut på rekognoscering eller ta kontakt med stridslystna kongoleser.



boken en stridsupplevelse av klass

Jonas Wærns enda utlandskommenderingar hade varit som försvarsattaché i Köpenhamn 1948 och kommendering till den brittiska infanteriskjutskolan. Han kom att väl visa sitt värde i strid och under mycket dramatiska omständigheter i just Kongo, men han är samtidigt också ärlig om sina upplevelser i strid: Jag fick många tillfällen i fortsättningen att konstatera vilken betydelse våra läkares insatser hade för truppens anda och motståndskraft. När bårbärare lämnade av sina sårade kamrater på förbandsplatsen, iakttog de naturligtvis samtidigt spänt hur läkarna tog sig an fallet. De såg att doktorerna lugnt och snabbt ställde diagnos och gjorde sina ingrepp övertygande säkert. De rapporterade detta till sina kamrater i truppen, när de kom tillbaka: ”Svensson var det inte mycket med, när vi lämnade honom på förbandsplatsen, men doktorn var där och han satte igång direkt, lugn och säkert.” Och soldaterna andades ut. Deras kamrat blev väl omhändertagen, och själva skulle de också bli det, om de blev sårade. 

 


Efter striderna var mycket förstört. Svensk ingengörstrupp hjälpte till med reparationerna av Bukambron, varmed landsvägsförbindelserna till Katangaprovinsens huvudstad Elisabethville kunde återöppnas.

 
   

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!