AV PETER DANIELSSON, INSTITUTIONEN FÖR HUMANIORA; VÄXJÖ UNIVERSITET

Första världskriget krävde många offer. Miljoner människor plöjdes ned i skyttegravarna. Den gamla världen föll samman. Den första kraschen blev den största – det ryska tsardömets sammanbrott. Flera provinser, som Finland och Polen, kunde vinna sin själv
ständighet – för Ryssland återstod kaos och inbördeskrig.

Under vintern 1917 uppstod oroligheter i Petrograd på grund av livsmedelsbrist. Matvaruaffärer plundrades och ropen på tsarens avgång hördes. Några militära enheter valde i samband med oroligheterna att göra myteri. Nikolaj II befann sig i det militära högkvarteret som var beläget i Mogiljev och försökte ta sig tillbaka till huvudstaden. Tsaren tåg hejdades i Pskov. Högkvarterets stabschef, general Alexejev, försökte utifrån myteristernas telegram bilda sig en uppfattning om vad som var på gång. Generalen gjorde en analys av den information som fanns till hands och kom fram till att det var nödvändigt med en starkare statsledning och inbakat i detta fanns det ingen plats för tsaren. Alexejev underställde sin analys de högsta befälhavarna vid fronten och de instämde i bedömningen. Som genom ett ödets nyck blev tsaren avsatt av de som borde varit hans trognaste, generalerna.

 

Kampen om soldaterna

Den ryska riksdagen, Duman, utsåg en ny regering och snart leddes den av Alexander Kerenskij, vars retoriska förmåga blev regimens stora, och nästan enda, tillgång. Då alla möjliga och omöjliga krafter drog åt olika håll blev det allt svårare att upprätthålla disciplinen inom den ryska krigsmakten. I mängden av rykten kunde man finna ”order nummer 1” från Petrograds sovjet. Den innehöll bland annat påbudet att soldatkommittéer skulle bildas vid alla förband och att politisk verksamhet skulle underställas sovjeterna – bolsjevikernas lokala styrelsegrupp. Det påpekades att strikt disciplin skulle iakttagas inom militärlivet, men att soldaterna utanför tjänsten hade samma rättigheter som andra medborgare! Med stor sannolikhet var denna order endast avsedd för det kaotiska Petrograd. Telegrammet nådde emellertid hela krigsmakten och satte den i gungning, främst vid förband som inte befann sig längst fram vid fronten.  

Kerenskij gick också ut med en deklaration som garanterade alla rätten att vara med i valfri politisk, social eller religiös sammanslutning. För flertalet var detta en rättighet som saknade egentlig betydelse. Bolsjevikerna tog dock tillfället i flykten och framträdde snart som ledare för politiska sammanslutningar vid de militära förbanden. De kunde därigenom också dominera åsiktsbildningen och på sikt medförde det ett ökat politiskt inflytande. General Alexejev som tjänstgjorde som överbefälhavare protesterade mot nyordningen och avskedades. Hans efterträdare, general Brusilov, blev inte heller långvarig. Näste man på posten, general Kornilov, började omgående planlägga ett eget myteri. Parallellt med dessa händelser försökte sig general Denikin bilda en motvikt till soldatkommittéerna genom att organisera en fackförening för officerare. Han försökte vrida klockan tillbaka och återupprätta disciplinen inom krigsmakten men samtidigt flaggade Denikin för en utveckling i demokratisk anda. Denikin kom själv från enkla förhållanden och hade börjat sin militära bana som menig. Detta var han inte ensam om och hade hans försök fått genomslagskraft kunde den sittande regeringen med största sannolikhet påräknat lojalitet från en stor del av officerskåren och därmed också från krigsmakten i den kommande kampen.

           
                  
               General Mikhail Alexejev            Rysslands siste tsar Nikolaj II

 

Statskupp, uppror, invasion

Oktoberrevolutionen omkullkastade allt och den röda statskuppen födde den vita motrevolutionen. Omgående kastades Sovjetryssland in i en lång rad krig. Det kombinerade inbördes- och frihetskriget i Finland slutade 1918 med finländsk självständighet. Ur rysk synvinkel betydde Polen mer och dess frigörelse innebar att stora landområden riskerade att införlivas med den nya polska staten. Pilsudski och hans polska trupper var framme i Kiev och försökte sig där på konststycket att upprätta en buffertstat. Här kunde man väl tro att polacker och de ryska kontrarevolutionärerna skulle göra gemensam sak mot bolsjevikerna men av detta blev det intet. Pilsudski var av ohejdad vana rysshatare och de vita generalerna var genomgående emot att delar av det ryska väldet gjorde sig fria. De vägrade medverka till ett geografiskt förminskat rike. Och hur underligt det än kan låta så hade Lenin och de andra bolsjevikerna samma krigsmål som de vita generalerna: de ville bevara det ryska territoriet så stort som möjligt! Striderna började likna allas kamp mot alla.



Trotskij eldar sina soldater från en rysk pansarvagn,
notera den omedvetet hotfulla kulsprutan.


Den lugnaste fronten var den norra. Här fanns dock stora mängder med förråd och ammunition som västmakterna skickat till sin allierade i öst. Materiellagren bevakades av brittiska trupper. Efter oktoberrevolutionen blev all krigsmateriel eftertraktad av bolsjevikerna men till dessa ville britterna inte lämna något. Den fortsatta bevakningen av förråden övertogs dock i samband med vapenstilleståndet 1918 av amerikansk och brittisk trupp. Totalt uppgick styrkan till ungefär 9.000 man. I september 1919 lämnade amerikanerna och britterna området. De lyckades dessutom evakuera 6.500 ryssar.

På den baltiska fronten hade motståndarna till bolsjevikerna vissa framgångar men led ett stort nederlag. Estland förklarade sig fritt i november 1917 och vid årskiftet 1918-1919 var landet rensat från alla röda. Därefter började den ryske general Judenitj som hade cirka 19.000 man under sitt befäl att tillsammans med estniska trupper marschera mot Petrograd. Angreppet understöddes av brittiska fartyg som opererade i Östersjön. Försvaret av Petrograd omhändertogs av Trotskij och under hans ledning lyckades bolsjevikarmén driva angriparna tillbaka över den estniska gränsen. Där avväpnades de ryska deltagarna och sattes i arbetsläger. Detta var det pris som esterna betalade för att få erkännande och fred. Freden slöts i Dorpat 1920.

Mot letterna hade bolsjevikerna framgång. På hösten 1917 besatte tysk trupp Lettland och i det sammanhanget bytte fyra lettiska regementen sida och gick över till de röda. Dessa lettiska förband användes sedan verksamt till försvaret av Petrograd och deltog också i krossandet av Kerenskijanhängarnas uppror. Förbanden leddes av överste Joakim Vatsetis och Trotskij satte stort värde på honom eftersom Vatsetis höll god ordning på trupperna. Stalin däremot uppskattade inte den lettiske översten utan lyckades få honom anklagad för landsförräderi. Emellertid räddades Vatsetis till livet genom ingripande av Lenin men användes därefter enbart som instruktör på olika militära skolor. När sedan utrensningarna kom igång igen på 1930-talet var Vatsetis en tämligen bortglömd man som förunnades att dö en naturlig död 1938. Och detta var som bekant ett öde som inte var alltför vanligt bland militärer i 1930-talets Sovjetunionen.

Det kanske mest kaotiska frontavsnittet under revolutionsåren utgjorde den östra sibiriska fronten. En krigszon som sträckte sig från Volga i väster till Vladivostok i öster. Det är en enorm sträcka men i gengäld smal och koncentrerad till transsibiriska järnvägen och vissa viktiga knutpunkter, exempelvis Irkutsk.




Kerenskij inspekterar sina trupper.




Revolutionära ryska soldater på väg mot Duman.


Tjeckernas märkliga öde

Under revolutionsåret 1917 hade det samlats stora mängder tjecker i Sibirien. Detta var en brokig skara och innefattade allt från i Ryssland bosatta tjecker till krigsfångar från österrikiska armén. Efter diverse diskussioner mellan Ryssland och Frankrike hade det beslutats att tjeckerna skulle få tjänstgöra i den franska armén. Avsikten var först att föra ut tjeckerna via Archangelsk men så småningom fastnade man för att genomföra hemresan via Vladivostok. Tjeckerna organiserades i militära enheter och antog sedermera namnet tjeckiska legionerna. Legionärerna hade fått tillstånd att medföra handeldvapen på resan. Resandet drog ut på tiden och stämningen blev allt mer inflammerad. I maj 1918 på järnvägsstationen i Tjeljabinsk möttes två tåg. Det ena tåget var lastat med tjeckiska legionärer och det andra med ungerska krigsfångar. Det utbröt ett större slagsmål mellan de båda grupperna och en tjeck skadades allvarligt. Som hämnd sköt tjeckerna en ungrare och besatte stationen.

När nyheten om tjeckernas aktion nådde Moskva beslutade Trotskij att alla tjeckiska enheter skulle avväpnas av de lokala sovjeterna. Några försökte sig på detta men drog det kortaste strået medan andra sovjeter meddelade att de inte för ett ögonblick tänkte ge sig i kast med att försöka ge sig på de krigsvana tjeckerna. Följden blev att legionärerna besatte station efter station längs med järnvägen och i juli 1918 behärskade de järnvägen med något undantag ända fram till Vladivostok.

Många försökte utnyttja tillfället men ingen räckte riktigt till. I juli 1918 upprättades en antisovjetisk regering i Samara vid Volga men när tjeckerna tröttnade och drog sig tillbaka i september, föll regeringen. Det blev nu Trotskij och hans röda armé som tog initiativet. Att det gick som det gjorde bör delvis berott på att de tjeckiska legionerna alltmer upplöstes. Till detta kan fogas att det militära stöd som man påräknat från Frankrike inskränkte sig till en militärdelegation under ledning av general Pierre Janin. Den sistnämnde hade som främsta uppdrag att se till att legionerna hölls utanför de politiska stridigheterna och någorlunda helskinnade kunde komma Frankrike till hjälp på västfronten. Janin drogs emellertid in i en politisk virvel fylld av olika makthavare och pretendenter och kunde slutligen inte ens rädda livet på den vite amiralen Koltjak.



Inget krig är så brutalt som ett inbördeskrig.
Här avrättas röda.

 

Amiral koltjaks uppgång och fall

 Den tragiske amiral Koltjak hade entledigats från sin befattning vid revolutionen 1917 och flytt till USA, men återvände snart till Vladivostok. Kuppartat utnämnde han sig till överbefälhavare över alla antibolsjevikiska trupper från Stilla havet till Volga.

Koltjak misslyckades emellertid med det mesta han företog sig, framför allt genom att söka konflikt med de som han skulle samarbeta med. Transbajkalkosackerna under ledning av atamanen Semjenov utgjorde den kanske största antibolsjevikiska truppkoncentrationen i Sibirien. Semjenov hade upprättat en egen blodig regim i staden Tjita öster om Bajkalsjön. Koltjak ville inledningsvis inte erkänna den Semjenovska regimen och detta glömde inte atamanen. När Koltjak så småningom behövde kosackernas bistånd uteblev samarbetet. Till sist stod Koltjak isolerad och han överlämnades av tjecker till den röda sidan i december 1918. Han avrättades i början av februari 1919 i Irkutsk. Vid det laget kunde man knappast tala om en sibirisk front då striderna mellan röda och vita trupper pågick i allmän upplösning. En anhängare till Koltjak vid namn Roman Nikolaj von Ungern-Sternberg ledde den så kallade Asiatiska ryttardivisionen och kom ännu 1921 att utgöra ett orosmoment. von Ungern-Sternberg lyckades till och med att upprätta en stat i Mongoliet men tillfångtogs i september 1921 och arkebuserades av de röda.


Slaktarboden Ukraina

I september 1917 – för att nu gå några år tillbaka – hade Kerenskij låtit arrestera general Kornilov och efterhand kom allt fler generaler att tas i fängsligt förvar. Efter diverse turer lyckades emellertid generalerna fly och hamnade i södra Ryssland och Ukraina. Här etablerades den södra fronten och detta frontavsnitt utgjorde utan tvivel det allvarligaste hotet mot bolsjevikernas regim trots att de vita generalerna hade påtagliga samarbetssvårigheter. En viktig väg till framgång gick via kosackerna och inledningsvis prövade en general vid namn Kaledin lyckan med att utropa en självständig kosackrepublik. Han höll ut en tid men snart förlorade Kaledin greppet och begick självmord framför att falla i de rödas händer.

Efterträdaren tillfångatogs omgående och sköts av rödgardisterna. Ny ataman blev general Pjotr Krasnov. Han lyckades upprätthålla sysslan som donkosackernas ledare från maj 1918 till februari 1919. Krasnov föll emellertid på att han ville samarbeta med de tyska förband som fanns i Ukraina. Då Krasnov inte vann någon förståelse för denna politik valde han att avgå. Den före detta atamanen flydde till Europa där han försörjde sig som skönlitterär författare. Bland hans talrika verk återfinns exempelvis ”Öknens amason” vilken 1926 förelåg i svensk översättning.

Egentligen var det bara fyra vita generaler som lyckades åstadkomma något på sydfronten. Den förste var Kornilov som dock stupade vid Jekaterinodar i november 1917. Efter honom försökte general Alexejev och han arbetade bokstavligen ihjäl sig med att försöka lösa alla detaljer och dog i november 1918. Då hade Denikin tagit över, men han stod formellt under befäl av amiral Koltjak. Denikin hade inledningsvis framgång och hans trupper hade på hösten 1919 nått fram till Tula, 20-talet mil söder om Moskva. Nu hade Denikins trupper långa förbindelselinjer bakåt.

Detta kunde utnyttjas av framryckande röda kosackförband som under ledning av den legendariske Budjonnij bröt igenom. Denikins trupper drevs tillbaka och vid årskiftet 1919-1920 fann generalen för gott att fly fältet. Sitt befäl överlämnade han till general Peter Wrangel. Den sistnämnde vann till en början framgång. Men så snart det röda Ryssland ingått fred med polackerna och kunde överföra mängder med trupper till fronten i söder upphörde framgångarna.





Det var revolutionära soldater, välorganiserade trashankar, som gjorde det möjligt för bolsjevikpartiets 350 000 medlemmar att vinna kontroll över ett sönderslitet lands 150 miljoner stora befolkning. Här går matroser till bajonettangrepp.


Wrangel fick då koncentrera sig på att försöka ta sig till Krim för att därifrån evakuera trupperna. Räddningsoperationen var avklarad i november 1920. Den wrangelska armén låg sedan förlagd i Jugoslavien och Bulgarien tills den 1926 upplöstes. Wrangel själv slog sig då ned i Bryssel där han avled 1928. Till denna komplicerade härva av stridigheter kan också fogas den militära hjälp som både Frankrike och Storbritannien försökte ge de vita generalerna. Hjälpen blev dock föga framgångsrik. Lågvattenmärket kom när de franska trupperna i Odessa fick dras tillbaka efter ett myteri i april 1919.

 



Lavr Kornilov.


Epilogen

Spillrorna från de vita arméerna gick olika öden till mötes. Som nämnts hamnade de wrangelska trupperna på olika håll i Östeuropa och fanns kvar till 1926. Hur många av de landsflyktiga som senare återvände till Sovjetunionen går knappast att avgöra.

Minnena och gestalter från inbördeskrigets dagar skulle emellertid göra sig påminda långt in på 1940-talet. Under andra världskrigets slutskede kom de allierade; Sovjetunionen – Storbritannien – USA; överens om att alla sovjetiska medborgare skulle repatrieras. Sovjet gjorde en så vid tolkning av begreppet medborgare att det också innefattade de ryssar som flytt undan bolsjevikerna 25 år tidigare. Nu ringde dödsklockorna för flera. Som exempel kan nämnas att före detta kosackatamanen Krasnov utlämnades till Sovjetunionen. Officiellt gjordes gällande att Krasnov tillfångatagits på tyskt territorium av sovjetisk trupp. Den drygt 75-årige mannen fördes till ett fängelse i Moskva och där hängdes han 1947. Ett av de sista av miljoner offer för Europas blodigaste inbördeskrig.

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!