AV ÖVERSTELÖJTNANT MST BERTIL NELSSON


Efter den franska revolutionens jämlikhet och nationalismens patriotism var krig någonting som omfattade varje vapenför man. I sin hand fick han den senaste teknologiska landvinningen som den industriella revolutionen kunde frambringa. Amerikanska inbördeskriget gav en föraning om vad som väntade under första världskriget.


Det stora kriget

Efter den franska revolutionens jämlikhet och nationalismens patriotism var krig någonting som omfattade varje vapenför man. I sin hand fick han den senaste teknologiska landvinningen som den industriella revolutionen kunde frambringa. Amerikanska inbördeskriget gav en föraning om vad som väntade under första världskriget.

General James Fuller beskriver i den fjärde och avslutande delen av De avgörande slagen den moderna tyska generalstabens utveckling under Moltke och det fransk-tyska kriget 1870-1871. Han går vidare mot 1914 och granskar alla de faktorer som förvandlade kriget från kavallerichocker och bajonettanfall till ett ändlöst belägringstillstånd i leriga skyttegravar med utnötningen som dominerande verksamhetsidé. Den nya industrin kunde massproducera vapen och ammunition. Repetergevären kunde göra varje soldat till massdödare. Nya artilleripjäser och kulsprutor förvandlade spärreldar och stormeldar till räkneexempel av massförluster. Järnvägarna möjliggjorde mobilisering och förflyttning av härar till fronten.

 

Kriget som formade vår tid

Det fanns inom franska armén ännu föreställningar om en offensiv i Napoleons anda, om ett inledande anfall för att avslöja fiendens ställningar och att därefter under själva slaget kraftsamla mot den avgörande punkten.



Helmuth von Moltke
Helmuth von Moltke d.y. skulle genomföra den perfekt planerade planen och
med ett enda liehugg avgöra kriget till tysk förmån. Men nerverna höll inte.
 


I Tyskland lades grunden för Den Stora Planen av generalstabschefen Alfred von Schlieffen. Han räknade med ett tvåfrontskrig, varvid Ryssland mobiliserade långsamt och kunde mötas med en inledande defensiv. En huvuddel av stridskrafterna skulle under tiden inriktas på att slå ut Frankrike. Kraftsamlingen skulle ligga på en högerflygel, som genom Belgien skulle tränga fram norrifrån mot Paris, medan en relativt svag vänsterflygel engagerade fransmännen i Elsass-Lothringen. Schlieffen gick i pension 1906 och efterträddes av Helmuth von Moltke, son till den store Moltke från 1870. Schlieffen dog innan kriget börjat men lär ända till sina sista dagar ha framhävt sin idé med uppmaningen: "Förvissa Er om att högra flygeln är stark!"



Karta

Schlieffenplanen förutsatte en stark tysk framstöt i norr, medan mindre trupper band fransmännen i söder. Under framryckningen brast den tyska ledningens nerver - norra
armén fick skicka förstärkningar söderut.

 

Men Moltke den yngre var inte vuxen sin uppgift. Utsatt för påtryckningar av sina furstliga och högadliga armébefälhavare i söder mötte han deras önskemål om förstärkningar även när offensiven satts i gång. Hotet i Ostpreussen fick honom att genomföra förstärkningar mot öster i stället för tvärtom.

Alldeles före krigsutbrottet bytte fransmännen överbefälhavare. Generalen Joffre, som var expert på underhållstjänst och aldrig fört en armé ens på papperet, skulle nu leda den franska offensiven i ett läge då tyskarna trängde på både från Belgien och från Lothringen. Joffre var en enkel människa med stark karaktär. Han tyckte om enkla lösningar. Hans stab gav honom enkla sammanfattningar av de ärenden han var tvungen att ta itu med. Joffre gick till motanfall och avskedade hänsynslöst den ene efter den andre av sina armé- och kårchefer när de inte höll måttet inför tyskarnas framryckning. Men allt tog sin tid, trots allt det moderna förblev infanteriets hastighet till fots 4 km/h. Den brittiska expeditionskåren hann komma över och placeras vid belgiska gränsen, där den dock tvingades vika mot Marne.

Den tyska högra flygeln gick som planerat mot Marne och Seine väster om Paris, som skulle nås i början av september. Den franska sjätte armén togs med överraskning och den 5 september drevs den tillbaka. I sju dagar rasade slaget och det visade sig dels att svängen ned mot Paris inte tagits ut tillräckligt, dels att nerverna hos den tyske arméchefen von Kluck inte höll för påfrestningarna. Han drog tillbaka två kårer i ett avgörande ögonblick och drog strax därefter tillbaka hela sin armé bakom floden Ourcq. På detta sätt stod han vänd mot väster i stället för mot söder och franska sjätte armén fick rådrum att anfalla. I högkvarteret vid Koblenz satt en allt nervösare Moltke och sände i sin oro ut en generalstabsofficer, överstelöjtnanten Hentsch, som beordrades att i tur och ordning besöka alla fem arméerna på högerflygeln med fullmakt att vid behov beordra reträtt där så behövdes. Efter att ha besökt fyra av dem kom han på kvällen den 9 september till von Klucks stab, fylld av intryck av en fullt begriplig oordning på vägarna till fronten. Samtidigt inflöt ett meddelande att andra tyska armén drog sig tillbaka. Hentsch beordrade utan att ha träffat von Kluck dennes första armé att också retirera.

Härigenom hade Schlieffenplanen, som hade skapats och letts av generalstaben, nu skjutits i sank av samma stab, eftersom den strategiska ledningen på fältet gått över styr. På morgonen den 11 september åkte Moltke för första gången under kampanjen till fronten och besökte sina arméers högkvarter. Vid sin återkomst blev han allvarligt sjuk och ersattes av general von Falkenhayn.

 

Tannenberg 1914

I tvåfrontskriget gällde det för tyskarna att samtidigt med offensiven i väster möta en rysk ångvält med minsta möjliga krafter. Åttonde armén med tre kårer, kavalleri och fästningstrupper var grupperad i Ostpreussen. Mot dem stod första ryska armén under general Rennenkampf och andra armén under Samsonov, totalt femhundratusen man, numerärt oerhört överlägsna tyskarna. Rennenkampf väntade inte på att hans trängreserver skulle hinna mobilisera utan gick redan den 17 augusti över gränsen och slog tyska täcktrupper vid Stallupönen och Gumbinnen. Så bröt hans underhåll samman. Fyra dagar senare överskred Samsonov gränsen och intog Niedenburg och Ortelsburg några mil in i Ostpreussen men nådde ingen samverkan med första armén nordöst ut. Även denna ryska framryckning förvandlades till kaos. Inkompetensen hos de ryska generalerna förvärrades av deras stridslust; deras staber var enligt Fuller "groteskt ineffektiva". Likväl hade den tyske arméchefen von Prittwitz tappat huvudet och beordrat tysk tillbakaryckning bakom Weichsel, en order som underställda generaler fick honom att upphäva för att i stället beordra anfall mot Samsonovs flank.



Alexander Samsonov
Alexander Samsonov var veteran från rysk-japanska kriget 1904-1905. När
det stod klart att han förlorat sin armé vid Tannenberg gick han avsides
och sköt en kula för huvudet.



Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff
Ett tandempar som lät tala om sig. Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff.
Tannenberg blev deras första stora seger - i slutet av kriget hade de
befälet på västfronten.



Nu sändes en ny befälhavare att ta befälet över tyska åttonde armén. Det var den pensionerade general von Hindenburg, försedd med en ytterst professionell stabschef i form av general Ludendorff. Den 23 augusti anlände de till fronten och beslut fattades om att söka skilja de två ryska arméerna från varandra för att slå dem var för sig med alla till buds stående resurser.

Det var en våghalsig plan, som resulterade i en under detta världskrig sällsynt lysande kampanj. Ludendorff skriver:

En general har ett stort ansvar och behöver starka nerver. Civilisten är alltför benägen att tro att kriget består i att lösa ett matematiskt problem med på förhand kända siffror. Det är allting annat än det. På bägge sidor handlar det om att brottas med mäktiga, sammanvävda fysiska och psykiska styrkor, en kamp som försvåras betydligt av numerär underlägsenhet. Det innebär att arbeta med män av varierande karaktärsstyrka som har sin egen uppfattning. Den enda egenskapen som är känd och konstant är ledarens vilja.




Operationen lyckades till hundra procent. Krigsbytet blev enormt och hundratusentals fångar togs av tyskarna. Så kunde planer och genomföranden i öster kompensera vad som hände i väster där den taktiskt listiga men politiskt ödesdigra idén att invadera Belgien förorsakade att Storbritannien direkt ingrep i kriget, något som bidrog till dess förlängning och slutresultat. Och östfrontens långvariga kamp hade bara inletts.




Amerikanska 1. divisionen
Amerikanska 1. divisionen gör ned en tysk stödjepunkt under ett motanfall vid Marne 1918. Tyskarna halkade efter när ententen utvecklade pansarvapnet - nästa krig så var rollerna ombytta!


 

Amiens 1918

Kriget grep omkring sig och dess följder blev påtagliga även på andra sidan Medelhavet när Turkiet, som framgångsrikt försvarat Dardanellerna, på längre sikt förlorade hela Mellersta Östern genom Allenbys anfall från Egypten.

När vi når krigets sista år blir Fullers skildring en ögonvittnesskildring. Han spelade själv en framstående roll som stabschef för den brittiska Royal Tank Corps.

Problemet handlade inte om att skjuta fiendens ställningar sönder och samman, utan om att flytta fram kanonerna under fientlig kanon- och kulspruteeld. Om en sådan framryckning kunde genomföras skulle effekten inte bli bara förödande destruktiv utan förintande demoraliserande. Detta är exakt vad stridsvagnar - motoriserat, bepansrat artilleri - lyckades åstadkomma. Detta löste två problem, som alla arméer haft att brottas med sedan eldvapnen infördes, nämligen hur man skulle uppnå harmoni mellan förflyttning och eldkraft och förflyttning och skydd.

Den 20 november 1917 användes stridsvagnar för första gången med detta syfte. Taktiken lovade framgång genom att häva ett dödläge. Men man hade ännu inte förberett tillräckliga reserver. Fastän stridsvagnsanfallet trängde tyskarna tillbaka kunde en uppkommen bräsch inte utnyttjas, tyskarna gick till motanfall och britterna trängdes tillbaka. Det skulle dröja mer än ett halvt år innan man var beredd att omsätta erfarenheterna i större skala.


Den 4 juli 1918 anföll en australisk division understödd av 5. pansarbrigaden på ett så övertygande sätt och med så låga förluster att ett ännu större anfall nu planerades. Djupet på en tänkt genombrytning fördubblades i entusiasm så sent som tre dagar före anfallet. Den brittiska fjärde armén skulle inleda offensiven understödd av två franska arméer och en kavallerikår. Fyra pansarbrigader, sammanlagt 580 pansarfordon, varav 324 tunga stridsvagnar utgjorde kärnan i en offensiv vid Amiens.



Tyskarna i front
Tyskarna var först med att sätta in ett nytt fruktansvärt vapen i striderna
- gas. Det dröjde inte länge innan de fick smaka på sin egen medicin.


Natten mellan den 7 och 8 augusti var mörk och stilla, men klockan tre på morgonen började en dimma stiga upp från marken, och när stridsvagnarna klockan fyra på morgonen lämnade sina utgångslägen och förflyttade sig fram genom infanteriet, hade dimman blivit så tät att synfältet blivit så gott som obefintligt. Exakt klockan 04.20 öppnade 2 000 kanoner eld. "Den krypande spärrelden slog ner 200 meter framför de främsta stridsvagnarna och det framryckande infanteriet..."

Fuller beskriver slagets alla vändningar, också hur tyskarna sökte möta det stora pansaranfallet, utan att lyckas. Fuller har mycket att säga om den stridsteknik som användes, men också om hur den borde ha sett ut. Klart är att idéerna om att med ridande kavalleri fullfölja anfallet och förfölja de vikande var felaktiga, liksom att de ledande generalerna inte tillfullo insett de möjligheter som öppnades. Luckan i det tyska försvaret slöts alltså någon mil österut men detta var inte det väsentliga.

"När solen gick ner den 8 augusti var den största förlusten som den tyska hären lidit sedan kriget började ett faktum", sade den officiella tyska redogörelsen. Ludendorff som ledde högsta krigsledningen konstaterade att detta var "den svartaste dagen för tyska armén under hela kriget […] den värsta händelse jag varit med om". Tre månader senare kapitulerade centralmakterna. Svälten hade medverkat till att knäcka motståndsviljan.

Avslutningen på Fullers verk ägnas åt kriget mellan Polen och Sovjetunionen 1920, vilket slutade med Pilsudskis seger över Tuchatjevskij utanför Warszawa. Därmed räddade polackerna Centraleuropa från ett kommunistiskt ok, något som det skulle dröja 25 år och ett nytt världskrig för att haka på - samt ytterligare 50 år och ett kallt krig för att kasta av.




Polen spetsat på den bolsjevikiska
bajonetten, sovjetisk propagandabild
som gick i kras utanför Warszawa.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!