AV CHRISTER BERGSTRÖM

På den heta och dammiga ön Sicilien kämpar Johannes Steinhoff, chefen för Luftwaffes jakteskader JG 77, mot såväl ett till antalet fruktansvärt överlägset allierat flygvapen som en tilltagande demoralisering bland hans egna piloter. Det är högsommar 1943 och krigslyckan har definitivt vänt för Tyskland. I Nordafrika kollapsade Rommels Afrikakår i maj 1943 och samtidigt knäcktes ryggraden på tyskarnas flyg i Medelhavsområdet. De modfällda spillrorna av Luftwaffe flydde över till den italienska ön Sicilien, där deras baser utsätts för regelbundna angrepp av amerikanska tunga bombflygplan.

 

 

Denna bild av Johannes Steinhoff i närheten av Stalingrad vintern 1942/1943 visar tydligt hur den hektiska stridsaktiviteten satt sina spår i ansiktet hos den unge flottiljchefen. Vid den här tiden hade Steinhoff kommit upp i över 700 stridsflygningar. Foto: Wägenbaur - TG JG 52.

 

 

 

 

 

De tyska jaktflygarna i deras små Messerschmitt 109:or är inte förberedda på att möta dessa Flygande fästningar som alltid uppträder i stora, tätt sammanhållna formationer. Nerverna sviker och förväntade resultat uteblir. När Steinhoffs eskader misslyckas med att avvärja ett stort amerikanskt flyganfall, kräver flygvapenchefen Göring att några av hans flygare ska ställas inför krigsrätt för feghet inför fienden.

Stabschefen överste Günther Lützow (kallad Larsen i boken) tar jaktflygarna i försvar. Längre fram i kriget skulle Lützow ställa sig i spetsen för ett mindre uppror mot Göring. I denna ödesmättade stämning anländer jaktflyggeneralen Adolf Galland för att försöka reda ut vad som egentligen inträffat. Enligt Johannes Steinhoffs berättelse slits de båda vännerna Galland och Steinhoff mellan sin lojalitet gentemot unga jaktflygare som tvingas till helt omöjliga uppdrag och plikten som befäl. Skildringen övergår här till att bli en intressant psykologisk betraktelse över mänskliga dilemman i krig.

Allt detta utgör bakgrunden till Johannes Steinhoffs bok Luftwaffe över Sicilien. I denna hans mest kända bok ger den tyske flygaren Steinhoff även många tillbakablickar till slaget om Storbritannien och de växelrika striderna på östfronten, samt intressant ”inside information” från efterkrigstidens Bundesluftwaffe.

Johannes Steinhoff spelade under efterkrigstiden en nyckelroll i det nya Bundesluftwaffe. Under andra världskriget gjorde han sig känd som en framstående jaktflygare och tuff förbandsledare.


Fabriksnya flygplan utan tropikfilter och med ett minimum av märkningar har nyss anlänt från fabrikerna i Europa och samlats på krigsflygfältet Sciaccia på Sicilien. Livslängden för flygplan och plan blev kort.


Steinhoffs personliga upplevelser under andra världskriget formar sig till en odyssé över det tyska flygvapnet Luftwaffes uppgång och fall. Hans livsöde är tämligen unikt genom att han tjänstgjorde – och överlevde – som jaktflygare i första linjen nästan utan avbrott från den första krigsdagen 1939 och alldeles fram till de sista krigsveckorna våren 1945.

Steinhoff utbildades till jaktflygare fyra år innan kriget och vann sina första luftsegrar redan i december 1939. I början av 1940 förflyttades han, nu med löjtnants grad, till den nya jakteskadern JG 52, där han fick befälet över 4:e divisionen. Kallad ”Mäcki” av sina officerskamrater gjorde sig Steinhoff snart känd som en mycket krävande förbandschef. En av piloterna under hans befäl var en fänrik vid namn Hans-Joachim Marseille. Den unge berlinaren Marseille visade sig vara en ovanligt begåvad jaktflygare, men Steinhoff hade skarpa anmärkningar på hans lättsinniga attityd till militär disciplin. Senare skulle Marseille låta höra tala om sig som Luftwaffes mest framgångsrika jaktflygare i kampen mot de västallierade; när Marseille omkom i en flygolycka två år senare hade han skjutit ned 158 brittiska flygplan – ett större antal i strid mot de västallierade än någon annan tysk jaktflygare under hela kriget.

 

Hans-Joachim ”Jochen” Marseille vann sina första lagrar på västfronten men det var först under Nordafrikafälttåget han kom att visa sin överlägsenhet som jaktflygare, även om en del av hans luftsegrar har diskuterats. Efter 158 bekräftade luftsegrar mötte han sitt öde efter en dödsstörtning till följd av motorhaveri.

 

 

 

 

 

 

 

 


Redan på sommaren 1940, mindre än ett år efter krigsutbrottet, fick Steinhoff en försmak av det väntande nederlaget. Det var under slaget om Storbritannien, när tyskarna försökte knäcka britterna i luften och mötte ett motstånd som de inte alls var förberedda på.

Johannes Steinhoff berättade:

- Efter den tyska krigsmaktens lättköpta segrar i Polen, Norge och Frankrike möttes Luftwaffe här för första gången av en jämbördig motståndare. Piloterna i Spitfire- och Hurricaneplanen var inte bara skickliga och renhåriga krigare, de kämpade också med stort mod.

Den jaktflottilj som Steinhoffs 4:e division ingick i, II./JG 52, fick i uppdrag att flyga så kallad ”näreskort” åt långsamma tyska bombflygplan på uppdrag över England.

- ”Stanna till varje pris hos bombarna, ta inte upp striden med Spitfireplanen”, löd våra direktiv: ”Låt er inte lockas till anfall även om ni skulle komma i ett idealiskt läge.” Det stod oss unga och stridsivriga jaktflygare upp i halsen. Vi snarade seglade än flög vid sidan av våra skyddslingar, som masade sig fram i promenadtakt.

På grund av denna taktik kom Me 109-piloterna i underläge mot de brittiska jaktpiloterna, som dök på dem ovanifrån, med stort fartöverläge.

Den 14 augusti 1940, efter bara tre dagars strider över Engelska kanalen, hade Steinhoffs division förlorat hälften av sitt pilotbestånd. Förbandet var helt slutkört och det fanns inget annat alternativ än att ta det ur strid.

Det var först på östfronten 1941 som den negativa trenden vände. Ryssarna blev helt överrumplade av det plötsliga tyska överfallet midsommaren 1941. Enbart under den första anfallsdagen slog tyskarna ut 1 200 ryska flygplan, mest jaktflygplan, på marken. Därefter blev de ryska bombplansformationerna lätta byten för de tyska jaktflygarna.

Johannes Steinhoff satte själv ett exempel för de övriga flygarna i luftstriderna på östfronten. När han tilldelades riddarkorset i augusti 1941 hade han vunnit 35 luftsegrar. I december 1941 sköt han ned sitt femtionde fiendeflygplan.


Vintern i Sovjetunionen ställde till stora problem och blev en av Stalins bästa allierade. Här en Messerschmitt Bf 109F-2 vid tidpunkten för slaget om Stalingrad tillhörande JG 53 Pik-As, ett förband som Steinhoff kom att samverka med även på Sicilien.


Men på östfronten mötte tyskarna ännu en fiende som, i likhet med britterna under slaget om Storbritannien, vägrade att ge sig. Hur stora de egna förlusterna än var, fortsatte ryssarna att bjuda hårt motstånd. Till slut tog tyskarnas krafter slut. I december 1941 gick Röda armén till motanfall och drev bort tyskarna från området väster om Moskva.

Steinhoff var med där detta utspelades, och fick ännu en gång en föraning om det väntande nederlaget. Efter förbandets stora framgångar i luftstriderna under sommaren och hösten 1941, blev II./JG 52 inom loppet av några dagar i december 1941 nästan helt utplånat genom sovjetiska bombanfall och anfall på marken. Johannes Steinhoff blev vittne till hur undlåtenhet hos flottiljchefen kostade flera av hans män livet.

Flottiljchefen fråntogs sitt befäl, ställdes inför krigsrätt och degraderades, förbandet drogs tillbaka till Tyskland och Steinhoff blev ny flottiljchef.

Ännu en gång vände krigslyckan. Genom att kräva det omöjliga av sina trupper tog Stalin kål på Röda arméns anfallskraft. När Steinhoffs förband återvände till östfronten våren 1942, var det för att delta i tyskarnas nya sommaroffensiv.

Nu inleddes Steinhoffs verkliga glansperiod som jaktflygare i andra världskriget. Med sin nya Messerschmitt 109 G – ett toppmodernt jaktflygplan som överträffade allt vad ryssarna hade i flygplansväg vid den tiden – härjade han bland de sovjetiska flygplansformationerna. Sommaren 1942 flög han ovanför de tyska pansarkolonner som rullade mot Stalingrad och Kaukasus och sköt ned dussintals ryska flygplan varje månad.

Sommaren 1942 var enormt het och dammig, berättade Steinhoff:

- Framryckningen gick i rasande fart över ett alldeles platt och glesbefolkat landskap utan några egentliga vägar. Var och varannan dag flyttades vi framåt till ett nytt flygfält som egentligen bara var en fläck på en till synes ändlös grässlätt. Vi startade ideligen på nya uppdrag. Vi märkte att ryssarna fått slut på sina utbildade piloter och började sätta in halvtränade ynglingar direkt från flygskolorna. Tack vare vår långvariga erfarenhet från föregående år och slaget om England kunde vi skjuta ned hela formeringar intill sista flygplanet. Men ryssarna fortsatte att bomba våra pansarkolonner dagarna i ända. Det var här som det bepansrade Il-2 Sjturmovik började uppträda i större antal.

Il-2 Sjturmovik skulle längre fram komma att bli sinnebilden för flygkriget på östfronten. Detta ryska attackflygplan var så kraftigt bepansrat att tyskarna fick ta fram särskilda automatkanoner som monterades under vingarna på Me 109:orna i s.k. ”gondoler” för att kunna bekämpa det med någon framgång.



Johannes Steinhoffs Me 109 G förbereds på ett flygfält nära Stalingrad vintern 1942/1943. Bakom luckan finns Röda kors-lådan, samt fjärrkompassen. Små flygmekaniker kunde åla sig igenom lukan och därmed medfölja ”sin” pilot och om man behövde ”fly fältet”. Foto: Wägenbaur - TG JG 52.


Sensommaren 1942 började slaget om Stalingrad, ”Stalins stad”. De förbittrade striderna om denna stad krävde det yttersta av varje man på båda sidor. En blick i Steinhoffs loggbok och stridsrapporter visar att han kämpade i luften med samma ursinne som någon av männen i ruinerna på marken nedanför. Den 31 augusti 1942 sköt han ned sitt 100:e fiendeflygplan i luftstrid över Stalingrad.

Samtidigt var Steinhoff en lika krävande förbandschef som någonsin förr. En av flygarna under Steinhoffs befäl vid den här tiden, Walter Krupinski, minns att Steinhoff hotade med att låta förflytta honom till ett spaningsförband om han inte skärpte till sig under luftstriderna. Så småningom utvecklades Krupinski till ett av Luftwaffes topp-ess.

Steinhoff var minst lika hård mot sig själv som mot sina underordnade, och han delade deras levnadsförhållanden.
- På nätterna sov vi i fuktiga tält, berättade Steinhoff. Vår proviant utgjordes ofta av ingenting annat än vattenmeloner. Till slut var nästan alla sjuka av utmattning. Men det var förstås ännu värre på den ryska sidan, som ovanpå allt detta också tillfogades fruktansvärda förluster.

Steinhoff brukade säga att varje stridsuppdrag för en jaktflygare kan jämföras med infanteriets stormanfall mot fiendens linjer.

Loggboken visar att han genomförde sin 728:e stridsflygning den 10 december 1942. Vid den tiden fanns det ingen allierad flygare som hade kommit upp i ens hälften så många stridsflygningar. Det är lätt att föreställa sig vilken påfrestning denna hektiska stridsaktivitet innebar.

Den 11 december blev Steinhoff själv nedskjuten. Han klarade sig med nöd och näppe med livet i behåll. Ändå var han i luften igen redan nästa dag – och sköt ned ett ryskt bombflygplan.

Detta ägde rum vid den tidpunkt då krigslyckan slutgiltigt vände för tyskarna i andra världskriget. Stalingrad hade blivit omringat av ryssarna i november 1942, och ett försök att undsätta 6:e armén genom en markoffensiv – som Steinhoffs förband understödde från luften – misslyckades kapitalt.

Luftwaffe blev snabbt nedslitet under slaget om Stalingrad. Detta berodde inte enbart på stigande förluster. Som flottiljchef upplevde Johannes Steinhoff flera gånger hur kaos i organisationen på den tyska sidan fick bistra konsekvenser för männen vid fronten.

De tyska jaktflottiljerna vid Stalingrad förlorade över 90 Me 109:or i december 1942, men fick bara 34 nya flygplan i ersättning. Detta trots att Stalingrad var den mest kritiska krigssektorn för tyskarna. Samtidigt tillverkade den tyska flygplansindustrin ungefär 500 jaktflygplan i månaden.

Längre fram i kriget skulle Steinhoff bevittna många liknande fall av oreda och ren korruption i ledningen. Men vintern 1942/1943 hade han inte mycket tid att fundera över detta.

Den 20 december 1942 hade hans II./JG 52 bara 12 Me 109:or kvar i flygdugligt skick. Några dagar senare tvingades de överge sitt flygfält när sovjetiska stridsvagnar närmade sig.

- Jag vill inte kalla det evakuering, berättade Steinhoff efteråt, utan snarare en flykt hals över huvud. Vi kom undan i sista stund, men det berodde mer på tur än någonting annat. Detta var början på den långa reträtten.

Nederlaget i Stalingrad – där hela tyska 6:e armén gick under och 100 000 man hamnade i sovjetisk fångenskap – tog Steinhoff och männen i hans förband mycket hårt.

Några månader senare förflyttades Steinhoff till Tunisien för att leda jakteskadern JG 77 i kampen mot de brittiska och amerikanska flygarmadorna. Vid det laget hade han kommit upp i ett sammanlagt antal av 156 luftsegrar. Bara två dagar efter sin ankomst till Tunisien blev han nedskjuten av en Spitfire. Steinhoff klarade sig ännu en gång med endast smärre blessyrer, men det han såg i Tunisien sade honom att detta var slutet för Luftwaffe även i Medelhavsområdet.

I början av 1943 hade de västallierade byggt upp sina flygvapen i Nordafrika till en förkrossande numerär överlägsenhet. Jakteskadern JG 77 tillfogades förluster motsvarande nära en tredjedel av förbandets hela bestånd enbart under april månad 1943. Detta tog snabbt musten ur de segervana tyska jaktflygarna.

Reträtten från Tunisien i maj 1943 och de följande striderna över Sicilien och det italienska fastlandet sänkte stridsmoralen hos JG 77 ännu mer. Även Steinhoff drogs med i denna allmänna nedgång.

 

Messerschmitt Me 262 var det första operativa jetjaktplanet under andra världskriget, men kom för sent för att spela någon avgörande roll i det tyska luftförsvaret. Motorproblem, bränslebrist och risk för  motorbränder begränsade flygplanets användning, vilket inte minst Johannes Steinhoff fick erfara. Foto: Jan Waernberg


I november 1944 sattes Steinhoff att leda Luftwaffes första jetjakteskader, JG 7. Flygvapenchefen Göring hade stora förhoppningar på den välkänt strikte förbandschefen Steinhoff. Men vid det laget hade två år av ständiga nederlag berövat Steinhoff hans forna entusiasm och glöd.

I januari 1945 senare anslöt sig Steinhoff till den grupp av höga officerare i det tyska jaktflyget som gjorde uppror mot Görings beslut att avskeda jaktflyggeneralen Galland. Denna grupp anfördes av den oförvägne Günther Lützow. Det hela slutade i en destruktiv sammanddrabbning med Göring, som i ursinne skrek:

- Lützow! Jag ska låta skjuta er!

Lyckligtvis vidtogs inga andra åtgärder mot de upproriska officerarna än att några av dem fråntogs sina befäl. Måhända var detta ett tecken på Görings sviktande självkänsla.

Steinhoff fick förflyttning till Gallands jetjaktförband JV 44. Den 18 april 1945 blev Steinhoff svårt brännskadad under en startolycka med en Me 262 i München.

 

Under det kalla kriget kom de allierade i NATO att ta tillvara den fronterfarenhet som fanns hos veteranerna i Luftwaffe, vilka  inkallades till det nya Bundesluftwaffe i den hädelse det tredje världskriget skulle bryta ut. Steinhoff avancerade från västtycka flygstabens operative chef till inspektör för Bundesluftwaffe 1966-1971 och därefter ordförande i NATO:s militärkommitté.

 

 

 

 

 

 

 

 



 

Efter att ha genomgått flera omfattande plastikoperationer var han med om att bygga upp det nya västtyska Bundesluftwaffe på 1950-talet. År 1966 utnämndes han till västtysk flygvapeninspektör och gick i pension den 4 april 1974. Johannes Steinhoff avled i sitt hem i Bonn den 18 februari 1994.

Steinhoffs loggbok innehåller 994 stridsuppdrag och 176 bekräftade luftsegrar. Därmed är Johannes Steinhoff en av andra världskrigets mest erfarna jaktflygare. Jag hade förmånen att känna honom personligen från mitten av 1970-talet, och Steinhoffs egna berättelser utgör en värdefull del av flygkrigshistorien. Luftwaffe över Sicilien är hans mest kända bok.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!