AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON

”Den nye statschefen installerades omedelbart vid riksdagens plenum. Det var en märklig högtid som fick en viss militär prägel, den nye presidenten var ju marskalk av Finland. Ceremonin var även präglad av lägets allvar; riksdagsmän och diplomater uppträdde i kavaj, militärer i fältgrått.

Huvudaktören spelade sin roll med värdighet. Marskalken inträdde på scenen med långsamma steg och med marskalkstaven i sin vänstra hand. Han stannade, allvarlig och orörlig, när han hörde talmannen, Väinö Hakkila, läsa upp riksdagens beslut om presidentvalet. Han satte sin monokel i ögat och tog ur en ficka upp först den finska texten till presidenteden, som han nu avlade och sedan den svenska versionen.


Till sist intog marskalken-presidenten en stram givakt – det var ceremonins avslutning. Efter edsavläggelsen föreslog talmannen att den nye presidentens skulle hälsa på de olika riksdagsmännen. Det blev en rundvandring som imponerade.”

 


Ovanstående berättelse återfinns i Stig Jägerskiölds biografi över Mannerheim och gällde den 4 augusti 1944. Detta var tredje gången den nu 77-årige aristokraten valdes att inskrida för att rädda Finland. Fortsättningskriget pågick och ett sovjetiskt genombrott hotade norr om Viborg. Den förutvarande presidenten Ryti erbjöd sig med ett snilledrag att bära skuldbördan för förbundet med Hitler. Förbundet måste brytas och Ryti avgå. Mannerheim respekterades av ryssarna och kunde garantera en folklig uppslutning kring en bitter men nödvändig fred. Så valdes han genom särskilda riksdagsbeslut att tillträda som president. Han ensam bedömdes kunna beordra armén att driva ut tyskarna från norra Finland.


En finländsk jättegestalt

Benämningen statsman präglas under de senaste hundra åren av kandidater ur de folkvaldas krets. Särskilda förhållanden tycks dock krävas – prestationer och prestige av ovanliga mått måste visas. 1900-talet ger några oomtvistade exempel – Churchill, de Gaulle, Adenauer. Churchill och de Gaulle samlade sina respektive imperier men fick också offra dem. De bådas arena var världsomfattande. Adenauer fick ta vara på ett sammanstörtat rike. Mannerheims roll blev att samla och bevara en liten nation i sovjetimperiets utkant.

 


Revolution och inbördeskrig

Första gången Mannerheim träder fram i en historisk roll var under första världskriget. Tsaren/storfursten av Finland hade just avsatts. Efter en vacker karriär inom ryska armén hade friherre C G Mannerheim blivit generallöjtnant och kårchef på ostfronten. I september 1917 hade den siste ryske befälhavaren av den gamla stammen Duhonin låtit överföra honom till reserven. Oktoberrevolutionen utbröt strax därpå. Mannerheim anträdde resan hem 3 december. Det blev en dramatisk färd genom Ryssland. Han reste i full uniform åtföljd av adjutant och rysk kalfaktor. Duhonin och hundratals högre officerare hade mördats. Tåget genomsöktes av röda soldater som dock gav efter för en ovanlig auktoritet. Mannerheim lät sin adjutant utrymma kupén.

I Helsingfors hade ett självständigt Finland utropats. Men på nyåret hade den folkvalda senaten splittrats och huvudstaden dominerades av röda garden. Mannerheim utsågs av senatens regeringschef P E Svinhufvud att föra befälet över de styrkor som nu samlades i Österbotten. Av dessa skulle han forma Finlands egen armé. Den 18 januari tog han i sällskap med fyra medlemmar av militärkommittén samt några senatorer tåget till Vasa. Han reste med pass som handelsresande Gustaf Malmberg. Under ett uppehåll i Tammerfors visiterades de resande av ryska soldater, som inte ville sätta tilltro till Mannerheims papper. I sista stund ingrep en ung finländsk järnvägstjänsteman med förklaringen att allt var i sin ordning.

 



I slutet av januari utsåg de revolutionära i södra Finland ett folkkomissariernas råd. I Österbotten avväpnade skyddskårerna de ryska garnisonerna. Trots att han var omstridd som f d tsarofficer lyckades Mannerheim i sitt uppdrag. De finska frivilliga ur f.d. Preussiska jägarbataljonen 27 anlände och fick tillsammans med skyddskårerna utgöra den nya armén. Generalstabsofficerare och andra frivilliga anlände från Sverige men någon annan hjälp gavs till en början inte utifrån. Mannerheim ville egentligen inte ha tyskt bistånd heller, men så småningom anlände en tysk division. Frihetskriget blev kort och slutade med inmarsch i Helsingfors den 16 maj. Mot Mannerheims råd och trots många tecken på förestående nederlag för centralmakterna valde senaten i september 1918 en tysk prins till Finlands konung.


Riksföreståndare och statschef

I november var västmakternas seger ett faktum och en person med förtroende hos dessa behövdes. Som privatman hade Mannerheim åtagit sig sondera terrängen i London och Paris för ett erkännande av Finland som egen stat. I Paris nåddes han den 27 november av senatens erbjudande att i egenskap av riksföreståndare bli Finlands förste statschef. I denna egenskap mottog han Förenta Staternas och Englands erkännande av det självständiga Finland. Statsbesök genomfördes i de nordiska huvudstäderna. Mannerheim fick stadfästa den nya regeringsformen den 17 juli 1919. Vid det första författningsenliga presidentvalet den 25 juli valdes vänsterns kandidat professor K J Ståhlberg till president. Under de tolv år som nu följde var Mannerheims roll privatmannens. Som ordförande i Finlands Röda kors och det av honom grundade General Mannerheims Barnskyddsförbund fyllde han dock en allmänt uppskattad roll.

Inre orosmoln hade vid 30-talets början dykt upp också i Finland. Kommunisterna hade utökat sin verksamhet och den s k ”Lapporörelsen” mötte dem med fascistiska drag. 1931 valdes Svinhufvud till president och kallade omedelbart till sig Mannerheim som åtog sig rollen som ordförande i försvarsrådet och överbefälhavare i krig.

 


Krigsmolnen hopas

Då han allmänt uppfattades som en person som stod över partierna kunde Svinhufvud 1933 utse honom till fältmarskalk. I brev till brodern skriver han: ”Fältmarkalksvärdigheten var för mig en fullkomlig överraskning. Det är ju ett vackert erkännande av vårt Frihetskrigs historiska betydelse och en grann titel omsusad som den är av historiskt skimmer, vapengny och klang. Dessutom – marskalken kostar staten ingenting.”

Så följde en tveksam upprustning där Mannerheim fick lägga ned all sin energi och utnyttja alla sina internationella förbindelser för att få vapen inför det stundande världskriget. Hans ansträngningar lyckades så till vida som försvarsmaktens anslag ökades från 1928 (14%) till 1939 (30% av statsbudgeten). Men Mannerheim förklarade ändå att hären var ”helt utan pansar- och luftvärn, stödd av ett såväl till kvalitet som numerär svagt artilleri, samt i hög grad saknande individuell utrustning”. Efter 1938 års händelser skärpte Mannerheim tonen och begärde i skrivelse den 16 juni 1939 entledigande. Han kunde under dåvarande omständigheter inte bära ansvaret för Finlands försvar. Han övertalades att stanna på sin post. Strax därpå undertecknade Molotov och Ribbentrop sin beryktade pakt. Under pågående förhandlingar med Sovjet förordade Mannerheim kompromisslösning. Gränsen på Näset var, framhöll han, uppdragen 1809 av Alexander I mellan två förvaltningsområden inom ett rike. Den passade inte som gräns mellan en småstat och en stormakt med ett betydande befolkningscentrum intill denna gräns. Men den finska politiska ledningen gjorde en annan bedömning. Den 30 november 1939 började den femåriga period av konflikt som skulle kosta Finland hundratusentals döda och sårade, dock till slut säkerställa självständigheten.

 


En unik personlighet

När stillestånd skulle uppnås efter fortsättningskriget uppstod den situation som Jägerskiöld skildrar i inledningen. Den svenske historikern Sven Ulric Palme har i en essä om vår tids hjältar velat reducera personlighetens betydelse: ”Det är rollen, uppdraget, typen som skapar hjälten, inte hans personlighet.” Det som ovan berättats kan synas stödja denna teori. Ändå – de gånger Mannerheim mötte ödet – på järnvägsresa, under krig eller i kontakt med politiker av olika slag – står det klart att hans personlighet var själva grunden till hans framgång.

Som fältmarskalk representerade han Finland vid kung Georg V:s begravning 1935. Därvid träffade han Churchill. Vid en middag kunde de båda utbyta åsikter om det farliga europeiska läget, Hitlers hotande verksamhet och bolsjevikernas Ryssland. Churchill fann Mannerheim imponerande – ”fast som en klippa”. Sant är att hans värderingar låg nära dem Churchill hade och att han aldrig gav efter på dem. Med porträtten av marskalken för ögonen skulle man kunna tolka honom som huggen i sten – en känslokall, analytisk person, nära det preussiska generalstabsidealet. Schlieffen, Ludendorff och Hindenburg representerade som kyligt intellektuella detta ideal.

Men utan politisk känsla bidrog deras operativa skicklighet i tur och ordning till Tysklands fördärv. Mannerheim var däremot i hög grad en känslomänniska, en humanist. Han våndades inför beslut men var ändå vad man kallar beslutsam. Han hade ett hett temperament men hade lärt sig tygla detta. Han hade ett utomordentligt personminne. I hans närhet kunde detta av en yngre officer upplevas : ”Med några enkla ord kunde han visa Människan inom sig.” Efter frihetskriget ville han avbryta det fruktansvärda maskineriet av processer och fångläger och åstadkomma en försoning. 1944 bestämde han att varje desertör som valde att återvända till fronten skulle benådas. Hans dagorder 1942 ”Till Finlands Mödrar” är ett annat exempel på hans medkänsla. Många har berömt Mannerheims oföränderliga hövlighet och den i minsta detalj gående uppmärksamhet som han visade gäster. Han hade ett formfulländat sätt och detta drag påverkade hans relationer. Här kommer den aristokratiska uppfostran fram som höll människor på avstånd. Han lade inte bort titlarna med andra än några få mycket nära vänner. Av andra kunde han uppfattas som ensam och otillgänglig.

 


Medarbetar och principer

Närmast honom i hans stab stod den jordnäre och praktiske generalkvartermästaren Akseli Airo. Många vittnesmål gör klart att Mannerheim i svåra lägen var ytterst beroende av Airo. Häri ligger en av hemligheterna med hans framgång. Ett vanligt fel hos ledare är att välja medarbetare med samma läggning som ledaren själv. Konflikter minimeras – det är bekvämt att vara omgiven av likasinnade. Mannerheim valde rådgivare av annat kynne än han själv. För ja-sägare fanns ingen plats. Kravet på stabsmedlemmarna var främst uppriktighet och sanningsenlighet. Envar ägde att framföra sina åsikter även om de var avvikande. Enda kravet var att iaktta korrekta former för uppträdande. Men den häftige Talvela – Tolvajärvis segrare – kunde tillåta sig utbrott i Mannerheims närvaro som knappast hade tålts från någon annan.

Mannerheims principer för belöningar och befordran innebar att de olika vedermälena inte fick följas åt utan en mellantid. Mannerheimkorset infördes 1942 för att motsvara tsarernas Georgskors, Victoriakorset i England, Preussens Pour le mérite. En allmän uppfattning var att det första korset skulle tilldelas generallöjtnanten Talvela. Men den utvalde blev kommendören för den Talvela underställda Jägarbrigaden överste Ruben Lagus. Talvela blev rasande: ”Ryssen-satan såg till att ge korset åt en svenskfan!” Historien förmäler inte om denna replik nådde marskalkens öra. Men Talvela fick Mannerheimkorset som nummer två efter Lagus.


Fältherreegenskaper

En gång diskuterade Mannerheim en fältherres viktigaste egenskaper med en nära vän. Gästen räknade upp omdömesförmåga, snabbhet, försiktighet, tur. Mannerheim accepterade dem alla men pekade också på den fysiska uthålligheten och en psykisk seghet som han ville definiera som själskrafter. I dessa avseenden visade Mannerheim sina starkaste sidor. Trots att han var långt över sjuttio år under kriget höll han ett förvånansvärt tempo. Hemligheten ligger möjligen i hans enkla vanor. Än i dag kan man i hans villa betrakta hans enkla tältsäng med fälttelefonen på nattygsbordet. Han ville bara ha 16 grader i sin sovmiljö. Han väcktes klockan 0630 och klev då i ett badkar med 20 gradigt vatten. Hans arbetsdag sträckte sig fram emot midnatt. Hans frukost var rostat franskbröd, två löskokta ägg, starkt kaffe med varm grädde i en stor tekopp. Hans motion togs varje dag till häst i en och en halv timme. Han badade bastu varje lördag följd av ett 100 meters dopp även i höstkalla vatten. Belöningen för detta sunda levnadssätt kom i ett telegram på 80-årsdagen från Mannerheims (och kung Gustaf V:s) svenska läkare:´

”Marskalken av Finland! Jag ber att till Marskalken få framföra en kanske något säregen, men vördsam och varm lyckönskan till att Marskalken trots enormt arbete och enastående insats har ett hjärt-blodkärlssystem som motsvarar åldern mellan 50 och 60 år samt ett friskt Hjärn-nervsystem! Marskalkens tillgivna Nanna Svartz.”

Men trots hans spartanska vardag kunde Mannerheims bord också vara gott både i fråga om mat och dryck. Beträffande helstekt gris gällde att den aldrig fick väga mer än tre kilo, den skulle ösas med en noga fastslagen kvantitet konjak. Berömd är hans kryddade snaps, som alltid fylldes till ytspänning även för gästerna. Det ansågs vara en ploj från S:t Petersburg – ingen fick darra på handen när snapsen togs. Generalen Siilasvuo lär dock vid ett tillfälle ha spillt. Värden avledde strax uppmärksamheten genom att tilltala en person vid andra änden av bordet.

De utomordentliga påfrestningarna gjorde sig till slut ändå gällande. I mars 1946 ansåg han tidpunkten lämplig att tillkännage sitt beslut att avgå som republikens president. Hans ansvar för en övergång till fredliga förhållanden hade uppfyllts. Under några år kunde han njuta av livet på sin nyförvärvade gård Gerknäs, men också vårda sin hälsa i Schweiz och författa memoarer. Den 28 januari 1951 avled han i Lausanne. Som efterträdare framträdde efter hand Juho Paasikivi också som statsman med eftervärldens erkännande.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!