AV ÖVERSTELÖJTNANT MST BERTIL NELSSON

Nedgrävda i snön, illa rustade och oerfarna slogs de och vägrade trots övermakten att ge vika en tum. De höll – men utan ett antal åldrande eldrör hade de inte lyckats. Tio batterier och 57.000 granater var skillnaden – Taipales finska kanoner.





Till femtioårsminnet 1989 av detta krig gjordes en finsk spelfilm med samma namn. Krigsfilm är som genre tveksam då den ofta leder till underhållningsvåld och effektsökeri, och därmed ofta förvränger verkligheten. I filmerna om D-dagen, om Arnhem och om Patton glorifieras dessutom ledarna av USA:s, Englands och Tysklands mest lysande skådespelare.

Vinterkriget handlar om två meniga, bröder från ett bondehemman i finska Österbotten. De båda tillhör i fred skyddskåren i trakten. Distriktschefen för skyddskårerna i Sydösterbotten blir i krig deras regementschef. Vid mobiliseringen får hälften av de inryckande inte någon uniform utan en blåvit kokard som enda kännetecken. Många är berusade. I gråmulen oktober åker man tåg mot ett okänt mål, som visar sig vara Taipaleälvens mynning i Ladoga. Regissören Pekka Parikka lyckas enligt min mening förmedla just den känsla av närvaro som kan få åskådaren att tänka: Just så här måste det ha varit.



 


Efter några veckors beredskap utspelas trovärdigt krigets första veckor. Ryssarna invaderar den 30 november. Till och med namn på chefer, byar och markägare verkar stämma. Korum med nattvard äger rum på en äng. Naturligtvis kan den som var med avslöja ett och annat undantag från en fullständig autenticitet.

Mannerheimlinjen – denna så överreklamerade befästningslinje – hade ju här stöd av en älv och ett system av Ladogas kustartilleri, spärrfort och fältartilleri. Ändå är det ett tjugotal infanterister som övertygande spelar huvudrollerna: striden i grunda värn, livet i korsun och nätter av vakthållning.




Den förtvivlade finska försvarselden med finkalibriga vapen från sammanstörtade skyttegravar, där man måste upp i eldställning efter en omskakande stormeld och möta en tusenhövdad fiende. Den tvingande regeln inpräntas: huvudförsvarslinjen måste återtas och förbli i försvararnas händer efter varje massanfall. Hänsynslösa motstötar med handgranater och kpistar genomförs i flera repriser. Man väjer inte för närbilder av dem som stupar och såras, liksom av sjukvårdarnas arbete. Oförglömlig är scenen när rysk attack jagar en stackars kusk med vettskrämd häst och svårt sårad kamrat i släden. I klaraste vinterdag och i sicksack skenar ekipaget över snövidderna mellan krevaderna!

Taipalefronten höll under Vinterkrigets hundrafem dagar, trots att armén tvangs att vika över fjärdarna nära Viborg. Ledarskapet från översten till reservfänriken skildras utan övertoner men framstår som en av orsakerna till att fronten höll. Terrängen i försvarsavsnittet var också en bidragande orsak till motståndskraften.


Taipale försvarsområde

Ansvarig för avsnittet är översten Aarne Blick. Hans stab är inhyst i folkskolan i Saapru, två mil från Taipale och en mil från Suvanto. Dit far sent på juldagen 1939 den unge ryttmästaren Adolf Ehrnrooth för att tillträda som Blicks stabschef. Han möts på efternatten i skolan av en föga militärisk syn. Två män i pyjamas med ylletröjor över är inbegripna i ett livligt men lågmält samtal, lutade över kartorna. Den ene är Blick, den andre är artillerichefen överstelöjtnanten Toivo Sarparanta. Det är ett kritiskt läge och ingen tid finns att fästa vid klädseln. På juldagen har den ryska 4. divisionen inlett ett överraskande anfall över Suvanto, det breda sel som förlänger Taipaleälven upp emot Vuoksen. Flank och rygg hotas, just nu det tunga artilleriets batteriplatser. Ändå måste allt artilleri samlas till moteld mot fiendens anfallstäter. De båda chefernas samverkan behöver alltså vara intimast möjliga. Ehrnrooth får vänta i bakgrunden.

Artilleriet bestod av ett fältartilleriregemente med fyra batterier 7,62 cm kanoner m/02 och två med 12,19 cm haubitser, dessutom av två batterier med 15 cm haubitser. Skottvidderna låg på knappa 8 km oavsett kalibern. Mitt inne i Taipalehalvön låg ett 15 cm KA-batteri med skottvidd på 21 km och vid Ladogakusten ett batteri med två 12 cm Armstrongkanoner – skottvidd 13 km. I s k spärrfort längs Suvanto fanns ett antal bunkers med karteschpjäser och kulsprutor. De rörliga batterierna var i första hand grupperade för att skjuta spärreld framför infanteriets ställningar och moteld där fienden samlade sig för anfall. Den av alla önskade bekämpningen av fiendens artilleri kunde på grund av de korta skottvidderna sällan tillgodoses. Man hade vid denna tid ofta svårt att få radioförbindelse. Tråd till fronten kunde efter fientliga stormeldar vara minst lika opålitlig. Observationsplatser som den vid Terenttilä var därför av största vikt. Från dessa utsiktspunkter kunde älvdalen observeras och spärreldar utlösas.

Koukonniemi udde var svårförsvarad och flack och hade därför övergetts av det finska infanteriet. Därmed kunde ryssarna använda udden och dess övergångsställen i söder för att bygga upp sina anfall. Gång på gång blev emellertid platsen utsatt för det finska artilleriets motförberedelser. Redan den 8 december kvävdes ett anfallsförsök i sin linda. Den 10 december väntades ett nytt anfall och eldledare på Terenttilä utlöste en moteld som varade i 30 minuter och hade utmärkt precision mot de framryckande massorna. Det tunga kustartilleribatteriet riktade störande eld mot övergångsställena i uddens spets. Det dröjde inte länge förrän eldledaren kunde rapportera: ”På de stora fälten vid Lieteen pellot är det svart av flyende ryssar.” Den 11 december kunde några nya försök till ryska anfallsgrupperingar inte iakttas.



Med en god blick för situationen. Översten vid Taipale.

 

 




7,5 cm kanon vid Taipale

 

Flankanfall

Åter till jultiden och Suvantos isar. Fienden hade på juldagen tagit två brohuvud i Taipaleställningens rygg vid Kelja och Volossula. Anfallet mot finnarnas tunga batterier fick avvärjas med artilleristernas egna handvapen. Men nya ryska massor kunde väntas gå över Suvanto i skydd av mörkret. Chefen för IR 28 överstelöjtnanten Nurmi fick nu till uppgift att med alla till buds stående reserver snarast återta Kelja. Allt artilleri som kunde skjuta mot denna plats skulle stå till hans disposition. Ur armékårens lägesrapport den 27 december kl. 10.15: ”I går på kvällen då rensningen av Kelja pågick, inledde fienden ett kraftigt anfall över Suvanto mot Kelja. Anfallet har pågått hela natten och artilleri har understött detsamma i Keljariktningen med minst nio batterier. De kraftigaste anfallsvågorna kl. 20.30, kl. 23.14, kl. 04.10 och kl. 08.30. Kl. 08.45 på isen endast högar av lik.”

Samtliga dessa anfall avvärjdes i klart månsken av det finska artilleriet. På förmiddagen inledde Nurmi ett antal stormningsförsök där tre finska batterier understödde. Avdelta bataljon nr 6 gick till den slutliga stormningen kl. 11.45 och kunde sedan fullfölja rensningen med kpistar och handgranater. På morgonen den 28 december var Kelja åter i finsk hand. De totala finska förlusterna var något över 500 man. Ryssarna beräknas ha förlorat 2.000 man varjämte ett stort antal vapen föll i finska händer, bl.a. 140 kulsprutor och tolv pansarvärnskanoner.





Februaridag på Terenttilä



Kanonernas ställningskrig 

I januari kom Taipalefronten in i ett långvarigt skede av ställningskrig. Samtidigt med att ställningarna byggdes om från öppna, alltför grunda gravar till täckta värn, splitterskydd och korsun, blev artilleriets förberedelser allt grundligare. Dess batteriplatser drogs in i stora skogspartier. Skjutsektorer skapades genom röjning, där dock bevarade trädtoppar ”sänktes ned” på stubbar, så att det hela från luften verkade skog. Manskapskorsun byggdes allt närmre pjäserna. Eldledningplatser utbyggdes i form av fullträffsäkra värn. Fotogenkaminer installerades för värmens skull. Signalförbindelserna förbättrades bland annat genom att radioapparater hölls varma. Ändå var de vid denna tid opålitliga liksom kabeln. De viktigaste spärreldarna förbereddes alltså med raketer och signalpistolskott av olika färg. Härigenom kunde den nya ryska taktiken att dolt och tyst kräla fram till stormavstånd för s.k. ”tyst anfall” mötas med artilleri.

 



Interiör av korsu på Taipale



Dessa förhållanden liksom det faktum att ryska och finska ställningar kunde befinna sig på stridsavstånd ned mot 50 meter från varandra ställde särskilda krav på artilleriet. Under dessa månader låg målen ofta inom egna projektilers splittergräns. Men de finska artilleristerna blev allt skickligare. De behärskade suveränt slagfältet in i det sista, trots gammalmodig materiel och bristande ammunitonstillförsel. Den dåtida artilleriinspektören general Vilho Peter Nenonen tillerkänns av Mannerheim förtjänsten av att det finska artilleriet taktiskt och skjuttekniskt kunde svara för denna unika prestation. Nenonens förtjänster kom även det svenska artilleriet till godo. Enbart Taipaleartilleriet sköt under vinterkriget omkring 57.000 skott.

Filmen om Vinterkriget svarar mot ämnets storhet i de flesta avseenden. Att skildra båda sidornas artilleridueller kan möjligen göras till föremål för ett dataspel men var kanske inte filmmässigt lockande. Däremot synes de österbottniska krigarna av olika grader rättvist skildrade med samma oförstörbara kampanda som präglade deras verkliga förebilder. Båda bröderna kom tillbaka hem till sin socken, den ene av dem i en flaggomsluten kista.

 

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!