År 1939 anfölls Finland oväntat av Sovjetunionen. När Hitler ett par år senare föll sin förre alliansbroder Stalin i strupen, öppnade sig möjligheterna till revansch.


AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON

Vinterkriget 1939-40 berövade Finland de fördelaktiga ställningarna på Näset. Från Hangö i väst var vägen inte lång till livs viktiga finska centra och förbindelser. Om Sovjet skred till nya anfall kunde man knappast ge vika. Sovjet ställde också nya hotfulla krav – väl medveten om sin maktposition. Man krävde bland annat en ministers avgång och utlämning av järnvägsmateriel. Anläggningar som bortförts från Hangö skulle återbördas. Åland skulle demilitariseras eller upprustas gemensamt av Finland och Sovjetunionen. I juni hade tyskarna ockuperat Norge ända upp till Kirkenes. Samtidigt fullbordades den ryska ockupationen av Baltikum.

 




I augusti 1940 kom så en tysk begäran om transitering till Kirkenes av förnödenheter och permittenter. Samtidigt lät man veta att det nu fanns möjligheter att få krigsmateriel från Tyskland. Ryssarna sade upp ett avtal om livsmedel till Finland. Nu fanns det knappast något val. Landets existens blev helt beroende av relationerna till Tyskland. Innan den tyska invasionen utlöstes den 22 juni 1941 fanns dock endast defensiva planer för den finska krigsmakten. Finland förklarade sig till en början neutralt, men sovjetiska bombplan gick till attack och Hangös kanoner öppnande eld. Den 25 juni deklarerade riksdagen att Finland åter befann sig i krig.


Offensiv

Finland var nu mycket bättre rustat än vid Vinterkrigets utbrott. Fältarmén hade dubbelt så många operativa enheter och bättre utrustning med pansarvärn, artilleri och flyg. Krigsmålet blev att återta förlorade områden. En offensiv planerades i tre etapper. Den första av dessa inleddes redan i juli norr om Ladoga mot Sordavalaområdet. I augusti var man klar till anfall på Näset med syfte att återta Viborg och nå den gamla gränsen. Den tredje etappen sträckte sig över höstmånaderna och avsåg inmarsch i Fjärrkarelen för att nå fördelaktiga ställningar vid floden Svir och den stora sjön Onega. Från början förfogade man över 16 divisioner fördelade på fem armékårer.

I Lappland fanns en fristående tysk armégrupp som lydde under befälhavaren i Norge general Falkenhorst med direktiv att inta Murmansk och avskära Murmanskbanan. Till Karelen anlände i början av juli divisionen Engelbrecht som transiterats genom Sverige i strid med neutraliteten. Den fick delta i den finska offensivens inledande skede för att senare placeras som reserv. Överbefälhavaren ville egentligen inte få den Karelska armén uppblandad med tyska divisioner.

Det stora tyska anfallet från Estland mot Leningrad och genom Vitryssland mot Moskva kostade ryssarna stora förluster i stupade och många tillfångatagna divisioner. Det är därför knappast förvånande att de finska styrkorna på flera punkter kunde nå överlägsenhet. I Fjärrkarelen grundade sig den finska taktiken på ständiga omfattningar med inringning som följd. När motståndet var ringa, tillgången på artilleri och ammunition riklig och pansar kunde påräknas drevs dock kilar fram längs vägarna. Ett motoriserat regemente med pansarstöd framryckte således på tre dygn under ständiga ”korta” anfall sjuttio kilometer från Tuulos till Svir. I början på december hade hela området mellan Ladoga och Onega erövrats av finska styrkor inklusive Sovjetkarelens huvudstad Petrozavodsk och Maaselkänäset norr om Onega. Här beordrades styrkorna övergå till försvar.




I riktningen Viborg samverkade II. armékåren under generalmajor Laatikainen med den IV. armékåren under generallöjtnant Oesch. Den förre skulle från nordväst anfalla över Vuoksen. Den senare skulle med början 22 augusti inringa ryska styrkor vid Viborg. Men ryssarna sprängde sina befästningar, härjade i Viborg och vek undan. Anfallet blev därför en förföljelseoperation fullbordad med en stor motti söder om Viborg. Den 29 augusti återintogs staden och flaggan hissades åter över den historiska borgen. Den 31 augusti nådde IV. armékåren Vammelsuu nära den gamla gränsen. Y.A. Järvinen gör i sin bok om finsk och rysk taktik en intressant jämförelse mellan denna offensiv och den som skedde i december 1939. De finska divisionerna hade nu blivit krigserfarna och försedda med modern materiel. Den praktiska förmågan och självförtroendet hos ledningen hade också utvecklats. Ett nytt Cannae var ett faktum. En intressant detalj: Ryssarna hade i landfästena på viktiga broar och byggnader i Viborg placerat sprängladdningar att utlösas med vissa signaler på viss våglängd från en radiostation. Därav kom det sig att under lång tid en finsk rundradio utan uppehåll i flera dygn fick sända ”Säkkijärven Polka” att avlyssnas i etern. Den överröstade varje fientlig sändning på denna våglängd!

Den 2 september nådde också II. armékåren gamla gränsen vid Ladoga. Efter en månads offensiv hade det Karelska Näset återerövrats och fem ryska divisioner rivits upp. Ett stort antal fångar och värdefull materiel hade tagits. Begäran från tysk sida att norrifrån medverka i en stormning av Leningrad avslogs dock av regeringen på Mannerheims inrådan. Ett politiskt beslut av vikt med tanke på 1939 års förhandlingar och framtiden. Samma synpunkter hade delvis bärighet i norr. De tyska bergsjägarna under general Dietl fick trots all berömmelse se sina ansträngningar gäckade i riktningen Murmansk. Inte heller tyska försök att över Salla nå Kandalaksja nådde framgång. Från nyåret 1942 rådde under två år ett skyttegravstillstånd längs i princip alla Finlands fronter.

 

Hangö

En viktig front eliminerades dock dit styrkor ej längre behövde avdelas. För våra läsare har detta särskilt intresse genom svenska frivilligas medverkan. Samlingsregeringens vilja att åter hjälpa Finland med frivilligkår och vapen var starkt nedsatt. Men från Finland kom önskemål om frivilliga att ingå i finska svenskspråkiga förband. När två månader gått hade runt 900 man rekryterats. Huvuddelen fick bilda en egen bataljon att insättas i de finska styrkorna på Hangönäset. Men svenska regeringen kunde inte enas om att utrusta den – bland annat med tunga vapen m.m. Några 8 cm granatkastare kom dock från finska armén. Insatsen begränsades först till försvar av gränsen till arrendeområdet. Man kämpade där i en urgammal svenskbygd och utmärkte sig för djärva patrullföretag genom minerad terräng. Totalt förlorades förlorades 26 stupade och 80 sårade. Anfallsviljan hos bataljonen ledde till utformningen av en plan – djärv och elegant enligt expertis. Bataljonschefen Hans Berggren fick den 6 november föredra planen för Mannerheim i dennes högkvarter. Nyckelreplikerna i föredragningen skall ha varit: ”Tror överstelöjtnanten att ett sådant företag skulle bidra till att förkorta kriget?” ”Nej, Herr Marskalk!” ”Vi låter bli det då.”




November förflöt under fortsatt patrullverksamhet. Tecken på rysk utrymning började märkas. Bataljonen avlöstes i fronten den 28 november och blev reserv. Den 3 december gavs order om framryckning varvid 3. kompaniet under Anders Grafström fick utgå ur reservens position längs sydöstra vägen mot Hangö. Grafström avancerade raskt i mörker och tog risker i minfälten.

Pionjärsergeanten Ivan Pellijeff lyste med lykta efter snubbeltrådar. Förmodligen genom att undvika de mellanpunkter där framryckningen skulle kontrolleras av högre chef nådde 3. kompaniet som första förband i gryningen den 4 december rådhuset i Hangö. Den finska flaggan hissades som tecken på att staden åter var i rätta händer. Precis kl. 8 ägde ceremonin rum under ”skyldra gevär” och ett rungande ”Gud bevare Finland”. När en finsk förtrupp anlände per båt sökte den upp kyrkan där deras flagga kunde hissas kl. 08.30.

Två dagar senare på självständighetsdagen 6 december 1941 hissades den officiella flaggan i närvaro av kommendören för sjöstridskrafterna general Valve. Alla hade fått sitt. Frivilligbataljonen avtackades av Mannerheim i rykande snöstorm den 15 december.

 

Försvar och fördröjning

Med de tyska nederlagen vid Stalingrad och i Nordafrika kring årsskiftet 1942/43 svängde ödets gångjärn och för de insiktsfulla framstod det snart att det knappast skulle bli en tysk seger. Under 1943 fortsatte de allierade med landstigning i Italien. Ryssarna lyckades bryta Leningrads inringning och fronten på Näset kom plötsligt i ett nytt och farligare läge. Det stod klart att en separatfred med Sovjet var önskvärd. Året gick med hemliga sonderingar men ryktena nådde tyska öron. Trots detta utsågs i mars 1944 statsråden Paasikivi och Enckell att förhandla i Moskva.

De fick villkor som ansågs omöjliga att uppfylla och Finlands öde förblev knutet till Tysklands. Men orosmoln flockade sig nu över Näset. Med 300-400 eldrör per frontkilometer ansattes kl. 05.00 den 9 juni en förödande stormeld mot den finska huvudställningen. Kanonmullret hördes ända till högkvarteret i S:t Michel på 220 kilometers avstånd. Med förnyad eldorkan inleddes den följande dagen. Den 10 juni betecknas av Mannerheim som den finska krigshistoriens svarta dag. Försvaret genombröts på västra delen av Näset där sovjetiska infanteriförband nådde 10 kilometer framåt, endast hjälpligt hejdad av en andra linje, den s k VT-linjen. Den 14 juni revs fronten upp på 15 kilometers bredd och ett nytt genombrott var ett faktum. Starka kolonner ryckte fram mot nordväst och hotade Viborg. De gamla ställningarna från Vinterkriget i Summa med omnejd kunde inte spela någon större roll.

 



Mannerheim utsåg nu generallöjtnant Lennart Oesch till befälhavare över de två armékårerna på Näset. Om läget så krävde fick Oesch övergå till uppehållande strid i syfte att föra trupperna i kampdugligt skick tillbaka till den förberedda VKT-linjen (Viborg – Kuparsaari-Taipale) . Mannerheim beslöt också att dra styrkor från Fjärrka relen, därmed att utrymma detta vidsträckta område. Som buffertzon kunde detta nu användas för fördröjningsstrid och därmed spara stridskrafter för det avgörande som alla förstod skulle falla på Näset.

Ett avsnitt kom att spela en särskild roll. Ryssarna satte under den 14 och 15 juni in ett massangrepp i riktning norrut mot Vuoksen. Några ortnamn kom att beteckna de svåraste och mest förlustbringande striderna under hela kriget. Först var det Siiranmäki sedan Äyräpää och Vuosalmi där 2. divisionen under ledning av generalmajor Martola lyckades hejda fienden längs med Vuoksen. Ett genombrott här kunde ha öppnat hela VKT-ställningen ”bakvägen”.

Men bara tio dagar efter offensivens inledning intogs Viborg av ryssarna utan större förluster. Från och med den 20 juni riktades också ursinniga anfall mot hela fronten mellan Viborgska viken och Vuoksen. Ett pansargenombrott vid Tali hotade att fullföljas mot Ihantala och vidare mot Villmanstrand. Redan den 22 juni inleddes det stora slaget – krigets höjdpunkt på Näset. Tjugosex finska bataljoner lyckades först avregla ett ryskt genombrott men höll själva på att bli inringade.

Småningom rätades fronten ut i linjen Vakkila – Ihantalajärvi. Sovjettrupperna förnyade sina anfall men slogs tillbaka med stöd av 250 eldrör, den största finländska artillerikoncentrationen under hela kriget. Hela operationen har av deltagare betecknats som ”undret vid Tali”.

 


 

På väg mot fred

Den 22 juni på kvällen anlände utrikesministern von Ribbentrop från Berlin. Hans ärende var att erbjuda Finland en pakt men också få garantier för att till Finland levererad ny materiel inte skulle hamna i orätta händer. Det gällde bland annat livsmedel och närpansarvärnsvapen. I egenskap av Finlands president slöt Risto Ryti den önskade pakten med Tyskland. Finland förband sig i och med detta att inte sluta separatfred med Sovjet. Pakten undertecknades den 26 juni 1944. I slutet av juni anlände till fronten en tysk division som insattes i striderna om Viborgska vikens norra kust. En stormartilleribrigad jämte tyska Stukaplan medverkade i Tali-området.

En månad senare hade ryssarnas offensiv avmattats. Framryckningen mot Berlin hade prioriterats. Risto Rytis avtal var i själva verket en offergärning för att vinna den tid som behövdes för att nå en uppgörelse till Finlands räddning. Ryti avgick den 1 augusti och Mannerheim utsågs genom en speciallag till president, oförhindrad att förhandla med ryssarna. Den 25 augusti riktades till Sovjets ambassadör i Stockholm en förfrågan om förutsättningarna för ett vapenstillestånd.

Som svar meddelades att förbindelserna med Tyskland omedelbart skulle avbrytas och att tyskarna senast den 15 september skulle ha utrymt Finland. Finland skulle förbinda sig att ingripa för att internera tyskarna om de ej var borta före angivet datum. Då det nu inte längre var frågan om villkorslös kapitulation inleddes förhandlingar om stillestånd efter ”Eld upphör” den 5 september. I stället för Hangö begärde Sovjet att få Porkala området med angränsande socknar på femtio år, ”en pistol riktad mot Finlands huvudstad”.

Dessutom krävde man hela Petsamoområdet med Finlands enda ishavshamn; områden i övrigt skulle avträdas enligt Vinterkrigets uppgörelse. Åter skulle huvuddelen av finska Karelen avträdas och befolkningen förflyttas från hem, mark och gröda. Tyska trupper skulle fördrivas samtidigt som armén i övrigt skulle demobiliseras. Ett mäktigt krigsskadestånd om 300 miljoner dollar skulle erläggas i varor under sex år. En allierad (rysk) kontrollkommission skulle övervaka att bestämmelserna uppfylldes.

Den 19 september såg sig riksdagen tvungen att anta villkoren. Av alla svåra ting som nu skulle utföras för att uppfylla dem var utdrivningen av de tredskande tyskarna det svåraste. Lojalt stred finska trupper mot sina forna allierade men ända till slutet av april 1945 höll tyskarna en sista flik av Finlands jord besatt. Under deras tillbakaryckning hade det Lappland som varit i deras våld förhärjats.

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!