Svensk neutralitetspolitik var framgångsrik i det gångna seklet fram till dess sista decennium. Numera har själva ordet ifrågasatts

AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON

Neutraliteten förorsakade verkligt svår vånda under de finska krigen. Åren 1939-1940 grupperades stora svenska styrkor i Norrbotten under en högvinter för vilken förbanden saknade utbildning. Samtidigt utkämpade finländarna sitt vinterkrig längs hela dess långa front. Många svenskar greps av en intensiv vilja att komma finländarna till hjälp. Samlingsregeringen förklarade Sverige ”icke krigförande”, skickade strax flygplan och vapen till finländarnas hjälp och tillät att en kår av frivilliga sattes upp. Det talades rentav om att hela förband skulle ställas till förfogande. Men få enheter skulle ha motsvarat kraven och det hela blev ett svårt dilemma. Förr eller senare befarades det att övermakten skulle bringa Finland på knä.

 

 

Några förband kom aldrig att gå över gränsen. Däremot enrollerades ca 9 000 man i en frivilligkår. Denna utgjorde ett starkt och i historien enastående bidrag till ett grannfolk. Kåren hade högst skiftande kvalitet – från professionella stabsofficerare och vintersoldater till poeter utan militärutbildning. Kåren samlades under januari/februari i trakten av Torneå, Kemi och Rovaniemi. Först på plats var en luftvärnstropp med två automatkanoner eldberedda den 28 december vid Torneå. Ett flygförband kom strax efter.

Ett väghållningskompani på vägen mot Rovaniemi var också tidigt ute som ett värdefullt bistånd.


Luftherravälde?

Som en av sina första åtgärder medgav regeringen att ett flygförband av frivilliga fick bildas. Tolv Gloster Gladiator – då en tredjedel av Sveriges effektiva jaktstyrka – jämte fyra lätta bombplan Hawker Hart och tre transportplan ställdes till förfogande. Sovjet hade längs Murmanskbanan 200 plan, ungefär som de svenska i modernitet. En mot tio ställdes, ty finländarna hade sett sig tvungna att lämna Nordfinland utan stöd av eget flyg. Detta blev en märklig utmaning för det nyuppsatta förbandet. Det gällde att hävda luftrummet över halva Finland. Benämningen F 19 antogs, kanske som en parallell till vårt då nordligaste regemente – I 19.

Den 5 januari besökte flottiljchefen Hugo Beckhammar den finska Lapplandsgruppens chef generalmajor Wallenius. Den senare planerade en omfattning vid Joutsijärvi och ville ha omedelbar hjälp för att vid Märkäjärvi kunna avskära de ryska förbindelserna. Men aktionsradien hos de svenska planen krävde baser från Rovaniemi och vidare så långt möjligt österut. Den 12 januari attackerade svenskarna i skymningen truppkolonner och flygplan på marken i trakten av Märkäjärvi. Framgång nåddes men förlusterna blev stora. Två attackplan kolliderade i luften. Ett jaktplan havererade. Men ryskt bombflyg måste i fortsättningen räkna med svensk jakt. Deras markstyrkor måste ta hänsyn till att flyg fanns även på motståndarsidan. Flottiljen bidrog på detta sätt till att ryssarna hejdades och vek från Joutsijärvi.

 


En jägarpatrull återvänder efter uppdrag. Foto: B Rubins arkiv

 

 


 

De återstående Hawker-planen fortsatte i två månader sina attacker, vanligen i månsken. De fällde 170 bomber. För jaktplanen blev huvuduppgiften spaning, men man lyckades ändå i samband med ortsförsvar av Rovaniemi, Torneå, Uleåborg och Kemi skjuta ner elva fientliga plan. Frivilligkårens luftvärn bidrog med minst åtta nedskjutna plan. Luftvärnet tvingade upp bombplanen på hög höjd och när jakten gick upp vände de fientliga bombplanen oftast för att fälla sin last i skogen. Torneå, Kemi och fr.o.m. 21 januari Uleåborg kunde sålunda inte anfallas av fientligt flyg. Herraväldet hade behållits över kustområdet. Förbindelsen med Sverige hölls öppen under hela vinterkriget.



Mannerheim dekorerar Ehrensvärd, Tamm och Åkerman.
Foto: Viking Tamms arkiv

Märkäjärvi

Av naturliga skäl krävde de starka men heterogena arméförbanden längre tid att bli stridsberedda. Först i slutet av februari var man beredd att gå fram till fronten. Långa skidmarscher genomfördes. Två av planerade tre stridsgrupper under resp. Magnus Dyrssen och Viking Tamm gick från Kemijärvi mot Märkäjärvi där finska förband skulle avlösas. Stridsgrupp motsvarade en förstärkt bataljon. Trakten är en av de ödsligaste, kallaste och mest ogästvänliga i norra Finland. En av skidmarscherna ägde rum i cirka 40 minusgrader och blev en svår påfrestning. Ett åttiotal man av de 1 400 som deltog måste behandlas för kylskador. De flesta av dessa hade förfrusit fötterna. Dagen efter det avlösningen ägt rum stupade Dyrssen för en granatskärva när han inspekterade ställningarna. Efter avlösningen sökte man möjligheter att på ett offensivt sätt lösa stridsuppgifterna. Omfattningar rekognoserades i djup snö, stark kyla och mörker. En nordlig omfattningsväg utspanades med början den 1 mars av ett jägarkompani under Anders Grafström, en sydlig något senare av en pluton under Arne Jervants befäl.

 


För att upprätthålla samband användes motorcykelordonnanser. För att klara den stränga kylan och fartvinden med temperaturer på minus 20-30 grader krävdes omfattande skydd. Här en motorcykelordonnans i februari 1940.


Grafströmska raiden

Grafströms jägare höll på att råka riktigt illa ut och var i det närmaste inringade långt från egna trupper. Efter våldsam strid med ryssarna måste de försöka ta sig ur fällan i mörker. Grafström berättar:

”En urdragning kortaste vägen – västerut – skulle leda kompaniet rakt in i fiendens bevakningssystem. En förflyttning söderut förde in i fiendens försvarsställningar; norr om kompaniet låg resterna av den spaningsbataljopn, som kompaniet nyss varit i strid med. Den vägen betydde strid. Öster om jägarna låg fientliga förläggningar. Kompanichefen bedömde att fienden skulle ägna den riktningen minst uppmärksamhet och beslöt: Kompaniet går rakt österut, bryter efter omkring en kilometers marsch av rakt norrut. Marschordning: förpluton, kompanistab, sårade och krigsbyte, efterpluton. Lösgörandet lyckades. Efter sju timmars marsch – varunder intet annat hände än att en rysk patrull tillintetgjordes – gjordes halt och tillagades varm dryck. Det var den första varma födan på nitton timmar, varunder kompaniet spanat och stridit i tolv och marscherat i sju timmar.”

Medförande sina sårade nådde jägarkompaniet efter en lång natts förflyttning i 30 graders kyla åter egna förband. Även plutonen Jervandt hade stött på motstånd och lidit förluster. En offensiv skulle inte bli okomplicerad. Den 10 mars gjorde i stället ryssarna, understödda av artilleri, ett häftigt spaningsanfall mot gruppen Tamms bevakning.



Luftvärnskulspruta m/14-29 i luftvärnlavettage var ett stort
psykologiskt skydd mot de täta sovjetryska anfallen

Martinsons berättelse

Den blivande nobelpristagaren Harry Martinson svarade för fältpostutdelning inom kåren. Han berättar:

”Två chaufförer hade stupat samma dag alldeles vid Juotsijärvis gamla slagfält. Mitt ute på myren hade de hunnit då jaktplanen dök ner och sållade deras bilar och så rusade upp i molnen. Då motorn tystnade och Holger hoppade ur ammunitionsbilen vid Kujala hörde han en kulspruteeld så stark och tät som han aldrig förr hört på denna front. När han kom in i stabsrummet var där liv och rörelse med ordergivning. Ryssarna hade anfallit över myrarna mot vänstra flygelns flank.




Kårstabschefen satt vid långbordet. Han trummade med fingrarna på den senast utskrivna rapporten från den anfallna ställningen. Eldgivningen från vänstra flygeln blev tät som ett hällregn. Man riktigt hörde hur kulorna rann ur kulsprutorna, hur de skyndade sig att döda. Man hörde på kulsprutornas tidvis förtvivlat ryckiga häftighet hur hårt ansatt ställningen var. Kårstabschefen fick ännu en rapport och trummade med fingrarna också på den. Strax därpå fick han ännu en och samtidigt ett meddelande från posterna utanför att gevärselden bredde ut sig på frontflygeln. Alla lyssnade under fanatisk spänning. Kåren var i strid. Ett häftigt anfall pågick och växte ut på bredden och på djupet. Nu gällde det.

Och vad gällde det? Var det den vanliga frågan om seger eller nederlag? Nej. Det gällde i första hand något ganska enkelt, och dock något som höll alla i en outhärdlig spänning, något som kom alla att se på varandra med frågande eller gissande ögonkast. Frågan var denna: Skulle den ryska styrkan i natt upptäcka hur få deras motståndare var, med vilken otrolig fattigdom i fråga om antal den svenska kåren låg utglesad i dessa skogar. ­Kåren hade som tillgänglig reserv bara ett enda kompani och detta låg i Kemijärvi.

När kårstabschefen slutade trumma med fingrarna på papperet visste alla vad som skulle komma. Att han skulle säga: beordra Wetterhalls jägare att rycka an från Kemijärvi. Nej, så utförlig skulle han inte alls behöva vara. Och han var det inte heller.”


Slutskedet

Frivilligkåren leddes i realiteten av kårstabschefen Carl August Ehrensvärd – en ytterst kompetent ledare. Men Ehrensvärd insåg att passivitet i längden skulle bli ödesdiger. Enligt boken ”I rikets tjänst” förbereddes en stor omfattande rörelse norrut – ungefär i den Grafströmska spaningens spår. Så snart den tredje stridsgruppen (Martin Ekström) kommit fram och var insatsberedd skulle man anfalla fienden, en rysk division, i flank och rygg. Medan man väntade uppstod ändå ett läge då den ”sista reserven” måste gå fram – Wetterhall sattes in på Tamms högra flygel! Då speglades situationen genom ett annat temperament än diktarens. Den 35-årige Malcolm Murray som var chef för operationsavdelningen yttrade glatt till sin chef:

”Det är åtminstone lätt för översten att sätta in reserven för den sitter i köket.” Där fanns några signalister, bilförare och kockar! Men den 13 mars slöts vapenstilleståndet. Samma dag som kriget tog slut, höll ryskt artilleri och attackflyg igång en sannskyldig eldstorm mot de svenska ställningarna från gryningen till klockan 11, då stilleståndet inträdde.


Avtackningen

Under 14 dagar hade frivilligkåren haft stridskänning med fienden. Sammanlagt hade 37 svenska frivilliga stupat. En lugn och vacker marsdag avtackade fältmarskalken Mannerheim de frivilliga. Efter sitt tal utdelade han frihetskors och medaljer. Överste Nordenswan hade bestämt, att olika kategorier skulle representeras, från officerare till meniga och sjuksköterskor. Överbefälhavaren gjorde utdelningen med ett vänligt ord och en nick till var och en. I bakre ledet stod löjtnant Sven Grape, som utmärkt sig under Grafströms raid. Han hade ena armen i band, och Mannerheim frågade var han blivit sårad. ”’Bakom de ryska linjerna, Herr Fältmarskalk!’ Det var ett svar som denne satte värde på.”

Dagen efter instiftades de frivilligas kamratförbund med Ehrensvärd i spetsen utomhus i sträng kyla. De har alltså nyss firat sitt 60-årsjubileum.

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!