AV ULF IRHEDEN

När den engelske jaktflygaren Douglas Bader i december 1931 störtade med sitt plan tvingades läkarna amputera båda benen. Han verkade dömd till ett liv i rullstol. Istället blev Bader en av andra världskrigets främsta jaktflygare och en symbol för engelsmännens »Fighting Spirit«. 


Under det andra världskriget beundrade engelsmännen Douglas Baders mod i luften; som "one of the few" deltog han med framgång i RAF:s förbittrade strider mot det tyska Luftwaffe sommaren 1940 och en bit in på 1941. Han sköt ner 30 bekräftade tyska stridsflygplan samt ett antal obekräftade, att jämföra med den mest framgångsrike RAF-piloten Johnnie Johnsson med sina 38 nedskjutningar. Under slaget om Storbritannien förde Bader befälet över en division Hurricanes på Duxfordbasen, som ingick i No 12 Fighter Group, norr om London. Group Commander var Air Vice-Marshal Trafford Leigh-Mallory. I söder förde Air-Vice Marshal Keith Park befälet över No 11 Group. 



Douglas Bader
Jaktflygaren utan ben som blev en av Storbritanniens stora hjältar.


»The big wing controversy«

I augusti 1940 lyckades Bader övertyga sin Group Commander att det vore en fördel om man kunde samla flera jaktflygdivsioner i luften samtidigt för att sättas in mot de tyska anfallsvågorna. Leigh-Mallory tog intryck av förslaget, och tog oanmäld med sig sin divisionschef till en försvarschefskonferens där förslaget ventilerades. Mot förslaget talade chefen för No 11 Group, då ytterst trängd under sitt försvar av de sydengelska baserna. Denna till en början taktiska och stridstekniska dispyt utvecklade sig till en strategisk fråga, där den högste befälhavaren över det engelska luftförsvaret, Air Marshal Hugh Dowding, stod något passiv. 

När slaget om Storbritannien var över tvangs Dowding och Park att avgå, samtidigt som Leigh-Mallory tog över ansvaret för luftförsvaret över London och No 11 Group. 1942 utnämndes Leigh-Mallory till chef för det brittiska jaktflyget och senare även chef för chef för de allierades flygstyrkor inför planläggningen och genomförandet av operation Overlord. 

I mars 1941 utsågs Bader till flottiljchef i Tang-mere i södra England och hade avancerat till överstelöjtnant. Samtidigt ledde han 616:e divisionen med Spitfires av typ Mk II. I divisionen ingick flera av Storbritanniens mest framgångsrika jaktflygare. 

Som jaktpilot hade Bader tidigt insett att det närmast exercisliknande flyguppträdandet RAF tillämpade mot Luftwaffe skulle visa sig förödande på sikt. Luftwaffe, med stridserfarenhet från Spanska inbördeskriget 1936-1939, hade utvecklat ett taktiskt uppträdande som passade moderna snabba monoplan. I stället för att flyga i samlad formation i rader, kolonner eller fyrkantsgrupper hade tyskarna utvecklat Rote- och Schwarm-formationen, med 2 till 4 flygplan spridda över en större yta. Detta uppträdande kunde kombineras på olika sätt och sättas samman till större enheter, och innehöll även en defensiv fördel. Varje ledarflygplan, vare sig i rote eller fyrgrupp, hade alltid en skyddande följeplan efter sig, som skulle hålla uppsikt bakåt. 

Bader själv hade en egen specialitet i luftstriden; att dyka rakt in i tyska formationer av bombplan samtidigt som han gav eld. Det var en effektiv metod som förvirrade fienden, men – som så ofta, när det gällde Bader – samtidigt stred mot allt som stod i regelboken. 

Den nionde augusti 1941 vände lyckan för Bader. Under ett uppdrag över Frankrike kom han bort från sitt förband. En gyllene regel var att så fort som möjligt var att förena sig med förbandet, men Bader kunde inte motstå chansen att skjuta ner två tyska flygplan som plötsligt uppenbarade sig. I tumultet skadades Baders flygplan och han tvingades hoppa över fiendeland. Dinglande i fallskärmen märkte han att högra benet var borta. 

– Vilken tur, tänkte han, att förlora benet när man har löstagbara. Under honom närmade sig marken, och han tog mark i det ockuperade Frankrike samtidigt som han förlorade medvetandet. 


Den största striden 

Douglas Baders största strid stod emellertid inte mot Luftwaffe utan mot sig själv och sitt eget handikapp. Sedan flera år tillbaka saknade Bader nämligen sina två ben och bar proteser. Historien om hur han först lyckades återfå sin rörlighet och sitt flygcertifikat, och sedan sin tjänst i RAF är omvittnad och gjorde honom redan under sin livstid till en legend. 

Genom en släkting, som var officer i RAF, fick han följa med till flygflottiljen där han fascinerat följde aspiranternas övningar. När han några år senare avslutat gymnasiet stod det klart för honom att han ville bli pilot. Som 18-åring antogs han som flygkadett år 1928. 

Efter flygexamen placerades Bader på en flottilj i Kenley. Han flög främst jaktplan typ Bristol Bulldog som var snabbt och kunde göra 285 km/h. Typen betraktades som en av sin tids främsta jaktplan, och ingick även i det svenska flygvapnet under beteckningen J 7. Men samtidigt var det tungt och svårmanövrerat. 


Den ödesdigra kraschen 

Douglas Baders flygskicklighet uppmärksammades, och han uttogs som medlem i förbandets uppvisningsgrupp med Bristol Bulldog. Att flyga mer avancerat än tillåtet var Baders favoritsyssla, vilket han ofta gjorde under övningstillfällena vid sidan av uppvisningsflygningarna. 

Den 14 december 1931 gjorde den då 21-årige Bader en ödesdiger missbedömning, när han skulle ta sig ur en långsam roll. Hans flygplan tappade fart och störtade mot marken. Alldeles invid flygplatsen kraschade han med ett väldigt brak och allt blev svart omkring honom. 

Flera dagar efter olyckan var hans tillstånd fortfarande kritiskt, och han såg ut att dö. Tillståndet stabiliserade sig dessbättre, men läkarna tvingades amputera båda benen; det vänstra strax nedanför knät och det högra strax ovanför. För att dämpa smärtorna fick han mängder av morfin, och förstod inte förrän långt efteråt i sitt omtöcknade sinne att benen var borta. Han fick aldrig någon chock, utan insikten växte sakta till visshet. Bader accepterade sitt öde, men en fråga malde oroligt i hans huvud; skulle han någonsin kunna flyga igen. 



Baders Bristol Bulldog efter kraschen
Baders Bristol Bulldog kort efter kraschen 1931.
Baders skor till höger i förgrunden. 

 



Ball, Bader och McKnight
Tre nydekorerade stridspiloter. Från vänster; Eric Ball som nyss
fått DFC, Bader DSO och William McKnight DFC. 


På benen igen 

Han provade ut ett par proteser i trä (senare ersatta av metallproteser) och började lära sig gå på nytt. Det krävdes en närmast övermänsklig insats i form av övning och åter övning. Målet var att gå utan stödjande käpp. Men envisheten gav utdelning. Efter några månader kunde han gå kortare sträckor. Risken att falla handlöst avtog allt mer. Han vågade sig till och med efter några månaders ytterligare träning ut på en dansbana. Men han överskattade sin förmåga; mitt under dansen ramlade han omkull. Hans damsällskap vände på klacken med orden: "Ni är berusad". 

Ett år efter olyckan märktes det knappt på Bader att båda benen var borta. Trots det såg hans dagar inom flygvapnet ut att vara räknade. Efter en kort tids tjänst som markofficer avskedades han 1932 med förtidspension. 

I London fick han kontorsjobb på ett oljebolag, återupptog golfandet och gifte sig. Han vande sig vid ett civilt liv, men någonstans inom honom vägrade hoppet att åter få tjänst i RAF att slockna. Tillfället kom samtidigt som det andra världskriget närmade sig. RAF behövde så många piloter som möjligt. Efter sju års uppehåll fick Bader provflyga, och RAF kunde konstatera att hans gamla handlag med flygplanen fanns kvar. Han återanställdes och krigsplacerades 1940 på en jaktdivision. 

 

Det första flyktförsöket

Efter nedskjutningen 1941 vaknade Bader upp på det tyska fältsjukhuset i S:t Omer. Han fick snart besök av sina tyska kollegor, som visade en vänlig nyfikenhet mot sin tidigare motståndare, redan känd som "den benlöse". Bader uppskattade uppriktigt mötet med de tyska jaktflygarna. De försökte inte förhöra honom, och såg till – på Baders eget initiativ – att ett engelsk flygplan flög över Frankrike för att släppa ett reservben över ett tyskt flygfält. 

Med båda proteserna var nu Bader fullt rörlig igen. Trots att kontakten med de tyska officerarna präglades av en ömsesidig respekt, kvarstod faktum; de var hans fiender och han befann sig i fiendeland. Bland andra engelsmän på sjukhuset diskuterade han möjligheten att fly. Ett lyckat flyktförsök verkade inte helt omöjligt att genomföra. Det fanns vakter utanför sjuksalen men inte vid sjukhusgrindarna. Ju mer Bader tillfrisknade, desto närmare kom dagen då han skulle transporteras till ett krigsfångläger i Tyskland. 

När han så omsider fick besked att han inom kort skulle åka, agerade han snabbt. På klassiskt vis knöt han ihop lakanen och klättrade i skydd av mörkret nedför fasaden till marken 13 meter längre ner. Han visste inte om lakanens längd skulle vara tillräckliga eller om han skulle kunna klara ett hopp till marken med sina ben. Men försöket gick vägen; han tog mark och kunde fly i skydd av mörkret. 

En fransk sjuksköterska hade förmedlat kontakten med den franska motståndsrörelsen, och utanför grindarna väntade en man som tog honom till ett gömställe. Flykten såg ut som att ha lyckats, och Bader såg emot att snart få komma hem igen. Tiden i frihet blev kort. Dagen därpå genomsökte tyskarna hela området, och hans gömställe i ett trädgårdsskjul avslöjades. Det visade sig efter kriget att det var sjuksystern som angivit honom. 



Benet i St Omer
En klassisk bild. Bader äntrar sin Spitfire. 

 



Bader äntrar sin Spitfire
Benet mottaget i St Omer. 

 



provsitter Messerschmitt 109
Bader provsitter en Messerschmitt 109. 

 

som ökänd gäst i »stalag luft« 

Bader fördes åter till Saint Omer, men nu till det tyska högkvarteret. Här togs hans proteser ifrån honom, och soldater med skarpladdade gevär bevakade honom dag som natt. Kort därefter fördes han till Tyskland, där han fick tillbaka sina ben. Nu inleddes för Baders del en fyra år lång fångenskap, en verklig odyssé bland de tyska krigsfånglägren. Vissa av lägren hade hyggliga kommendanter som gav fångarna viss frihet. På andra ställen var förhållandena de motsatta. Där bröts det flagrant mot Genèvekonventionen om skydd åt krigsfångar. 

Bader gjorde fyra rymningsförsök till, dock utan att lyckas. För tyskarna blev han med tiden en säkerhetsrisk. Han var något av en uppviglare, som lätt drog med sig sina olycksbröder. Bader njöt av att driva med tyskarna. Vid krigsslutet befann sig Bader i den ökända fästningen Colditz öster om Leipzig. Här befriades han av amerikanska trupper. För Douglas Bader var andra världskriget slut. 


Ny karriär efter kriget 

Han kom tillbaka till England och mottogs som hjälte. Motvilligt erkände han en viss saknad efter kriget. Det hade entusiasmerat honom, svetsat samman och inspirerat kamraterna vid flottiljen. Han och hans pilotkamrater hade haft ett uppdrag som de lyckats slutföra; att inte Hitler skulle inta deras land. Nu var allt annorlunda. De flesta ville glömma kriget och gå vidare. 

1946 begärde Bader avsked ur det flygvapen han inte längre kände igen. Han fortsatte inom det oljebolag där han varit anställd före kriget, nu som resande försäljare över hela världen. Han skulle få flyga i tjänsten med ett eget tjänsteplan, vilket fällde avgörandet. Det blev nu många resor över hela världen, till Mellanöstern och Asien, Afrika och Amerika. Till och med Sverige fick besök av den resande krigshjälten. På flygdagar och internationella flygutställningar blev han en självskriven gäst, där han ofta mötte sina vänner och motståndare från krigsåren, bland andra den tyske jaktflygaren Adolf Galland. 

Douglas Bader förblev långt upp i åren en förebild för många, inte minst för handikappade. Han besökte ofta handikappinstitut och rehabiliteringscentraler, där han ingöt livsmod och framtidshopp. Själv hade han hela sitt liv vägrat att betrakta sig som invalid. Han dekorerades med flera medaljer och utmärkelser för tapperhet och visat mod i strid. Men den viktigaste striden var kanske inte den han förde mot fienden, utan den mot sitt eget handikapp.



Bader på Sverigebesök
Douglas Bader på Sverigebesök 1946. Bilden sägs vara tagen på Bulltofta, men det rör sig förmodligen om Bromma eller Torslanda. (FOTO VIA A. MALM) 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT!
Sergant Per Wallin guidar dig genom pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid. Läs mer, klicka på länken nedan!

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!