AV LARS ERICSON, 1:E ARKIVARIE PÅ KRIGSARKIVET

Svenska hjälpinsatser bland krigsfångar i Ryssland under första världskriget
Tusentals tyska krigsfångar dväljdes i hård fångenskap i Ryssland under första världskriget. Men över dem svävade en ängel, Elsa Brändström.

Under det första världskriget åren 1914-18 utväxlades ett stort antal krigsfångar från båda sidor via Haparanda och Trelleborg. Inte sällan rörde det sig om svårt sårade ryska, tyska, österrikiska och västallierade soldater som fördes med de s.k. invalidtransporterna över den svensk-ryska gränsen vid Haparanda och Torneå, men också civila från främst Tyskland återvände den här vägen till hemlandet. Detta var en spektakulär och betydande humanitär insats som skedde i krigets skugga, och som samtidigt gav Sverige och svenskarna en inblick i världskrigets realiteter för de enskilda människorna. Men andra svenskar gav sig ut till de krigförande länderna för att på ort och ställe i det tysta verka till krigsfångarnas fromma.

 

Svenska hjälpinsatser

Många svenskar besökte ryska fångläger i Tyskland. De svenska insatserna skedde mot bakgrunden av att den ryska regeringen gjorde föga eller intet för sina 1,4 miljoner fångna landsmän, i skriande kontrast mot de tyska och österrikiska insatserna i de sibiriska fånglägren. Efter bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland kring årsskiftet 1917-18, förekom det i den ryska pressen erkännanden av det svenska Röda korsets insatser för de ryska krigsfångarna, om än som ett led i propagandan mot den gamla tsarregimen, som beskylldes för att ha nonchalerat sina landsmän bakom taggtråd i främmande land. Den 9 maj 1918 publicerades t.ex. i tidningen Vetjernije Ogni en artikel under rubriken ”Svenskerne … för krigsfångerne”; ”På de ryska krigsfångerne tänka vare sig den tsaristiska eller revolutionära regeringen… Svenska regeringen har för egen räkning uppfört baracker för våra krigsfångar, försett dem med kläder, transporterat dem m.m. Våra myndigheter däremot hava till våra krigsfångars förfogande avsänt blott två järnvägsvagnar med kex. Se där allt!”

Men de svenska insatserna gällde inte alls bara de ryska fångarna, utan i väl så stor utsträckning de tyska och österrikiska krigsfångarna i Ryssland. På uppmaning av det ryska Röda korset reste en första dansk-tysk delegation österut i september 1915, och den följde av flera tyska insatser. Men de senare betraktades med allt större misstänksamhet av de ryska militärmyndigheterna,
varför utrymmet för neutrala insatser ökade.

Ur rysk fångenskap hemvändande tyska soldater, som samlats i särskilda karantänläger öster om Kiev, utspisas.
(KRIGSARKIVET, BILDCENTRALENS ARKIV)

 

Röda korset

Redan 1915 bildades det Svenska Röda Korsets Hjälpkommitté för krigsfångarna, med uppgift att förmedla brev och paket, s.k. ”Liebesgaben”, till fångarna. Den 8 oktober lämnade det första svenska tåget Sassnitz för att via Sverige och Finland rulla österut. Totalt sände det svenska Röda korset under kriget inte mindre än 40 tågsätt med tillsammans 1016 godsvagnar med livsmedel, kläder, läkemedel, första förband och desinfiktionsmedel till lägren i Ryssland. Byråkratiska hinder måste övervinnas, och varorna eskorteras ända fram till destinationsorten, eftersom de annars knappast hade kommit fram alls. Mellan 1915 och 1920 arbetade inte mindre än 77 svenskar i Röda korsets hjälpkommitté med denna förmedling till lägren i Ryssland. Medan den inre oron i Ryssland försvårade läget från 1917, krävde också fläcktyfusen sina offer bland svenskarna.

Hjälpbehovet var stort, för att inte säga enormt. Totalt fanns två miljoner fångar – eller plennys som de själva kallade sig efter ryskans ord för krigsfånge voennoplennij – från centralmakterna i ryska läger, men bara 167 000 av dessa var tyskar, huvuddelen kom från det habsburgska väldets alla delar.

Elsa brändström

Den största insatsen inom det gamla Tsarrysslands gränser gjordes dock av svenska Elsa Brändström och hennes medhjälpare. Hon var dotter till Sveriges sändebud i S:t Petersburg före krigsutbrottet, då hon 26 år gammal inledde en humanitär gärning i Ryssland i Röda korsets regi, en insats som sträckte sig över åren 1914-20. Under sin tid i Ryssland lyckades Elsa Brändström rädda tusentals krigsfångar till livet och gavs snart namnet Sibiriens ängel, där hon och hennes följeslagare oförtröttligt drog fram över den sibiriska tundran från fångläger till fångläger och bragte nyheter från hemmet och ytterligare matransoner till tyskar och österrikare. Vid ett besök i Tyskland hälsades Elsa Brändström som en hjältinna, som snart fick en närmast mystisk gloria. Elsa Brändström avled 1948, efter att år 1933 ha flyttat till USA och efter att ånyo verkat som hjälparbetare i krigsdrabbade länder under andra världskriget.

Elsa Brändströms kanske främsta framgång var när hon år 1919 lyckades frigöra en tysk försörjningskommission som fastnat i Omsk i Sibirien. Tyskarna hämtades av ett amerikanskt fartyg för vidare transport via Nagasaki, Manila, Honolulu och San Fransisco, innan tåget tog dem över den amerikanska kontinenten till New York och nästa båt hem till Tyskland.

 

På denna mycket svaga bild syns Elsa Brändström framför en mur i Irkutsk, vilken enligt traditionen skulle vara byggd av svenska krigsfångar efter år 1716.
(KRIGSARKIVET, BRÄNDSTRÖMSKA ARKIVET)


Så sent som år 1920 ordnades insamlingar i Sverige med Elsa Brändström och hennes medhjälpare Anna Linder som föredragshållare och dragplåster. Mötena hölls under rubriken ”Hjälp hem krigsfångerne från Sibirien”; där ännu 425 000 fångar försmäktade medan det ryska inbördeskriget gjorde det omöjligt att ta sig hem till Tyskland och Österrike. Ett pressreferat från Elsa Brändströms framträdande i Stockholm den 28 september 1920 ger en aning om stämningsläget: ”Fröken Elsa Brändström höll den 28 september i Auditorium ett föredrag om krigsfångernes liv 19141920 i Ryssland och Sibirien. Biljetterne voro på förhand slutsålda och många fingo vända utan att komma in. Bland de närvarande märktes prins Carl med familj. Sedan ärkebiskop Söderblom hållit inledningstalet och uppmanat de närvarande att göra vad de kunde för att hjälpa de olyckliga krigsfångarna framträdde fröken Brändström och höll sitt föredrag. Efter att fröken Brändström talat, igångsattes en insamling till krigsfångarnes hjälp vilket torde inbragt över tusen kronor. När fröken Brändström, vid sin faders, general Brändströms arm, lämnade Auditorium utbragte någon ett fyrfaldigt leve för henne, vari hela folkmassan instämde”.

Så sent som 1922 grundade Elsa Brändström – som vid det här laget fått något som liknade helgonstatus i Tyskland – stiftelsen Arbeitssanatorium für ehemaligen kriegsgefangene Deutsche i Marienborn i Sachsen. Här kunde återvändande fångar, ”genom lugn och sorgfritt arbete få möjligheten att åter bli livsdugliga människor och återfå sin arbetsglädje”. Verksamheten i Marienborn finansierades med inkomsterna från Elsas bok om sin verksamhet i de sibiriska lägren, vilken utkom i Tyskland just år 1922.

Anna linder

En av Elsa Brändströms närmaste medarbetare var Anna Linder som åren 1915-20 verkade bland krigsfångarna i Ryssland, innan hon 1923-24 ledde den svenska hjälpverksamheten i det av Frankrike ockuperade Ruhrområdet i Tyskland.

Anna Linders största insats skedde som chef för det svenska Röda kors-lägret i Samaram där framför allt ungerska och österrikiska fångar var placerade. Under 1918 drabbades området av striderna mellan de vita styrkorna och bolsjevikerna. Den svenske Röda kors-delegaten doktor Hedblom dödades samtidigt som svenskarna försökte och också lyckades rädda många av de kvarvarande krigsfångarna. Anna Linder utarbetade en redogörelse för förhållandena i och omkring Samara under det ryska inbördeskriget och sammanfattade koncist de villkor man arbetade under: ”Grymheter från ena sidan besvarades med grymheter från den andra, byar nedbrändes, folk hängdes eller sköts”. I mars 1919 skedde ett formellt överlämnande av det svenska sjukhuset på Predetsjenskajagatan nr 1 i Samara från Anna Linder och det svenska Röda korset till det ”Tyska revolutionära arbetar- och soldatrådet”, som bildats bland krigsfångarna. I det överlämnandet ingick också en betydande mängd svensk sjukvårdsmateriel. Men svenskarna skulle snart återkomma till Samara.


Invalidtransporter i Haparanda 1916-17. (KRIGSARKIVET, ALBUMSAMLINGEN VOL 50:101)



Vladivostok sommaren 1919. Den tyska delegation som Elsa Brändström lyckades få frigiven i Omsk, bodde i väntan på fartygstransport från Vladivostok i kreutarsvagnar. I mitten med mörk dräkt med ljus krage, Elsa Brändström.
(DEUTCHES HISTORISHES MUSEUM, BERLIN)



Den svenska Röda Kors-delegationen i Trutskoj-lägret, 1916: Greve Stenbock, Anna Linder, Nils Erik Rydberg, Alfred Grahm.
(DEUTCHES HISTORISCHES MUSEUM)



Den värsta incidenten inträffade i Chabarovsk år 1920, då den svenske läkaren Sven Hedblom tillsammans med en norsk medhjälpare greps på order av kosackhetmanen Kalmykoff. De två fångarna hängdes utan närmare undersökning av kosackerna, som lade beslag på 1,6 miljoner rubel, pengar som kom från svenska Röda korsets
s.k. ”Liebesgaben-fond”, där man placerade gåvor vars adressater inte kunde påträffas i lägren.

Inbördeskrig och nya fasor

Under intryck av det ryska inbördeskrigets fasor, då flera miljoner människor svalt ihjäl trots bl.a. norrmannen Frithiof Nansens stora hjälpinsatser, verkade en svensk Samara-expedition för att hjälpa civilbefolkningen och inte bara de kvarvarande krigsfångarna ända fram till den 17 september 1922, då den anlände till Stockholm. Totalt distribuerades den svenska Samara-expeditionen hjälp för över tre miljoner kronor. Även ett mänskligt pris fick dock betalas. Sjuksköterskan Karin Lindskog avled i Samara så sent som på våren 1922, och hennes kvarlevor fördes med ångaren ”Kalewipog” som hade flaggan på halv stång den sista sträckan till Stockholm, dit fartyget anlände den 24 april 1922. Karin Lindskog begrovs i Korsnäs.


Hjälpviljan hindrade inte att flera av svenskarna tog klar ställning mot den nya bolsjevikregimen i Ryssland, vilket klarast uttrycktes av sjukvårdaren Amadeus Bianchis reflexioner när han och hans medhjälpare på sommaren 1920 passerade den rysk-finska gränsen på väg hem: ”Det var civilisationen på den ena sidan och barbariet på den andra. Finska flaggan vajade nu över dem. Alla andra resande drogo en suck av lättnad sedan de passerat plankorna. Det var som uppvaknandet ur en lång och pinsam mardröm”.

Under hjälpen till de många krigsfångarna i Sibirien glömde Elsa Brändström och hennes kollegor inte de fångar som ganska exakt 200 år tidigare, efter slaget vid Poltava 1709, hade vistats i sibiriska fångkolonier. Hon reflekterade över deras tidlösa öde när de tvangs tömma nederlagets bittra kalk:
”Att vara tapper när lyckan ler och segrarnas rus driver lagerkrönta skaror framåt, därtill fordras blott ett ringa mod, men att stå stark när det mål man kämpat för faller i spillror, när man berövats livets härligaste gåva, friheten, när man som föraktad fånge blir bespottad och slagen, att då stå stark, därtill fordras hjältemod! ❑


Efter sina mångåriga insatser i Sibirien anlände Elsa Brändström år 1920, nu hyllad som Sibiriens ängel, med fartyget Lisboa till Stettins hamn, där hon fick ett ovationsartat mottagande. (DEUTCHES HISTORISHES MUSEUM)



Lars Ericsson har tidigare, bl. a., författat böckerna Svenska knektar, Svenska frivilliga och Lasse i Gatan.
Samtliga foton: Bertil Olofsson, Krigsarkivet

Källor

Invalidtransporterna och de svenska insatserna i fånglägret kan studeras i flera arkiv i Riksarkivet (bl.a. Svenska Röda korsets äldre arkiv) och Krigsarkivet (bl.a. Carl Christian Ekeroths, Ivan Folkes, Per och Ebba Johanssons, Anna von Krusenstiernas, David M von Heijnes, Johannes August Clanmans, Gunnar Löfgrens och Bäärnhielms arkiv).
Verksamheten i Sverige kan följas i Anna Linders arkiv volym 2, medan Elsa Brändströms tankar om 1700- och 1900-talets krigsfångar kan studeras i Brändströmska arkivet volym 5 a, båda i Krigsarkivet.
Viktiga memoarer är Elsa Brändström, Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914-20 (Stockholm 1921) och Amadeus Bianchi, I det röda Ryssland. En svensk sjukvårdares upplevelser i Ryssland (Stockholm 1921).
Den ryska pressens behandling av de svenska insatserna för de ryska krigsfångarna relateras i Th. Wennerström, Sverige i den ryska pressen under världskriget (Stockholm 1929), medan referatet av Elsa Brändström föredrag i Stockholm 1920 och Karin Lindskogs död i Samara 1922 återfinns i Erik Lindorm, Ny svensk historia. Gustaf V och hans tid 1919-1927. En bokfilm (Stockholm 1938 s 85, 175).
Ett standardverk om fånglägren i Ryssland och hjälpverksamheten i dessa under andra världskriget är
Kriegsgefangenen. Deutsches Historisches Museum
(Berlin 1990).   

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT!
Sergant Per Wallin guidar dig genom pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid. Läs mer, klicka på länken nedan!

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!