Interiör från en underjordisk fabrik i Mittelbau-Dora.

Först kommer explosionen. Sekunder senare vrålet över himlen. I långt över ljudets hastighet brakade Hitlers V2-raketer ner i centrala London och Antwerpen. Den fjorton meter höga raketen orsakade enorm skada när den slog ner med 2 500 kilometer i timmen. Den gick inte att skjuta ner och man blev inte förvarnad. Tusentals dödades av raketattackerna. Men långt fler var de slavarbetare som dödades under tillverkningen av raketerna som skedde i en underjordisk fabrik. En som överlevde är Benny Grünfeld från Blekinge.

- Jag vill inte ens kalla dom för människor, det är ett rent mirakel att jag tog mig levande därifrån säger Benny Grünfeld. Fortfarande idag mår han dåligt av att höra tyska språket.

 

 

Benny föddes 1928 i staden Kolozsvàr i Ungerska Transylvanien (idag Cluj i Rumänien). Som jude fick han tidigt lära sig vad antisemitism var för något. Men även om Ungern var en lydstat under nazityskland så hade judarna behandlats förhållandevis bra. Men den 19 mars 1944 kommer förintelsen till Ungern. Tyskland marscherar in och ockuperar landet. Pilkorsare, ungerska fascister, bröstar upp sig och inom några månader har de ungerska judarna internerats i ghetton.

Efter bara några veckor där får Benny Grünfeld och alla andra order om att packa sina få tillhörigheter. De lastas in i godsvagnar och tåget börjar rulla mot Polen. I mitten på maj anländer Benny med hela sin familj till Auschwitz-Birkenau. Här skiljs han ifrån sina föräldrar utan att få chansen att säga farväl. Trots att han är en mager 16-åring lyckas han genom ren tur och listighet klara sig undan urvalsprocessen.

- Man visste att det gällde att hålla ut. När jag kom till Auschwitz var det klart att Tyskland skulle komma att förlora kriget för det var då två år efter Stalingrad. Jag visste att det barkade åt helvete och att våra chanser ökade dag för dag, säger Benny Grünfeld

 

Benny Grünfeld då och nu, till vänster med sin bok ”Tonåring i Hitlers dödsläger”. Notera numret på armén.

Ungefär samtidigt som Benny Grünfelds familj mördas i Auschwitz drabbas London av Hitlers så kallade vedergällningsvapen. Jetmotordrivna flygande bomber  brakar ner i metropolen och dödar tusentals människor. Vapnet kallas V1 - ett förarlöst flygplan som avfyras från katapultramper längs den franska kusten. Engelsmännens svar blir att skicka upp spärrbalonger som ska fånga upp flygbomberna. Våghalsiga RAF-piloter upptäcker också att bomberna kan skickas ur kurs genom att med den egna flygplansvingen "knuffa till" bomben.

Den 8 september kommer Hitlers motdrag. Den dagen slår för första gången en V2-raket ner. Nu finns det inte längre något som helst sätt att skydda sig. Raketen är flera gånger snabbare än det snabbaste flygplan. Vapnet heter V2 och är världens första ballistiska missil.

På bara ett decennium hade nazityskland lyckats gå från skisser på ett papper till ett fullt funktionsdugligt vapensystem. Mannen bakom raketerna är Wernher von Braun, en ung ingenjör besatt av raketer. Tillsammans med generalmajoren Walter Dornberger bygger han upp världens då störtsta och modernaste forskningsanläggning - Peenemünde på ön Usedom på tyska östersjökusten. Anläggningen består av flera avfyrningsramper, enorma fabrikshallar, hamn, flygfält och en fabrik för tillverkning av raketbränsle. Baracker för SS-trupperna byggs i nordtysk stil och alltihop värms upp med för tiden toppmoderna fjärrvärmenät. Hela anläggningen binds ihop av ett spårvagnsnät.

Den 3 oktober 1942 skrivs här historia. För första gången skjuts en raket ut i stratosfären. Med 25 000 kilos dragkraft slungas den 12 ton tunga skapelsen 80 kilometer iväg från jorden. Dornberger och von Braun jublar. Men de allierade har fått nys om tyskarnas planer och i augusti 1943 bombas Peenemünde innan serietillverkningen kommit igång. Snabbt fattar tyskarna beslutet att flytta ner tillverkningen av V-vapnen i ett underjordiskt tunnelkomplex mitt i riket.

Bara tio dagar efter att Peenemünde bombats anländer de första 100 straffångarna och deras SS-övervakare till ett underjordiskt tunnelkomplex i närheten av den idylliska lilla staden Nordhausen. Här finns sedan några år tillbaka ett nästan färdigställt underjordiskt bränslelager. Kilometerlånga tunnlar har sprängts in i berget. Snabbt omvandlas bränslelagret med hjälp av slavarbetarna till en raketfabrik. Wernher von Braun åker personligen till koncentrationslägret Buchenwald för att handplocka arbetskraft för raketbygget.

 

Tekniska data
Namn: A4 - Aggregat 4. Av Göbbels omdöpt till "Vergeltungswaffe 2" (Hämndvapen)
Vikt: 12,5 ton tung (inkl bränsle)
Höjd: 14 meter
Räckvidd: 320 km
Första lyckade avfyrning: 3 oktober 1942
Maximal hastihet : 5 760 km/h
Drivmedel: 3800 kg etanol/vatten och 4900 kg flytande syre
Drivkraft: 25 000 kg, motsvarande 650 000 hk

Hur fungerade raketen?
Ett mobilt avfyrningsteam bestående av ett 30-tal soldater och en hel rad fordon krävdes för  ett batteri. En kranbil fanns alltid med för att lyfta upp raketen i stående position. Sedan var det dags för tankbilar att rulla fram och fylla raketen med åtta ton bränsle. Ett stort problem var att det flytande syret snabbt ångade bort. Allt måste gå mycket fort.

När motorn tänts startade en 580 hk stark rotationspump som med mycket högt tryck pressade in bränslet i brännkammaren. Grafitroder som kunde stå emot mycket höga temperaturer styrde jetstrålen och såg till att raketen inte tippade över ända. Grafikrodren justerades kontinuerligt med servomotorer som matades med data från två gyroskop. Ett tidur räknade ut när raketen skulle svänga neråt. Efter en minuts bränntid hade raketen en hastighet av 5 500 km/h. Inom fem minuter efter att den avfyrats var raketen framme vid sitt mål och hade då en hastighet på ungefär 2 500 km/h.

 

De allierades landstigning i Normandie innebär snart att London hamnar utom räckhåll för V2-rakerterna. Istället fokuseras nu beskjutningen på den viktiga kuststaden Antwerpen. Den 16 december 1944 dödas 567 människor när en V2-raket slår ner i en fullsatt biograf. Nästan alla är allierade soldater. I Time magazine kallas Antwerpen nu för "The City of sudden death" eftersom man på grund av den enormt höga hastigheten inte blir förvarnad när raketen närmar sig.

Det är svårt att föreställa sig ett mer djävulskt vapen. V2:an kunde ödelägga dussintals byggnader och riva hundratals människor med sig i döden. Högste chefen för hela raketprogrammet, Walter Dornberger, beskriver i sina memoarer hur kraften från ett raketnedslag motsvarar "50 lokomotiv om vardera 100 ton, som med 100 kilometer i timmen alla på en gång kraschar in i varandra". Trots det har raketerna en begränsad strategisk effekt. Den 27 mars 1945 slår den sista V2-raketen ner i Antwerpen och tar 27 människoliv med sig i döden.

Under tiden i Auschwitz har Benny Grünfeld magrat av ordentligt. Han och hans två år äldre bror Herman har med hjälp av oändliga mängder tur och en del hantverksskicklighet kunnat undvika de allra tyngsta jobben som snabbt bryter ner fångarna. De svagaste fångarna gallrades med jämna mellanrum ut och skickades till gaskamrarna. Enda chansen att överleva var att hålla sig i så god form som möjligt.

Werner von Braun, mannen bakom det tyska raketprogrammet.

Torsdagen den 18 januari, bara tio dagar innan Auschwitz ska komma att befrias av röda armén, skickas Benny, hans bror och tusentals andra fångar iväg till fots till den närliggande staden Gleiwitz. Där packas de in i öppna godsvagnar. De som inte får plats skjuts ihjäl. Efter tio dagar i öppna godsvagnar mitt i vintern anländer tåget till Mittelbau-Dora.

Benny Grünfeld har återigen tur och hamnar i en barack med italienska krigsfångar. De behandlas bättre än koncentrationslägerfångarna och får matpaket från röda korset.

- Eftersom jag pratade en del rumänska så kunde vi göra oss förstådda och de delade med sig av sina matpaket till mig.

I tolvtimmarsskift tvingades Benny Grünfeld nu att arbeta i tunnlarna. Den underjordiska fabriken består av två parallella huvudgångar förbundna med varandra genom ett antal mindre tvärgångar. Här monteras under mycket primitiva förhållanden under en 16-månadersperiod 5 975 V2-raketer och 6 0000 V1-bomber. Även den tekniskt revolutionerande motorn till världens första jetmotordrivna stridsflygplan, Messerschmitt Me 262, tillverkas här.

- Det var jättestora tunnlar med kanske 25 meter i takhöjd. Det gick järnvägsräls mitt genom dom, som ett löpande band och med hållare som man kunde lägga de flygande bomberna på, berättar han.

- Utomhus låg det reservdelar till V1:an som inte fick plats i tunnlarna. De började rosta när de kom in i tunnlarna och det var mitt jobb att gå över de med en stålborste och sen måla på med någon slags rostskyddsfärg, berättar Benny Grünfeld.

Han och de andra fångarna var mycket väl medvetna om vad det var de byggde.

- V2:orna var enorma, det krävdes två tågvagnar för att transportera de därifrån och vi förstod vad det var de användes till, säger han.

Tusentals avmagrade lägerfångar i randiga dräkter var alltså ansvariga för att skruva ihop Hitlers  vedergällningsvapen. De utgjorde den största delen av arbetskraften, men där arbetade också civila ingenjörer.

- Jag träffade en ungersk ingenjör där som berättade för mig att han erbjudits jobb eftersom han var utbildad i maskinkunskap. Men han var inte särskilt nöjd även om han hade det mycket bättre än vi fångar som tvingades jobba tolv timmar på en bit bröd och en tallrik soppa.

Att försöka sabotera raketerna var det inte tal om, enligt Benny Grünfeld.

- Alla försök till sabotage var belagda med dödsstraff. En gång hängdes åtta fångar från en travers. Bara man tappade någon liten raketdel och det blev en buckla på den så kunde man straffas med döden. De ansåg att det var sabotageförsök. Så ingen vågade göra motstånd, för då visste man att man inte hade någon chans, säger han idag.

 

Bäckebo, Småland - Inte mindre än sju försöksraketer som avfyrades från Peenemünde slog ner i Sverige. Den första och mest kända var testraket nummer 4089 som slog ner utanför Bäckebo den 13 juni 1944. En V1-raket finns idag att beskåda på Arboga Robotmuseum.

 

En av få ljuspunkter i tillvaron var på söndagarna då fångarna ibland fick se på film eller annan underhållning.

- En gång var det konsert då fångarna fick spela fiol och sjunga. Det var en jättelokal och fantastisk akustik. Tårarna rann nerför kinderna på mig. Glädjetårar kan man säga, för det var som att blicka in i en annan värld än det vi fick uppleva där, säger han.

Efter bara två månader i fabriken bar det av till fots igen, djupare in i det ihopkrympta tredje riket. Återigen en utmattande dödsmarsch där tusentals fångar sköts eller helt enkelt rasade ihop. Färden gick till Bergen Belsen. Benny Grünfeld minns hur han åt löv för att han var så hungrig, när han plötsligt en dag i april fick syn på brittiska pansarvagnar som med högtalare på flera språk ropade ut att lägret hade befriats.

Dornberger och von Braun hade under tiden flytt iväg till Bayern, där de överlämnade sig till amerikanerna och snabbt fördes över till USA för att börja arbeta med deras raketprogram. 1996 återvände Benny Grünfeld för första och enda gången till Mittelbau-Dora.

- Efter kriget så tog ju ryssarna allt som fanns där och sprängde ingångarna till tunnlarna. Men nu har man öppnat ingången och det går att gå in där igen. På sätt och vis kändes det som en seger att komma tillbaka dit som en fri människa.

 

 

 

En teckning ur Grünfelds egenhändigt illustrerade självbiografi. Benny uppmanas hjälpa till att bära en civilklädd tysk mans resväska, och blir sånär avrättad för att ha lämnat sin arbetsplats. I bakgrunden ser vi de karaktäristiska V1-raketerna.

 

 

Slavarbetet gav inträdesbiljett i Israels flygvapen

Tiden i Hitlers underjordiska raketfabrik förde också något gott med sig för Benny Grünfeld. 1948 åkte han som frivillig till Israel för att delta i kriget mot arabstaterna.

- Anledningen var att jag läst i tidningen om hur gamla SS-män åkte ner till Egypten och Syrien för att hjälpa till att döda ytterligare judar. Jag blev så upprörd över detta så jag anmälde mig som frivillig.

Vid ankomsten till Israel i september 1948 frågades han ut om vad han kunde.

- Jag sa att jag bland annat jobbat i en fabrik där man gjort flygbomber och flygmotorer. Ja, bra det passar, för vi håller på att bygga upp ett flygvapen, sa han till mig, och tack vare att jag jobbat där så fick jag nu jobb som flygtekniker, berättar Benny Grünfeld.

En historisk ironi var att före detta Luftwaffepiloter rattade engelska Spitfire på arabernas sida, medans engelska och amerikanska piloter för israels räkning flög tyska Messerschmitts.

- Konstigt nog gick ryssarna med på att israelerna fick köpa Messerschmitt-plan som byggdes i Skoda-verken i Tjeckoslovakien, säger Benny Grünfeld.

 

Marcus Hansson

 

Litteratur om V2-raketen

V2 the Nazi rocket weapen av Walter Dornberger
Dornberger var generalmajor i armén och ansvarig för hela raketprogrammet. Efter kriget skrev han   om sina upplevelser. Han nämner inte med ett ord alla de tvångsarbetare som miste livet. Däremot berättar han gärna om pionjärandan och kamratskapet ingenjörerna emellan. Efter kriget gjorde han precis som von Braun karriär inom amerikanska försvaret.

Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon
Hyllad  roman där V2-raketen är ett återkommande tema. Utspelas i London och Europa under krigets sista skälvande månader och veckorna därefter. Huvudperson är den amerikanske flygofficeren Tyrone Slothrop vars kvinnoaffärer har ett mystiskt samband med raketnedslagen i London. Raketerna slår nämligen ner där Slothrop har tillbringat natten med en dam.

Tonåring i Hitlers dödsläger av Benny Grünfeld
Handlar mest om hans upplevelser i Auschwitz men också om de två månader han tvingades arbeta i den underjordiska raketfabriken i koncentrationslägret Mittelbau-Dora. Osentimentalt och rakt skrivet.






 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT!
Sergant Per Wallin guidar dig genom pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid. Läs mer, klicka på länken nedan!

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!