AV PER-ANDERS LUNDSTRÖM

När solen gick upp över Alvaret en tidig sommarmorgon, var den stora stunden inne att prova hur vattnet skulle fyllas på mellan vallarna. Motorn sattes igång. Pumpen sög vatten allt den förmådde. Timme efter timme, flera dagar pumpades det. En vattenpuss på ett hundratal kvadratmeter blev resultatet. Den torra jorden sög åt sig det mesta av vattnet och resten dunstade bort i sommarhettan. – Inte ens om 50 pumpar varit igång samtidigt hade det varit möjligt att pressa upp någon kvantitet vatten, säger en civilingenjör som bevittnade experimentet.” Så skriver journalisten Sune Lantz om Föralinjen i tidningen Kvällsstunden nr 31, 4 augusti 1989. Sällan har ett militärt projekt blivit så förtalat som Föralinjen, sällan har journalister raljerat så ohämmat. Vilka är då fakta i målet? Överstelöjtnanten och militärhistorikern Stellan Bojerud har skrivit följande: ”För att sammanfatta sakfrågan handlar Föra-linjen om hur man inför ett uppfattat säkerhetspolitiskt hot inte skyr några medel för att åstadkomma – även närmast marginella – förbättringar av landets försvarskraft för att sedan, då den mesta uppståndelsen lagt sig, kalla in revisorer och fråga sig om ansträngningarna verkligen var nödvändiga. Detta fenomen har vi upplevt förr och kommer sannolikt även att i framtiden få återuppleva”.

 



vad var då föra-linjen?

Chef för försvaret på Öland efter den 9 april 1940, med titeln landstormsregementschef, var en tidigare generalstabsofficer, major Nils Hallström. Han hade gått över på reservstat 1920 och var nu disponent vid Forssjö bruk. När han någon gång efter den 9 april 1940 kom till Öland, påbörjades ett intensivt arbete för att möjliggöra ett effektivt försvar av ön. Hallström insåg att den tillgängliga truppen var helt otillräcklig för att försvara hela ön. Totalt bör han sommaren 1940 ha disponerat kring 2.500 man, mest landstorm, vilka hade att värna knappt 300 kilometer kustlinje, alltså färre än tio man per kilometer. Hur skulle detta kunna gå?





Arbetet bedrevs med stor kraft under sommaren 1940, då invasionshotet bedömdes som ö
verhängande. Här grävs och fördjupas stridsvagnsgraven.

 
Svaret är enkelt; det gick inte! Med så lite trupp gick det inte att skapa ett hållbart försvar överallt. Senare försvarsplaner över Öland har talat om ”Hänsynslös kraftsamling” samt ”den som vill skydda allt, skyddar intet”. Det grepp Hallström valde var att ge upp norra Öland. Han bedömde det omöjligt att med tio man per kilometer avvisa en invasionsstyrka som gick i land på de fina landstigningsstränderna norröver. Han avsåg helt enkelt att fördröjande försvara norra tredjedelen av Öland och först på allvar ta upp striden vid en verkligt kraftig regelstridsställning.

Av en ren händelse råkade han iaktta kärret vid Marsjö och fann att man med relativt små medel genom uppdämning kunde skapa en mycket stark regelstridsställning i höjd med Föra hållplats. Han skriver: ”Det rådande läget och det otillräckliga försvaret låg till grund för mitt beslut.”

Nu hade major Hallström fattat ett beslut om anläggande av en för svenska förhållanden mycket ovanlig regelställning. I Holland hade konstgjorda översvämningar använts som hinder under hundratals år – och ingen hade höjt på ögonbrynen – men i Sverige var detta en revolutionerande nyhet, kanske lite väl nydanande. Det bör tilläggas, att major Hallström under sina 20 år i civil tjänst själv haft ansvaret för flera torrläggningsprojekt och även byggt invallningar med pumpstationer för utvinning av jordbruksmark. Han kan därför anses ha haft stor sakkunskap på området.


ingenjörer från ing 2 kallas in

Nu behövdes trupp för både regelställningen och andra angelägna befästningsarbeten. Till major Hallströms förfogande ställdes därför 50. ingenjörkompaniet L 12, med personal utbildad vid Ing 2 och med kapten Raoul Thörnblad som chef. På mycket kort tid vidtogs nu de nödvändiga förberedelserna för anläggandet av regelstridsställningen.
Genom ett vallsystem med översvämningar skulle försvarslinjen kunna kortas så mycket att fienden endast kunde marschera torrskodd på några hundra meter mot Kalmarsund respektive Östersjön.
Vallsystemet omfattade två vallar om tillsammans 1.350 meter. Dessa gjordes permanenta och kamouflerades väl. Stor hjälp hade man av ett civilt torrläggningsprojekt tidigare påbörjats i området. I stället för att leda ut vattnet från våtmarkerna, skulle nu vattnet ledas in. Avloppska-nalen för torrläggningsföretaget kunde, om den fördjupades och breddades något, bli en förträfflig stridsvagnsgrav – sju meter bred och två meter djup. Genom att området översvämmades skulle det bli sankmark runt om och det effektiva vattendjupet i själva graven upp till tre meter. Här skulle ingen stridsvagn kunna vada över.

Olika potentater, bl.a. dåvarande arméchefen, generallöjtnant Sylvan, åtföljd av chefen för arméstaben, generalmajor Helge Jung, samt huvudläraren i taktik vid Krigshögskolan, Viking Tamm, besåg arbetena vid Föralinjen och gillade tanken. För att snabbt kunna översvämma området sommartid, då det var torka, förbereddes installation av en pump med stor kapacitet. Stridsvagnsgraven beräknades fyllas på någon dag, hela området på elva dagar. Från pumpen skulle vattnet i rörledningar tryckas upp för landborgsbranten.

Major Hallström skrev den 26 juni till militärbefälhavaren att han betraktade varje dags dröjsmål som en fara och bad om tillstånd att få köpa ett pumpaggregat om två pumpar och en motor för att snabbt kunna vattenfylla området på drygt 2km2. Den lilla pump som tillfälligt rekvirerats hade mycket liten kapacitet. Då krigsrisken var överhängande, avslutade Hallström: ”Jag anser mig icke kunna bära ansvaret för den eventualiteten, att vattnet icke är inpumpat i rätt tid, om det kunde varit så genom anskaffning nu av det ovannämnda aggregatet.” Svaret blev, att planerade pumpningsarbeten inte fick igångsättas och att några pumpar inte fick inköpas. Allt skulle nu vila, till dess major Hallström och kapten Thörnblad besvarat en mängd frågor av både teknisk och ekonomisk natur.


(Bildtext) Från pumpen skulle vattnet i rörledningar tryckas upp för landborgskanten

föralinjens militära värde ifrågasätts

En ny hemställan från Hallström i slutet av juli att få påbörja vatteninpumpningen mötte starkt motstånd hos militärbefälhavaren översten i reserven Torsten Winberg. Denne låter förstå, att han är något tveksam till Föralinjen, då den kan få ett militärt värde endast under vissa förutsättningar, varför några pumpar inte får inköpas. Major Hallström blev mycket upprörd, när han fick överste Winbergs brev. Han satte sig ner för att skriva ett brev till överbefälhavaren. Först och främst menade han att det endast i Föralinjen gick att skapa ett verkligt pansarhinder. Endast här skulle det, p.g.a. stridsvagnsgrav och översvämningar, bli omöjligt att kringgå ställningen.

På övriga Öland kunde varje stridsvagnshinder lättvindigt kringgås, i synnerhet som det rådde stor brist på pansarvärn. Föralinjen, däremot, kanaliserade de möjliga platserna för en genombrytning till några hundra meter längs kusten mot Kalmar sund respektive Östersjön. Hallström avslutar: ”Genom att milobefälhavaren förbjudit arbetets fullföljande, är jag visserligen juridiskt fri från ansvar, och jag riskerar måhända personliga obehag genom min fortsatta strävan att få slutföra ett arbete, som jag anser betydelsefullt för Ölands försvar. Jag kan emellertid icke själv känna mig ansvarsfri utan att hava underställt högre myndighet avgörandet, varför jag härmed vördsamt anhåller om överbefälhavarens resolution”. Denna anmärkningsvärda skrivelse avsändes aldrig, men tydligt är att militärbefälhavaren i Kristianstad började tycka att major Hallström och kapten Thörnblad handlat lite väl självsvåldigt. Själv hade militärbefälhavaren vid sina inspektioner på Öland sorgfälligt undvikit att inspektera Föralinjen, trots att Hallström uttryckligen bett honom göra detta.


(Bildtext) Under hela hösten 1940 pågick arbeten på den djupa stridsvagnsgraven, den som skulle innebära att Föralinjen blev en mycket svårforcerad regelställning.


(Bildtext) Av Raoul Thörnblad improviserad väderkvarn som användes för att pumpa upp vatten ur kanalen. Kapten Thörnblad poserar här själv vid sitt verk.


juristerna träder in

Militärbefälhavaren lät i början av oktober efter viss skriftväxling företa en utredning om Föralinjen och dess tillkomst. Utredningsuppdraget gick inte till en fortifikatoriskt utbildad officer, med möjlighet att bedöma dess värde, utan till en jurist, miloauditören Per Stjernquist. Hans utredning, som inte präglades av någon större sakkunskap, var försiktigt negativ och resulterade i att den förhyrda pumpen och motorn nu fick lämnas tillbaka.

De civila arbetarna vid Föralinjen får också avsked i början av januari 1941.


hallström dör, thörnblad ensam kvar

 Den 16 januari var det dags för major Hallström att lämna sin befattning som chef för L 11 och därmed var Föralinjens store tillskyndare borta ur bilden. Han blev nu stabschef vid Kalmar försvarsområde men dog inom kort efter en hjärtinfarkt. Nu var Thörnblad ensam kvar, och det skulle visa sig att hans situation snart skulle bli mycket obekväm. En månad efter Hallströms avgång som regementschef, den 17 februari, skrev försvarsområdesbefälhavaren till den nye regementschefen, överstelöjtnant Aschan, att ”Föralinjens taktiska betydelse minskats”. Han meddelade där vissa restriktioner för arbetet med Föralinjen.


Arbetet på både övre och nedre vallen utfördes under ett par korta månader. Trots brådskan gjordes det mycket omsorgsfullt. När brädorna drivits ned, fylldes allt igen och kamouflerades för att försvåra upptäckt från luften. Det är väl inte omöjligt att en eventuell fiende lyckats spränga vallarna, men även med varm väderlek hade det tagit flera dagar innan det uppdämda området torkat ut så pass att det kunna passeras av trupp eller fordon.


Överstelöjtnant Aschan, som efterträtt Hallström som regementschef på Öland, föreslog den 22 februari försvarsområdesbefälhavaren, att kapten Thörnblad personligen skulle få föredra ärendet. Slutklämmen i brevet var dock mindre positiv: ”Vidare vill jag som min personliga åsikt uttala, att allt arbete på den s.k. Föralinjen omedelbart stoppas.” Thörnblads kompani lämnade redan den 3 mars Öland och grupperades på fastlandet. Det gick dock så långt att Thörnblad kom att ställas inför krigsrätt för anläggandet av Föralinjen. Han frikändes dock på ett demonstrativt sätt av krigsrätten, som menade att även om fel begåtts vid handläggningen kunde skulden för detta inte läggas på en underordnad officer utan inflytande på besluten.


(bildtexter) Raoul Thörnblad till vänster och Nils Hallström.

sammanhanget

Värdet av en fem kilometer lång vattenfylld stridsvagnsgrav, omgiven av översvämmade träskmarker, kan diskuteras, men obestridligt är att de konventionella stridsvagnshinder som uppfördes 1940 var av begränsat värde. De uppfördes som flerradiga stenhinder, och varje sten hade en vikt av cirka tre ton. Så småningom gjordes försök som visade att dessa stenar lätt kunde skjutas sönder av stridsvagnskanoner, varför man övergick till stenar om minst fem ton. Nya försök visade, att även dessa var lätta att smula sönder med direktbeskjutning, varför pansarhinder i armerad betong blev den dominerande typen. Totalt sett byggdes det 151 920 meter pansarhinder i Sverige under beredskapen, detta till dryga kostnader, uppskattningsvis kring 25 mkr. Föralinjen ställde sig betydligt billigare än ett konventionellt pansarhinder, 171.000:- istället för ca 650.000:-. Ett sådant hade och dessutom med säkerhet inte fyllt sin uppgift, då den bestått av tre tons stenar, vilka lätt kunnat skjutas sönder.

efterskrift

Hur var det då med journalistens artikel. Pumpade man i dagar, bara för att se vattnet rinna undan? Och vem var civilingenjören som bevittnade det hela? Alltihop saknar, som läsaren redan har förstått, helt förankring i verkligheten. Man pumpade bara i tre till fyra timmar med en mycket liten pump, bara för att kontrollera att den orkade trycka upp vattnet från Kalmarsund upp till fördämningen och sedan fick pumpen lämnas tillbaka. Den fiktive ”Civilingenjören” fyller bara den funktionen att i artikeln ge trovärdighet åt en berättelse om en händelse som aldrig ägt rum.

Så växer en höna till en fjäder och berättelserna om Föra-linjen avlägsnar sig allt mer från verkligheten. När det nu gått snart 60 år sedan händelsen kan vi läsa i det föregivet seriösa uppslagsverket ”Sveriges inre vattenvägar del 1: ”Sedan en halv miljon kronor lagts ner på projektet avbröts det 1944, då det visade sig att pumpen vid Kalmarsund bara förmådde skapa en pöl på ett hundratal kvadratmeter i stället för som planerats flera kvadratmil. Det skulle i stället krävts 50-100 pumpar.” Så ser vi hur ett från början lovvärt initiativ av en lokal militär chef först mals ner i den militära byråkratin, hur överordnade chefer gör allt för att slippa ta del i besluten. Så småningom, när obehagliga frågor börjar ställas, finns inget stöd att hämta på högre nivå och den lokale befälhavaren ställs inför krigsrätt.  

 



 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT!
Sergant Per Wallin guidar dig genom pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid. Läs mer, klicka på länken nedan!

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!