Även om vi nära nog dagligen stöter på vikingarna i radio, TV, film, tidningar, böcker och serier så är det förtvivlat svårt att få tag i uppgifter om det som gjorde dem så fruktade. Stridskonsten.

 

Vikingar!!!


"För Nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud." Bönerna stämdes upp i de kristna kyrkorna. Tiderna var hårda och de skulle bli hårdare. Världen var ond och den skulle bli ondare. 793 kom eländet till fridens boning, klostret på Lindisfarne i nordvästra England. Segel vid horisonten. Stridsyxor och svärd som glimmar i solen. Ett litet band förhärdade sjörövare slog plötsligt och utan förvarning till. De dödade och fördrev munkarna och stal deras rikedomar.



Drakhuvud funnet i Belgien

Drakhuvud funnet när man muddrade en flod i Belgien. Skulpturen sattes fast på vikingaskeppets förstäv om drabbning var att vänta.

  

En av de kristna skrev i ett brev: "I nästan 350 år har vi och våra fäder bebott detta härliga land, och aldrig tidigare har en sådan skräck övergått Britannien som den vi nu lidit genom ett hedniskt släkte, och ej heller hade man trott det möjligt att ett sådant plundringståg kunde förekomma från havet." Men detta var bara början. De frankiska riddarna hade under svåra omständigheter slagit tillbaka muslimernas anlopp. Nu ställdes kristenheten inför nya faror av oanat slag. Ett eller ett par skepp kom över Nordsjön och slog snabbt till mot isolerade borgar och bosättningar. Invånarna dödades eller släpades bort till träldom för att aldrig mer höras av. Allt av värde stals.

Det kristna feodala Europa, vars militära styrka vilade på riddare och fotfolk, hade minst sagt svårt att värja sig mot dessa plötsliga strandhugg. Befästningar anlades och vaksamheten skärptes. Furstar betalade väldiga summor till rövarhövdingarna för att freda sina landsänder. Ingenting hjälpte. Framgångarna drog nya härskaror till plundringstågen. De små banden växte till flottor. Slag utväxlades med lokala härar, städer belägrades och intogs. Hundra år efter Lindisfarne hade vikingarna formligen bitit sig fast längst Västeuropas kuster. I öster har man seglat nedför de stora floderna och nått resterna av romarriket. Kejsaren av Bysans anställde dem som gardestrupper och livvakter. Fortfarande idag kan man se klottret av runor på ett marmorlejon som en gång prydde kejsarpalatset!

På vägen mot södern grundades nya riken. En rysk krönikör menade, i efterhand, att man skickade en delegation till svenskarnas land med ett budskap: "Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss." Västerut förhärjade man kontinentens kuster och de brittiska öarna, man seglade runt den Iberiska halvön och mötte araberna i Spanien och Afrika. Åter andra gick norröver, så långt att man träffade på skrälingarna i Vinland - Nordamerikas indianer.

Påven hoppades Guds ord skulle lugna sinnena. Ärkebiskopen av Hamburg fick hand om missionen i norr - Hamburg brändes och ärkebiskopen fick fly till Bremen! Frankernas kung försökte mota faran genom att ge bort landskapet Normandie till vikingarna. Den listiga tanken var förstås att de nya vasallerna skulle hålla kusten klar mot andra plundrande vikingar. År 1066 landstiger nämnda nordmän, nu lätt förfranskade som normander, på Englands kust och styr kosan mot Hastings och historieböckerna. Senare bildade de riken i Syditalien och Sicilien, och utgjorde kärnan i de första korstågen. Även om det måhända är en myt att de kristna normandiska riddarna (utan att ha bakgrunden helt klar för sig) använde stridsropet "Tor" när man stormande intog Jerusalem 1099, är det tveklöst en kvarlevande krigarmentalitet som kunde iakttas redan vid Lindisfarne tre hundra år tidigare.

 


Paris belägras

Paris belägras. En fransk historiker har påpekat att vikingarnas härjningar blev så omfattande att det satte en skjuts på ekonomin. Oerhörda mängder guld och silver som skänkts till Guds ära och kyrkans gamman kom plötsligt i omlopp! (Ur L’Histoire de France, 1870.)

 


 

Knappast någon epok i historien har blivit så romantiserad som den yngre järnåldern. Vikingarna, som sällan eller aldrig kallades just "vikingar" av folk de stötte på, blev representanter för vårt ursprung och förflutna, ett mäktigt krigarfolk.

Nutidens historieböcker fylls med rätta av utläggningar som betonar skandinavernas mer fridsamma sidor. Den stora utvandringen som ledde till bosättningar i öst och väst, kolonisation av Island och Grönland. Fantastiska resor som nådde Amerika i väster och Afrika i söder.

Nordborna kom att nyttja det faktum att islams frammarsch delat antikens värld i två delar, handeln blev omfattande, ständigt ser nya fantastiska arkeologiska fynd dagens ljus. Silvermynt från England och Persien, till och med en liten Buddhastatyett. Men handel och nyodling ger sällan avtryck i krönikor och annaler. Det fanns en anledning att kejsare och kungar i fjärran länder gav bort land och anställde nordbor som livgarde. Det var inte för deras flinka handel.



Vikingar intar ett arabiskt tältläger

Vikingar intar ett arabiskt tältläger. Med deras förträffliga farkoster trängde nordborna ned genom våra dagars Ryssland och Ukraina i öster, och runt Iberiska halvön i väster. Här stötte man på en ny kultur och nya sedvänjor - de muslimska.

 

En tid av våld

Vikingatidens nordiska samhälle var ingen fredlig plats. De bevarade fragmenten av deras religiösa föreställningar frammanar bilder av våldsamma gudar, valkyrior som hämtar stupade från slagfältet till gudarnas boning där de som einhärjare, gudarnas krigare, skall förbereda sig på för den stora slutstriden - ragnarök, jordens undergång. De dikter som bevarats talar om väldiga mäns krigiska bedrifter, gravarna är fyllda med vapen, vissa så praktfulla att de aldrig kan ha haft någon praktisk användning, blott markera bärarens status som krigare. Dåtidens ideal finns huggna för eftervärlden:

Saxe satte denna sten efter sin kamrat Esbjörn, Tokes son.

Han flydde inte vid Uppsala, utan kämpade så länge han hade vapen.

 

Ett sätt att avgöra schismer var holmgången

Ett sätt att avgöra schismer var holmgången.
Ett sätt att avgöra schismer var holmgången.

 

Skölden var en förbrukningsvara. Enligt legenden hade man vid holmgång rätt att ha med sig tre sköldar, reserverna hölls av sekundanter utanför den av skinn markerade rinken för uppgörelsen. (Ill. Samuel Svärd)

Runor över en man som dog med svärdet i hand.

 


Krigare till lands och sjöss fångade av en gotländsk bildsten från 700- eller 800-talet.

Krigare till lands och sjöss fångade av en gotländsk
bildsten från 700- eller 800-talet.

 

Det var ett samhälle där rätten vilade på spjutstångs ände. Det fanns inga statsbildningar av den typen som växte fram under medeltiden. Lokala stormän, släktledare eller sjöhövdingar var mäktiga i tider av framgång. Då kunde folk ansluta sig från när och fjärran. Hela bygder i omgivningen, till och med folk på andra sidan havet, kunde avkrävas tribut och underkastelse. Härskaren belönade sina män med rikliga gåvor. I tider av motgång föll rikena ihop. Detta var tider då en säker bågskytt var efterfrågad, en stark svärdsarm uppskattad, en skicklig vapensmed välbetald. Det var ett samhälle som förhärligade våldet och krigaridealet stod i centrum. Hedern var allt, den följde en i livet, och långt därefter. Här några versrader ur Hávamál:


Rikedom dör.
Frände dör.
Själv dör du likaledes.
Men jag vet ett som aldrig dör.
Domen över den döde.



Ilsken nordman.

Ilsken nordman. En snidad träskulptur från Osebergafynden i Norge.

 


Krigare pryder hjälmen från de berömda Vendelsfynden.

Krigare pryder hjälmen från de berömda Vendelsfynden. Av vikingatida bilder att döma var nässkydden vanliga. Kindskydden är ledade och nackskyddet uppdelade i band. Förlagan är de kejserliga romerska ryttarhjälmarna.

  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!