AV ÖVERSTELÖJTNANT MST BERTIL NELSSON

Den mörka medeltiden då vettlösa barbarer plundrade och slog ihjäl, då riddare red omkring i skinande rustningar utan sinne för vare sig strategi eller taktik. En tid då antikens krigskonst sedan länge var bortglömd och allting gick bakåt snarare än framåt. Glöm det! Under medeltiden var ingenting glömt och ingenting lämnades oprövat.


Det var en gång en liten pojke som hette Johann Schiltberger. Han såg dagens ljus i det sydtyska Bayern, men eftersom stridens hetta brann i hans blod drömde han sig långt, långt bort till kriget mot de otrogna turkarna, där mycken ära och ryktbarhet stod att vinna. När den lokale länsherren hörsammade den ungerske kungens bön om hjälp mot fienden från österlandet följde Schiltberger med, glad och ivrig. Några år senare, på slagfältet vid Nikopolis, medan han ännu var föga mer än en pojkspoling, betalade han och otaliga andra soldater på ett fruktansvärt sätt för sin krigslust.

Nikopolis var en väl befäst stad vid Donau som den kristna hären hade försatt i belägring under september månad 1396. Den var av betydande strategisk vikt för båda sidor i kriget. Belägringen var väl motiverad. Plötsligt dök emellertid en stark turkisk armé upp söderifrån, förstärkt med serbiska hjälptrupper, i syfte att undsätta staden. Resultatet blev ett av medeltidens största och viktigaste fältslag. Här gick solen i moln för det västliga ridderskapet och dess mytomspunna rytteri.

Ett av de främsta skälen till att det gick som det gick var den oklara befälsstrukturen. Alla ville bestämma och ingen ville lyda order. Kung Sigismund av Ungern, vars här var förstärkt med transsylvanska och valakiska uppbåd, kunde inte samarbeta med de franska och burgundiska korsfarare som under sommaren hade anlänt för att driva ut turken ur Europa. Västeuropéerna vägrade lyda order från en centraleuropeisk monark, trots att denne visste betydligt mer om turkisk stridskonst än de själva. Framför allt krävde de franska riddarna att få anfalla i främsta ledet med en väldig kavallerichock. Vansinne, tyckte Sigismund. Riddarna skulle bara trötta ut sig i strid mot lättbeväpnat slödder. De skulle dessutom riskera att förlora sina hästar och tvingas slåss till fots i tung rustning. Sigismund och valakhärskaren (rumänen) Mircea ville istället låta transsylvaner och valaker inleda slaget genom att göra processen kort med turkarnas förtrupper. Sedan kunde riddarna med full lanskraft attackera turkarnas elitstyrkor, som säkert skulle hålla sig i bakgrunden till en början. Riddarna vägrade. De ville själva ha äran av att anfalla först. På kvällen den 24 september grälades det högljutt i fältlägret utanför Nikopolis…

Påföljande morgon ignorerade riddarna alla kompromisser och stormade fram mot fienden. Det slag som följde varade i flera timmar och slutade med ett totalt nederlag för de kristna. Den 26 september lät den turkiske sultanen massakrera mängder av fångar; källorna talar om mellan 300 och 3 000 avrättade. Johann Schiltberger, som även han fallit i de otrognas händer, var vid tillfället blott sexton år och bedömdes som alltför ung för att dödas. I stället blev han arméslav. Under de decennier som följde sändes han kors och tvärs mellan Balkan och Egypten och vart än hans härskare beordrade den trupp han var ansluten till att marschera. Inte förrän 1427 lyckades han återvända till hemlandet efter en dramatisk flykt på Svarta havet. Åter i Bayern hälsades han som en hjälte och dikterade sina memoarer. I och med detta har vi fått en ögonvittnesskildring till slaget vid Nikopolis, skriven av en vanlig soldat i ledet och inte av en panegyrisk poet eller propagandasinnad furste.


Rena medeltiden

Jeanne d’Arc i spetsen för sina riddare. Medeltiden såg en lång rad karismatiska truppförare - men ingen kan mäta sig med lyskraften hos den fattiga flickan från Lorraine.

Det är bland annat sådana halsbrytande historier som gör att vi vet påfallande mycket om medeltida krigskonst. Schiltberger, och många andra, var genuint stolta över att vara krigare och ville inget hellre än att skriva av sig sina martialiska erfarenheter. De har i detalj skildrat vapenskrammel och dödande, desperata kriser såväl som glänsande attacker, sett ur sitt eget perspektiv. Jämfört med vad vi vet om antika krig är därför kunskapen om de medeltida drabbningarna, belägringarna och truppstyrkorna enorma. För första gången kommer vi hela det militära samhället in på livet.


Myllret av tillgängliga detaljer och kunskaper gör det dock svårt för en lekman eller nybörjare att tillgodogöra sig allt det som forskarna numera har klarlagt om medeltida krig. Av denna anledning är det lovvärt att boken Slagfältet under medeltiden har kommit ut på svenska. Här får den intresserade en lättläst och inte sällan mycket spännande introduktion i medeltida stridskonst. Volymen består av ett antal övergripande tematiska avdelningar: om fotfolk, om rytteri, om ledarskap, om belägringskrig och om sjökrigföring. I varje avdelning lotsar oss författarna steg för steg genom hela medeltidens historia, från folkvandringstidens drabbningar mellan bysantinare och goter till senmedeltidens landsknektar och schweizergardister. Texten är dessutom försedd med rekonstruktionsteckningar, lättbegripliga skisser och illustrativa slagfältsexempel. Dessutom är den svenska översättningen försedd med särskilda kapitel om vårt eget lands medeltida krigshistoria.

Slaget vid Nikopolis 1396 är bara ett av många exempel på medeltida kraftmätningar som begåvas med utförliga skildringar och tolkningar. Här finns slaget vid Casilinum 554, vikingabelägringen av Paris 885, de väldiga kraftmätningarna vid Hastings 1066 och Bouvines 1214, den skotska triumfen vid Bannockburn 1314, det franska fiaskot vid Azincourt 1415, korsfarardrabbningen vid Arsuf 1191, belägringarna av Konstantinopel på 1200- och 1400-talen, med mera. Vi läser om kavalleritaktik, om infanteribeväpning, om borgbyggnation, om krigsskepp, om artilleri. Vad som särskilt imponerar är att också den teknologiska forskningsdebatten - till exempel frågor om när stigbygeln introducerades och om när lanschockerna blev dominerande på slagfälten - får rejält med utrymme. Läsaren omyndigförklaras inte. Även relativt komplicerade debatter i det militärhistoriska forskarsamhället förklaras och görs begripliga.



En av många historiska personer som finns med i boken: Skottlands nationalikon Robert Bruce, som instruerar sina spjutbärande bönder hur de skall hantera de betydligt bättre rustade engelsmännen.


Fallet Karl den djärve

Särskilt spännande blir resonemangen när olika perioder och taktiker kolliderar med varandra. Vem triumferade på slagfältet när hunner från Centralasien konfronterade traditionellt krigande romare? Vilka element avgjorde drabbningarna mellan sjöburna vikingar och kontinentalt fotfolk? Vad hände när de första tidigmoderna monarkerna på 1400-talet började resonera som våra egna stormaktskungar på 1600-talet, med innovativa kombinationer av vapenslag och storstilade försök att konstruera militärstater? Det är i sådana avsnitt som boken blir verkligt intressant.

Jag finner således, till min glädje, att författarna har skänkt åtskilligt utrymme åt Karl "den djärve", hertig av Burgund på 1470-talet. Missförstå mig inte: personligen hyser jag mest obehag inför Karl. Han var den typen av maktlysten visionär som vi har sett alltför många exempel på under sistlidna sekel. Karl ville annektera grannländer, tvinga in neutrala folk i sitt eget superprojekt, centralisera och reglera allt med Bryssel som världscentrum, skapa Europas starkaste armé och tvinga omvärlden att darra i knävecken - vilket den gjorde. Ändå misslyckades han fullständigt. Han stupade vid Nancy 1477, och hans unga stormakt kollapsade med honom, eftersom han saknade manlig arvtagare. Burgund styckades upp mellan fransmän och habsburgare. Varför?

Därför att världen inte var redo för det militära koncept som Karl lanserade! Hertigen skulle ha gjort sig mycket bättre på 1600-talet än på 1400-talet. Ty pionjärer må ha hur goda idéer som helst - om tiden inte är mogen för dem kommer de likväl att fallera. Hertig Karls syfte tycks ha varit en integ-ration av samtliga tillgängliga vapenslag, på det att de skulle kunna stödja varandra effektivt. Det gällde att maximalt utnyttja det som varje enskild soldat var bäst på för egen del. Karl blandade pikenerare med bågskyttar och beordrade handkanonjärer att understödja dem. Det traditionella riddarkavalleriet åtföljdes på Karls order av beridna bågskyttar som skulle stärka riddarnas chockanfall genom att ge eldunderstöd vid nyckeltillfällen. Artilleriet skulle hädanefter ställas upp i befästa linjer som bildade vinkel mot den förväntade anfallslinjen. Därmed skulle det bli möjligt att även skjuta flankerande eld. Kort sagt: fienden skulle vara chanslös.



Medeltiden såg krutartilleriet födas. Till en början lämpade sig de otympliga pjäserna mest vid belägringar och sjökrig, men så småningom fick man med mycket experimenterande ned pjäsvikten och kunde skapa ett riktigt fältartilleri.


 

Hertig Karls vision var både framsynt och djärv (samt dyr), men den var alldeles för komplicerad för 1400-talet. Även om trupperna var vältränade - vilket de var - kunde de inte fungera som avsett eftersom kommunikation och ordergivning inte hann med i svängarna. Pikenerarna kom inte sällan att stå alldeles för glest i förhållande till varandra och blev därmed lätta offer för de täta, samlade pikkolonner som hertigens schweiziska fiender mobiliserade inför kraftmätningarna på ärans fält. Medan hertigens truppavdelningar förflyttades fram och tillbaka för att komma i bästa möjliga läge gick fienden till aktion och orsakade förvirring. När Karl i slaget vid Murten lät bygga taktiska befästningar och placera ut mängder av kanoner visade det sig att man omöjligen kunde ladda om dessa tillräckligt snabbt för att de skulle kunna vara till någon större nytta. Den jämförelsevis enkla teknik och framåtanda som schweizarna och de tyska landsknektarna gjorde till sin var än så länge överlägsen det mer sofistikerade sätt att strida som hade den fjärran framtiden för sig.

Det är sådana iakttagelser som gör medeltida krigföring fascinerande att läsa om. Medeltiden präglades av brist på makt och av brist på allmänna auktoriteter. De stående arméerna var få, flottorna ännu färre. Utrymmet för individuella initiativ var följaktligen jämförelsevis stort. En djärv härförare som ville testa ett nytt koncept kunde genomföra det mycket enklare, med betydligt mindre motstånd från omgivningen, än han kunde göra några sekler senare. Detta får den medeltida krigshistorien att framstå som ett gigantiskt fortlöpande experiment. Alltför ofta har vi dömt ut medeltidens krigare som hopplösa barbarer jämfört med de romerska föregångarna, men teknologiskt och taktiskt sett var det snarare tvärtom. Uppfinningsglädjen var lika stor i öster som i väster. Under andra hälften av 600-talet utvecklade således bysantinarna en hemlig blandning, vilken exploderade och började brinna vid vattenkontakt. Äldsta kända belägg är från en strid vid Kyzikos 672. Snart tillverkade bysantinarna veritabla handgranater och bronspumpar med tuber för att sprida "grekisk eld" över fienderna. Soldaterna på de arabiska flottor som angrep Konstantinopel fick det bokstavligt talat hett om öronen.


Medeltida krigföring

Förträng bilden av de medeltida krigarna som vettlösa barbarer eller obildade riddaranalfabeter! Det medeltida krigandet var en tusenårig läroprocess som fick Europa att förändras i grunden. I Slagfältet under medeltiden lär vi oss hur detta skedde, i fas efter fas. Det är en historia vars betydelse inte kan nog understrykas.



Avsutten engelsk riddare och en långbågsskytt redo att möta de anstormande franska riddarna vid Azincourt 1415. Slaget slutade med en massaker på fransmännen.


På 500- och 600-talen var Västeuropa en politiskt och ekonomiskt splittrad periferi till Asien, en dvärg bredvid Bysans, Kina och det framväxande arabväldet. På 1400-talet hade samma region förvandlats till ett dynamiskt militärt kraftcentrum som stod i begrepp att lägga främmande kontinenter under sig och sprida kristendomen till världens ände. Att så skedde kan i slutändan endast förstås om vi vänder blicken mot krigets verklighet. När conquistadorerna erövrade Mexiko och Peru skedde det med senmedeltida vapen och med en taktik som hade utvecklats på 1400-talet. När portugiserna gjorde Indiska oceanen till sitt kommersiella innanhav var det under korstågsfana, med det heliga krigets retorik som ideologiskt stöd. Med andra ord: utan den europeiska militära utvecklingen under medeltiden hade världshistorien fått ett helt annat utseende. Slagfältet under medeltiden handlar om inget mindre än grunderna för den moderna västerländska maktens födelse.
 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!