AV BERTIL NELSSON, ÖVERSTELÖJTNANT MST


Antikens klassiska slag alltifrån Maraton 491 f.Kr. till Hastings 1066 e.Kr. Inom denna tid uppstod och föll forntidens mäktiga riken. Det romerska kejsardömet blev imperiet som utgjorde grunden för Medelhavsvärldens och västerlandets framtid.


Den grekiska odlingen

Från Mellaneuropa, dit de kommit från öster, spred sig samtidigt under ett par årtusenden grekisktalande folk söderut genom Balkan och nådde nuvarande Grekland och Medelhavets stränder. Naturens möjligheter till odling ledde här till en naturlig uppdelning i stammar och städer, varje stad försvarade sig och sina odlingar. Som ännu ett kulturelement kom handel och samfärdsel över Medelhavet och Svarta havet. För det fria tänkandet hade detta en avgörande betydelse. Samverkan främjades av handel och städerna slöt förbund med varandra. Men perserna behöll sitt välde genom en feodal organisation, som grundade sig på militär makt, på professionella soldater, på hästar, vagnar och stridselefanter. Nu inleddes en tvåhundraårig kamp mellan två system, det ena ett despotiskt välde, det andra ett förbund mellan fria stater.




Antikens superhjälte, Akilles, stöter ned sin trojanske motståndare på ett omtyckt vasmotiv. En härskare som Akilles skulle ta sig fram på slagfältet med en hästanspänd stridsvagn som han senare steg av för att strida till fots mot motståndarens anförare under envigsliknande former. Han var skyddad av en stor sköld, hjälm och tungt kroppspansar. Skicklighet med lans och svärd i kamp man mot man gav avtryck i poesin, därtill kom bågskytte som högt skattat bland skalderna.



Under ett skede av denna konflikt sände perserkonungen Darius en straffexpedition över Egeiska havet till trakten norr om Aten, där ett slag stod vid Maraton 491 f.Kr. Fuller betraktar den grekiska segern som en prolog till ett ännu mer storartat drama. Tio år senare var en ny perserkonung - Xerxes - åter på väg mot Aten från norr. Han understöddes av en överlägsen flotta, organiserad av egyptier, fenicier och greker. Xerxes armé sägs ha varit miljonstark, men mer sannolikt är att den bestod av omkring 150 000 man, ändå långt överlägsen den armé Aten, Sparta med flera förmådde mobilisera. Xerxes mål var att krossa de förbundna städerna. Perserna trängde söderut på den grekiska halvön; samtidigt seglade deras understödjande flotta utanför dess östra kust. Vid entrén till halvön Attika stod en berömd strid vid ett pass - Thermopyle. Trots att spartanerna gjorde motstånd till sista man kringgicks passet och Xerxes intog och förstörde Aten. Utanför Pireus låg en grekisk flotta, som genom den store ledaren Themistokles försorg hade rustats och bemannats av de förbundna städerna. Inför hotet från den persiska flottan ville nu grekernas ledare fly farvattnen kring Salamis. I ett berömt uttalande till flottans underbefälhavare lyckades Themistokles övertyga dem om att sunden vid Salamis var de rätta för grekernas kampanda. Alternativet till kamp var att emigrera till Italien.

 

Den 23 september 480 f.kr.

Persernas sätt att med övermod anfalla in i sunden på kolonn ledde i kombination med oförmånliga vindar till trängsel bland deras skepp. Grekernas hopliter äntrade fartyg efter fartyg. Perserna skall ha förlorat 200 skepp, grekerna 40. Xerxes blev nu berövad det stöd hans flotta hade utgjort. Han hade nu svårt att försörja sin stora här och i ett slag vid Plataea den 27 augusti 479 f.Kr. förlorade perserkonungen slutgiltigt makten över Grekland.

Med dessa slag står vi på tröskeln till den blivande västvärlden, där det grekiska intellektet skulle segra och lägga grunden för kommande århundradens utveckling. Det finns inte två slag i historien, som därför är mer betydelsefulla än Salamis och Plataea; de står som pelare i det tidernas tempel som håller uppe den struktur som bildar västerlandets historia.



En grekisk hoplit avbildad vid tiden för Marathon och Plataea. Rustningen har blivit något lättare (och billigare) än avbildningen av Akilles några hundra år tidigare. Därmed hade hopliten blivit lättrörligare och uthålligare än sin föregångare.


Alexander den store

Det kommande århundradet präglades av strider mellan de stora städerna Aten och Sparta, vilket lämnade utrymme för en annan makt att växa sig stark. Makedonien längst uppe i norr hade behållit en ålderdomlig despotisk kultur. Dess folk hade slagits på persernas sida vid Plataea men drabbades 360 e.Kr. av en illyrisk invasion. En ny konung - Filip - tillträdde och rekonstruerade den makedoniska hären. Med denna utvidgade han sin makt i öster, i syd samt i väst. Trakien, Tessalien och Thebe erövrades. Vid ett möte i Korint, med deltagare från nästan alla grekiska stadsstater utom Sparta, skapade han en allians med syfte att befria Mindre Asiens greker från perserna. Filip mördades 336 och hans unge son Alexander efterträdde honom. Dennes ställning som förbundets fältherre bekräftades och ett fälttåg av aldrig skådad utsträckning tog vid.

Vid floden Granikos besegrade Alexander med 30 000 man till fots och 5 000 till häst en armé bestående av 20 000 asiatiska ryttare och lika många grekiska legosoldater. Han inriktade sedan sitt fälttåg mot de persiska flottbaserna och intog 332 f.Kr. de feniciska städerna Tyrus och Sidon. Han behärskade nu östra Medelhavet. Sedan Egypten erövrats var Makedonien den dåtida världens främsta sjömakt. Samtidigt hade hans armé fått en organisation - ett garde av hypaspister - "silversköldarna", varav en huvuddel bestod av lansbärande hopliter ordnade i falanger, ett rytteri som var ordnat i regementen, belägringsartilleri av ballistas och katapulter, allt inordnat under en stab med en planerande avdelning samt delar för respektive diarieföring, rekognosering och historik.

Redan 331 f.Kr. stod Alexander inför perserkonungen Darius III på andra sidan Tigris, där den senare mönstrade en jättehär med omkring 45 000 ryttare och 200 000 man infanteri, dessutom 200 med liar försedda stridsvagnar och ett antal stridselefanter. Platsen var Gaugamela (Arbela), nära Irbil i nuvarande Irak. Alexander anföll med cirka 50 000 man och med hänsynslös kraftsamling på sin högra flygel. Darius flydde och vägen till Persiens inre var öppen. Världen låg för hans fötter och blott hans soldaters knorrande satte stopp för vidare erövringar. Alexander hade då nått Indien. Endast 33 år gammal dog han i en häftig feber och hans bana slocknade som det fyrverkeri den varit. Hans söner mördades och imperiet delades, men som Fuller visar har de tidigare barriärerna mellan öst och väst sprängts. Som en följd sökte sig tusentals grekiska handelsmän och konstnärer till denna nya värld, nya städer sköt upp som svampar ur marken. En världshandel uppstod från Spanien till Indien.




På den berömda mosaiken över slaget vid Issos 333 f.Kr. ses
Alexander till häst jaga den flyende perserkungen.


Romarriket

Medan greker och perser utkämpade sin kamp försiggick, med något mindre åthävor, den utveckling som förde romarna till makten på den Appeninska halvön. Samtidigt intog fenicier ett välde på Nordafrikas kust. Landmakten Rom bredde således ut sig i norr och sjömakten Kartago i söder. De puniska krigen, kampen om Medelhavet, tillhör den klassiska allmänbildningen och Fullers texter kan läsas igen och igen. Det är Hannibal som går över Alperna med sina stridselefanter och förintar den romerska armén vid Cannae - bara för att själv lida ett avgörande nederlag mot Scipio Africanus vid Zama i Tunisien. När kriget var slut låg Kartago i ruiner och det romerska väldet dominerar vår del av världen under närmare 700 år. Fullers bok presenterar såväl slagen mot fienderna som Roms inbördeskrig.



Kartagerna dominerade slagfältet med
sina stridselefanter (kartagiskt mynt).


I världshistorien finns få exempel på att en ursprungsbefolkning i någon större strid besegrat överlägset organiserade invasionsstyrkor. Det är dock var germanerna uppnådde i sin kamp mot romarna i Teutoburgerskogen.

År 9 e. Kr. råkade Quintilius Varus med tre legioner ut för ett fruktansvärt bakhåll i de väldiga germanska skogarna. De utrotades nästan till sista man av Arminius (Herman). Teutoburgerskogen tjänade som en väckarklocka för de stora kejsarna efter Augustus. Tiberius, Trajanus, Hadrianus, Marcus Aurelius och Diocletianus fick var och en föra härar mot gränslanden, bygga vägar, broar och fästningar för att hålla invaderande folk borta. Allt kostade pengar och Rom blev så småningom en orolig plats med gott om krävande legoknektar. Kejsaren Konstantin, kallad den store, valde 324 e.Kr. att styra sitt välde från Konstantinopel. Han hade lyckats hålla samman romarriket, men vid hans död delades detta upp mellan hans söner, samtidigt som västgoter, östgoter, heruler, vandaler och hunner gång efter annan nådde väldets vitala delar.


Romarrikets undergång

Den bysantinske kejsaren Valens i besegrades i grunden av västgoterna under Alarik. Goterna var fruktansvärda genom sitt utnyttjande av terrängen, både för överfall i partisanförband och för att de som legoknektar hos romarna hade lärt sig och överlägset behärskade deras krigskonst.




Gaius Julius Ceasar, hans namn kom att för alltid leva vidare,
även långt utanför det romerska imperiets gränser. I Ryssland
under titeln tsar, i tyskans Kaiser, i Sverige stavas det kejsare,
konungarnas konung.


Germanerna bar sköldar sammanhållna av järn, spjut, bredsvärd och yxor som både kunde kastas och användas för att hugga sönder romarnas sköldar. De använde sina vagnar som defensiva borgar. Deras kavalleri använde stigbyglar, en uppfinning som medgav att ryttaren utan att kastas ur sadeln kunde använda lans och svärd.

Härarna möttes vid Adrianopel ej långt från Bosporen 378 e.Kr. När romarna i sina kohorter och maniplar i reglementerade former ville anfalla de gotiska vagnborgarna, möttes de av ett regn av pilar och kastspjut, deras stridsformer bröts, de hamnade i oordning och blev offer för det gotiska kavalleriet. Kejsaren själv stupade i vimlet av sammanträngda legionärer tillsammans med ungefär 40 000 man.

Författare som Fuller med flera anser att slaget fungerat som ett andra Cannae, men med långt allvarligare följder: Imperiet skakades i sina grundvalar. Fullständig panik grep allt som bar namnet Rom. Dess makt och ära trampades till damm under de barbariska horderna. Den kamp mellan Rom och goter som vi har följt under femhundra år närmade sig slutet. Slaget vid Adrianopel öppnade den sista akten i detta stora drama.


Hunnerna

Ungefär 70 år senare hotades det västra Rom av en fruktansvärd motståndare, en skräckinjagande pådrivare bakom alla övriga vandrande folk - östgoter och västgoter inte minst. De besegrade också alanerna och stod vid mitten av 400-talet under sin härskare Attila mitt i det nuvarande Frankrike i närheten av Chalôns. Där mötte de motstånd av en romersk här under Aëtius jämte med denne förbundna västgoter under Teoderik. Hunnernas folk med familjer, boskap och vagnar fungerade som en ryttararmé. År 451 e.Kr. hade de lyckats med allt. Deras inneboende svaghet - att inte kunna vistas länge på samma plats och att inte kunna belägra stora städer hade ännu ej kommit i dagen. Men i sinom tid kom den sista stora segern för det romerska väldet - slaget på de Katalauniska fälten. Teoderiks stöd blev avgörande. Han stupade själv mitt bland sitt folk medan romarnas fältherre Aëtius efter att ha tappat känningen med sina egna legioner hamnade bland goterna när mörkret föll. Nu måste Attila ge efter för nödvändigheten och lämna fältet för att aldrig återkomma. Segerns betydelse låg i detta försvinnande och i att romare och goter skapat en grund för framtida samverkan.



En ny tid randas. Efter en tung förbekämpning av bågskyttarna rider
de normandiska riddarna till anfall vid Hastings 1066. Lansarna kastas
mot motståndarna, engelskt infanteri beväpnade med båge, svärd och
stridsyxa hukandes bakom sköldar.


Hastings

England hade länge hållits i ett fast grepp av vikingar. Sedan 1016 härskade kung Knut, sedermera kallad den store, som förutom England också styrde över Danmark och Norge. Knut dog 1035 och hans välde delades mellan tre söner. Sven fick Norge, Hardeknut fick Danmark och den tredje, Harald, fick England. Vid denna tid hade sedan flera generationer Normandie behärskats av hertigar besläktade med danskarna. År 1043 hade successionen efter Harald lett till att dennes son Edward, som uppfostrats i Normandie, utropades till konung. Denne utsåg sin kusin hertig Vilhelm av Normandie till tronföljare, betydelsefullt eftersom Edward var barnlös. Ytterligare händelser ledde emellertid plötsligt till att engelsmännen vid Edwards död utsåg en Harald Godwinsson till kung. Vilhelm vände sig nu till påven och fick hans godkännande för en invasion.

Vilhelm samlade en armé och en landstigningsflotta och landsteg hösten 1066 på den engelska kusten. Vid Hastings ordnade Vilhelm ett befäst läger, men då Haralds här närmade sig drog han med sitt starka kavalleri och tusentals bågskyttar ut för att angripa fienden. Harald förfogade endast över fotfolk uppställt på en höjd nära Hastings. Så länge anglosaxarna stod kvar på höjden trotsade de normandernas alla anfall. Vilhelm tillgrep då en krigslist, låtsades fly från slagfältet och lockade så ned en del av Haralds här på fältet. Den sålunda brutna anglosaxiska fronten föll offer för de pansrade riddarna och en mördande strid uppstod. Ett fullständigt nederlag blev följden, i vilket kung Harald och hans två bröder stupade. På juldagen kröntes Vilhelm till Englands konung i Westminster - och för framtiden blev han känd som Vilhelm Erövraren. Normanderna kom för lång tid att bilda en härskande, fransktalande överklass, med långtgående kulturella följder för öriket. Englands långvariga men oroliga anslutning till det vikingatida Norden ersattes också med en kulturellt givande anknytning till västra Europa. Vikingatiden var härmed slut vad Västeuropa beträffar.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!