AV DICK HARRISON, PROFESSOR I HISTORIA VID LUNDS UNIVERSITET

Medeltidsintresset växer lavinartat. Det är i denna tid som våra dagars Sverige har sina rötter. Det var nu många av de traditioner och institutioner som stötts och blötts under århundraden av historia föddes. Men medeltidsintresserade får ofta förgäves leta i biblioteken och bokhyllorna efter intressant militärhistorisk litteratur, tills nu. Dick Harrison tillhör de främsta bland våra yngre forskare som här speciellt för Pennan & Svärdet presenterar historien kring senmedeltidens bondeuppror. En berättelse om hur allmogen grep initiativet med enkla vapen. En tid då krigen, upproren och revolterna låg runt hörnet och där varje härad kunde vara sig själv nog.


I Kalmar kyrka i Uppland fanns fordom en inskrift på latin:

Gentes Scitote vicine sive remotae quod clareat Suecia plebeque militia.

Vet, alla ni folk från när och fjärran, att Sverige lyser genom sin allmoge och sin militärmakt.

Bredvid texten fanns en bild av en beväpnad bonde och en beväpnad riddare, vilka hjälptes åt att hålla upp den svenska vapenskölden med sina Tre Kronor. Budskapet var entydigt: både adelsmannen och bonden var att räkna med på slagfältet. Tomt skryt från en latinkunnig bonde? Önsketänkande från en potentiell upprorsledare? Nej, snarare en stolt men realpolitiskt korrekt analys av maktförhållandena i det sena 1400-talets Sverige, då bilden och texten lär ha skapats.

 Olaus magnus


Bilden av allmogen

Vi är vana vid att tro att den svenska allmogen alltid har samarbetat med statsmakten på ett med europeiska mått mätt ovanligt fredligt sätt. Forskare som studerat 1600- och 1700-talen har använt begrepp som "konsensus" och "integration": genom deltagande i lokalpolitiken såväl som i riksdagspolitiken skall bönderna ha lärt sig att samarbeta. Man gjorde inte uppror; man diskuterade och resonerade. De svenska bönderna var sävliga, förnuftiga pacifister. De var kanske inte alltför smarta, men de var i gengäld lugna och stabila.
 
Till stora delar är detta en korrekt uppfattning, om än verkligheten uppvisade betydande variationer. Tolkningen gäller emellertid 1600- och 1700-talen, inte epoken dessförinnan. Om man betraktar perioden före denna fredliga tid blir bilden en helt annan. Fr.o.m. 1430-talet utvecklade nämligen de svenska bönderna en mentalitet som tog sig alltmer utpräglat militära uttryck. Efter några decennier hade de svenska bönderna vant sig vid att använda armborst och yxa med samma självklarhet som de brukade plog och skära. Det svenska inrikespolitiska klimatet kom därmed under epoken från Engelbrektsupproret till Dackefejden att kännetecknas av en folklig beredvillighet till krigisk konflikt på ett sätt som aldrig har varit fallet vare sig tidigare eller senare. I den blodiga utveckling, som utgjordes av resningar, uppror och allianser, kom de svenska bönderna till insikt om att våld faktiskt lönar sig.


Bönderna blir politisk medvetna

Till en början – på 1430-talet – var det svårt att dra igång bönderna. Det tog flera år av förhandlingar, klagomål och fogdebyten inn-an man enade sig om att gripa till vapen med hjälp av Engelbrekt Engelbrektsson, efter sin död hyllad som en av Sveriges ytterst få historiska befrielsehjältar. Därefter gick det allt snabbare för agitatorerna att få det att mullra i bondeleden. Under vissa år på 1460-talet tycks bönderna i några mellansvenska landskap, särskilt Uppland och Dalarna, närmast ha utfört säsongsvisa kampanjer tillsammans med de adliga fältherrar med vilka de valde alliera sig. När de tröttnade på att slåss kunde de uppenbarligen ostraffat bege sig hem till sina gårdar för att ta hand om skörden. Mer än en svensk riksföreståndare fick bevisligen se sina egna ställningar katastrofalt försvagas till följd av att bönderna tröttnade och gick hem. Böndernas militära ställning var under andra hälften av 1400-talet så stark, att ingen herreman tycks ha funderat över det passande i att bestraffa desertörerna för dylika tilltag – om så skedde riskerade man att gräva sin egen grav. Så fort nästa konflikt bröt ut (och det var gott om konflikter vid denna tid) skulle bönderna ifråga naturligtvis alliera sig med fiendesidan eller förhålla sig helt passiva. Rent tekniskt sett var bönderna djupt underlägsna sina yrkeskrigande fiender. Inte nog med att de hade sämre vapen; de hade dessutom sämre utbildning. De kunde endast med största svårighet samordna insatser med bondeuppbåd från andra landskap, och de kunde sällan formera sig till strid i större arméer. I de fall bönderna råkade möta en professionell trupp på öppen mark – såsom skedde 1463, då en bondehär hade slagit läger utanför Stockholm – lurade katastrofen runtom hörnet. Bönderna hade emellertid en fantastisk bundsförvant i det svenska landskapet. Infrastrukturen på 1400-talet var inte mycket att hurra för, och skogarna var ännu större och mer svårgenomträngliga än de är idag. Om man fällde några träd och blockerade vägarna, eller rättare sagt stigarna, på taktiskt utvalda ställen var det riddarna, inte bönderna, som riskerade militärt fiasko. Ett bra exempel är Hälleskogen, strax utanför Harakers kyrka i Västmanland. Den 17 januari 1437 drabbade marsken Karl Knutssons professionella soldater samman med ett uppbåd dalabönder i denna skog. Marskens trupper kastades tillbaka, och den tidigare så sturske Karl Knutsson tvingades förhandla med böndernas två ledare, aristokraten Erik Puke och den avfällige fogden Hans Mårtensson. Han lät visserligen omgående förråda och döda båda två, men bönderna lyckades han inte kuva.


Som en intressant notis kan tillfogas, att Karl Knutsson gjorde allt han kunde för att inbilla samtid och eftervärld att han inte alls hade besegrats. I den rimkrönika han lät skriva (Karlskrönikan) påstår författaren att slaget i Hälleskogen aldrig ägde rum, eftersom marskens soldater gick vilse i skogen! På våren 1464 var samma skog scen för en drabbning mellan bönder allierade med biskop Kettil av Linköping och professionella soldater under Kristian I av Danmark. Kristian led nederlag och tvingades retirera till Stockholm.



Ridarnas bilder av sig själva
Riddarnas bild av sig själva. Dominerande det öppna fältet från en vit
springare. Renässans-konstnären Uccelo avbildade florentinare
i strid med Siena 1432. Men bilden var en inre syn för varje svensk
adelsman. I de mörka skogarna var dock verkligheten en helt annan.


I allians med adeln – uppror inte revolution

Kunskapen om terräng räckte emellertid inte för att kunna genomföra fälttåg och koordinera stridsinsatser. När bönderna diskuterade om man skulle ansluta sig till någon sida i en pågående politisk fejd kom därför ledarfrågan tidigt upp på dagordningen. Det gällde att hitta en lämplig person med militär erfarenhet, helst någon som hade varit med och slagits i ett riktigt krig mot tyska landsknektar eller danska frälsemän. Föga förvånande finner vi därför regelbundet bondeledare som ståndsmässigt sett hörde hemma inom adeln. Den främste rebellen av dem alla, Engelbrekt Engelbrektsson, var en väpnare (d.v.s tillhörde lågadeln) som av allt att döma hade deltagit i Eriks av Pommern krig mot Hansan på 1420talet. Segerherren i det första slaget i Hälleskogen, Erik Puke, var en högadelsman som både hade belägrat borgar och gjort sig beryktad som sjörövare. När värmlänningarna på hösten 1437 gjorde uppror mot riksledningen och planerade att erövra Örebro, så valde de att slåss under ledning av en lågadelsman vid namn Torsten Ingelsson hellre än att kämpa under en av de lokala storbönderna.



I verkligt lyckosamma fall förmådde bönderna kasta av sig herrarnas ok helt och hållet. Bönderna i Marks och Kinds härader i Västergötland tycks således ha styrt sig själva (man frestas använda ordet "bonderepublik") åren 1483-86. Till slut lyckades Sten Sture d.ä.:s riksföreståndarregim kuva rebellerna och döma sex av deras ledare till döden, men då hade Mark och Kind stått utanför det av centralmakten kontrollerade Sverige i hela tre år. Under denna tid hade man vägrat betala skatt och skött sina egna angelägenheter utan att herremännen kunnat göra något åt saken... Antagligen hade de lokala garnisonerna på Västergötlands borgar inte vågat angripa de upproriska bönderna; de visste att de med all säkerhet skulle besegras om inte riksledningen skickade rejäla förstärkningar.


Framgång föder framgång

Varför utvecklade då bönderna denna besynnerliga stridslust? De hade inte burit sig åt på detta sätt tidigare, under krigen på 1300-talet. Den troligaste förklaringen ligger troligen i begreppet erfarenhet. Bönderna blev socialt militariserade; de genomgick en våldspräglad läroprocess. Under Engelbrektsupproret på 1430-talet lärde de sig av egen erfarenhet att deras vapen, kombinerat med lokalkännedom och adligt ledarskap, kunde hembära betydande segrar. Snart hade man kastat av sig det hårda skattetryck som överheten försökt tvinga på dem i början av 1400-talet. Om man kunde bli av med dylika pålagor, varför inte också göra sig av med andra stötestenar, t.ex. korrupta ämbetsmän? Varför inte börja kräva sin rätt att vara med och bestämma om vem som skulle bli kung?, o.s.v. Stormännen var å sin sida inte dummare än att de insåg vilken styrkeposition de kunde få gentemot andra stormän om de kunde locka över bönderna på sin sida. En biskop med ett bondeuppbåd bakom ryggen var, om terrängförhållandena var de rätta, starkare än en kung med en trupp beridna soldater. På samma sätt som man idag sluter allianser i riksdagen började man på 1400-talet sluta allianser på slagfältet. Det som börjat som isolerade resningar föranledda av hårda pålagor och utländska fogdar utvecklades till en ny politisk attityd.


 

Sex tjog år av makt

 I ca 110 år fungerade taktiken. Då och då blev man besegrad, men för det mesta var åtminstone några av de svenska bondehärarna segerrika. Bönderna i Fjädrundaland i Uppland, som blev besegrade oftare än de övriga, tycks snarast ha blivit ännu mer våldsamma (läs: revanschsugna) än tidigare av sina nederlag. När Sverige på 1520-talet gick in i den s.k. tidigmoderna tiden med Gustav Vasa i spetsen var det svenska folket troligen mer politiskt våldsbenäget än under någon annan period i historien.

Därefter hände något. För Vasaättens allt starkare kungadöme var den här typen av politisk kultur allt annat än acceptabel. Minsta skattehöjning kunde föranleda ett inbördeskrig; bakom minsta förändring av styrelseskicket lurade hotet om uppror och statskupp. En stor del av Gustav Vasas regering gick därför åt till att lära bönderna att våld inte lönar sig. Uppror efter uppror slogs ned, tills de svenska böndernas våldsmentalitet slutligen dränktes i blod under Dackefejden 1542-43. Allmogen vandes successivt av vid att slå ihjäl fogdar och skicka budkavlar. I flera sekler har man inom svensk historieskrivning därefter valt att glömma bort det våld som präglade tiden dessförinnan. 1400talets bondekrig tolkades ofta, helt anakronistiskt, som nationalistiska resningar mot danskar och tyskar. Man har först i modern tid börjat inse vad det i själva verket rörde sig om: ett svenskt inrikespolitiskt samhälle i vilket krig var ett helt naturligt element. ❑



Bilder på träsnitt: Vår förste etnograf, den katolske biskopen Olaus Magnus som tvingades i exil av Gustav Vasa, illustrerade sitt stora verk om de nordiska folken 1555 med åtskilliga motiv föreställande upproriska bönder.

  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!