AV ULF IRHEDEN

Knappast något annat land än Polen har haft större anledning att förbanna sitt geografiska läge. Ständigt har landet delats av makthungriga grannstater. Genom historien har den polska reaktionen på att alltid hamna mellan hammaren och städet varit att göra uppror. Sensommaren 1944 reste sig Warszawa i ett uppror riktat både mot Hitler och Stalin. Feliks Pytel, numera bosatt i Malmö, deltog med livet som insats.


Sommaren 1939 var Feliks Pytel en 19-årig yngling, som nyss tagit examen från ett handelsgymnasium i Warszawa. En ung man med livet framför sig och med drömmar om framtiden. Han planerade att bli affärsman, kanske med inriktning på fruktimport. I familjens ägo fanns ett grossistföretag i läderbranschen.

Denna sommar, som blev hans ungdoms sista, fick ett brutalt slut. Den första september 1939 anföll Hitlertyskland Polen och andra världskriget inleddes. Kort före denna dag hade Feliks återvänt från sommarens segelsemester utmed den polska kusten. Från detta soldränkta paradis hamnade han rakt i den tyska anstormningen mot Warszawa. Tyska Luftwaffes upprepade bombräder mot Warszawa i september tillhör en av krigets bortglömda katastrofer. Antalet dödsoffer räknades till cirka 27 000. Detta kan jämföras med antalet dödsoffer av tyska bomber i London under hela kriget: 29 890.

– Denna första dag av anfallet gick jag ut klockan sju på morgonen för att söka praktikplats i en butik eller någon annanstans, minns Feliks Pytel den dagen nästan 60 år efteråt. – De första tyska planen över Warszawa såg jag på väg till skolan. Vid en port i ett hus fanns polskt luftvärn som besköt planen. Men inget träffades.


Armén i upplösning

 Polens situation blev snabbt ohållbar. Warszawa kapitulerade i slutet av september. Alliansbröderna i väst, Storbritannien och Frankrike, ingrep inte till Polens försvar så som överenskommits. Omvärldens sympati för det tappert kämpande Polen, som ensamt utsattes för två makthungriga diktatorers rovlusta, kunde inte rädda landets självständighet. Samtidigt som Hitlers arméer stormade in västerifrån dök den gamla arvfienden Ryssland i skepnad av Stalins Röda armé upp i öst. De båda diktatorerna hade inbördes delat upp landet mellan sig i det famösa avtalet mellan ländernas utrikesministrar, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten.




Warszawafödde Feliks Pytel slogs som 25-åring mot tyskarna under upproret i Warszawa. Han sårades svårt och ärren efter striderna har följt honom genom livet. Foto: Lisbeth Westerlund, Scandia Photopress



Feliks Pytel kommer från en nationellt sinnad polsk familj. För honom var det självklart att engagera sig i sitt lands öde, precis som förfäder till honom gjort under de polska upproren mot tsarryskt välde under 1800-talet. Problemet var att han var för ung för att bli inkallad till vapentjänst – värnpliktsåldern var 21 år. Tillsammans med tre kamrater for han i bil österut, för att om möjligt frivilligt ansluta sig till armén. De nådde fram till ett välutrustat, motoriserat förband. Feliks minns: – Det fanns mat, uniformer, allt var perfekt. Men det första anfallet från luften var en chock för många av soldaterna. Och orderna från stab och befäl var kaotiska, ingen ledde oss. Chefen för mitt förband, en överste, hade ingen kontakt med staben och tog inget eget initiativ. Hela tiden gick vi bakåt, mot öst, och sedan kapitulerade vi utan motstånd.

Pytel lyckades, tillsammans med en kamrat, undvika tysk fångenskap. När tyskarna kom för att avväpna fångarna smet de två ur nätet på var sin häst. Genom att dölja sina uniformer med stora pälsjackor lyckades de undgå att fånga tyskarnas uppmärksamhet. De försvann in i en skog i närheten, och tog sig tillbaka till Warszawa.



De kom i vägen för det tyska anfallet mot Warszawa. En
polsk flicka och hennes syster.
 

 

Motståndet växer fram

Polen var ett av de länder som drabbades hårdast av världskrigets förödelse. För Hitler gällde polacker och andra slaviska folk rätt och slätt som ”Untermenschen”, människor mindre värda. De stod visserligen över den judiska ”rasen” i denna makabra rangskala, men var enligt Hitlers rasidéer främst lämpade som slavarbetskraft. Drygt 6 miljoner polacker dog under kriget, varav en stor del judar.

Den tyske juristen och nazikoryféen Hans Frank, kallad ”Polens bödel”, utsågs till tysk generalguvernör. Han upprättade en så tyrannisk regim att han dömdes till döden vid Nürnbergrättegången 1946. Polackerna stod inte svarslösa, trots förtrycket från både Hitler och Stalin. I London etablerades en exilregering, ledd av general Wladyslaw Sikorski. Den erkändes av västmakterna USA och Storbritannien och fram till 1943 även av Stalin. Då bröts kontakten, efter att det uppdagats att Stalin låtit mörda drygt 14 000 polska officerare vid den så kallade Katyn-massakern.
 
I själva Polen uppstod flera motståndsrörelser, som omspände ett brett ideologiskt spektrum, från höger till vänster. Den överlägset största motståndsgruppen var Armija Krajova, ”Hemmaarmén”, förkortat AK. AK var såväl rysk- som tyskfientlig, och stöddes aktivt av exilregeringen i London. Antalet medlemmar – kring 400 000 – gjorde AK till en av Europas största motståndsrörelser.

 



På fyra dagar ödelades en fjärdedel av Warszawa. Här har brandbomberna slagit ned mitt i ett arbetarkvarter och träkåkarna brinner som fnöske.


Spionage mot ockupanten

Feliks Pytel och hans familj överlevde de kärva åren under den tyska ockupationen tack vare familjens grossistföretag, som drevs vidare underjordiskt. Redan på senhösten 1939 etablerade han sin första kontakt med motståndsrörelsen, via en gymnasiekamrat som tillhörde AK: – Med hans hjälp blev jag medlem. I början var det inte ett motstånd med vapen. Vi samlades och diskuterade den politiska situationen, lärde oss historia och planerade hur Polen skulle byggas upp igen efter kriget.

Men snart nog ersattes studierna av vapen- och sprängämnesutbildning. Ett slags examensuppgift innebar att Feliks skulle planera ett attentat mot en starkt bevakad bensindepå i staden. Uppdraget gick ut på att teckna av depån, observera hur tyskarna skötte bevakningen och möjliga sätt att ta sig in i anläggningen. Men, som Feliks minns med ett skratt: – Det var inte så viktigt hur man kom in, desto viktigare var det att komma ut!

När han antagits som medlem av motståndsgruppen kom han främst att syssla med underrättelseverksamhet. Han fick ansvar för kartläggningen av tyska inrättningar i en del av Warszawa. Han observerade de polacker som samarbetade med den tyske ockupanten. Dessutom sände Pytel information till AK:s ledning om tyska järnvägstransporter genom hans stadsdel: – Stalin visste inte om att Operation Barbarossa skulle inledas (den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, förf anm.). Jag hade kunnat tala om det för honom, jag såg de tyska trupptransporterna rulla österut dagarna dessförinnan!

Feliks Pytel och andra medlemmar ur motståndsgruppen möttes vid några tillfällen i hans mors lägenhet. Av säkerhetsskäl kände männen inte varandra. Lägenheten utgjorde delningsplats för en underjordisk motståndstidning med namnet ”Striden”, Walka, som sedan spreds i staden. Det tyska styret hade givetvis belagt hela den polska pressen med sträng censur. Dessutom hade han vapen hemma – två pistoler – och vid något tillfälle stulna tyska uniformer. Allt hade, om det upptäckts, lett till dödsstraff.




Polen var landet utan en Quisling, en högt uppsatt samarbetspartner med nazisterna, men det fanns alltid småfolk som sprang deras ärenden. Här pekar en angivare ut människor för tyskarna. Pytel hade som uppgift att kartlägga kollaboratörer.




En tysk poster som – tämligen rättmätigt – visar hur den brittiske premiärministern Chamberlain står med armarna i kors medan Warszawa läggs i ruiner. Texten; ”England! Detta är ditt verk!” har dock ingenting med verkligheten att göra. Andra världskrigets utbrott kan tillskrivas Adolf Hitlers storhetsvansinne och intet annat. 
 

Ett ljus i mörkret

När de allierade landstigit i Normandie i juni 1944 tändes ett hopp hos polackerna. Dessförinnan, vintern 1942-43, hade den tyska armén lidit sitt stora nederlag vid Stalingrad och sedan dess i realiteten varit stadd på reträtt västerut. Illusionen att tyskarna var omöjliga att besegra började nu att blekna. I den polska motståndsrörelsens ledning tog planerna på ett uppror mot ockupanten allt mer konkret form. I historien har det blivit känt som Warszawaupproret, men ska inte förväxlas med det judiska ghettoupproret 1943 i samma stad. Warszawaupproret ägde rum under 63 dygn, från den första augusti till den andra oktober 1944.

De flesta historiker är ense om att betrakta upproret såsom dödsdömt redan från början. Symboliskt blev det i varje fall viktigt för polackerna. Det var ett försök från deras sida att göra landet självständigt före Röda arméns ankomst, en vilja att forma sitt eget öde. Samtidigt ville man utnyttja det faktum att tyska armén nu på allvar retirerade västerut. Det var ett uppror i den polska romantiska 1800-talstraditionen. Sedan 1700-talets slut och fram till 1918, hade Polen varit delat mellan Preussen, Österrike och Ryssland. Upproren 1830 och 1863 i den ryskockuperade delen av landet slogs brutalt ned av Tsarryssland. Då, liksom nu, var upproret i högre grad en fråga om värdighet och självrespekt än om överväganden av djupare militärstrategisk art.

 

Stalins schackdrag

Särskilt en händelse gav upphov till oro hos många polacker. Stalin hade som sagt undandragit den polska exilregeringen i London sitt stöd 1943. Istället installerade Sovjetunionen nu en ny regim i staden Lublin i sydöstra Polen den 22 juli 1944. Regeringen, som bestod av idel renläriga kommunister, gick under namnet ”Lublin-kommittén” och var en ren marionettregim. Ingen visste då, att Lublin-regeringens installation de facto innebar att Polens era som sovjetisk satellitstat inleddes. Men upprorsledarna anade vilka Stalins planer för det nya Polen var. I själva verket slogs redan nu det kalla krigets första gränspålar ned i marken.

Upprorsledarna hade försäkrat sig om moraliskt och materiellt stöd från väst. De hade, som situationen såg ut när beslut om upproret togs, faktiskt gjort en rimlig balansräkning för upprorets utsikt till framgång. Men de kunde inte förutse att situationen snabbt och dramatiskt skulle förändras och kullkasta planerna.

En annan faktor vid sidan av Lublin-regeringen bidrog mer direkt till att upprorsfanan höjdes. I slutet av juli 1944 nådde Röda armén floden Wisla (på tyska Weichsel), som flyter genom Warszawa, och dess östra strand. Den polska huvudstaden låg inom synhåll. – Lade man örat mot marken hörde man deras artilleri dundra, närmare och närmare, minns Feliks Pytel.

Dessa julidagar sändes sporrande uppmaningar till invånarna i Warszawa att gripa till vapen mot fienden. Radioutsändningarna över Radio Moskva väckte förhoppningar om att Röda armén stod i begrepp att korsa floden och komma upprorsmännen till hjälp. Så här lät radiosändningen den 30 juli: ”Sovjetarmén går till offensiv. Den kommer för att ge er friheten. Till vapen, Warszawas folk! Gå lös på tyskarna! Hjälp Röda armén att ta sig över Wisla (…) En miljon warszawabor kommer att bli en miljon soldater som kör bort de tyska inkräktarna”.  Från upprorsledarnas sida trodde man optimistiskt att upproret skulle leda till en allmän upplösning av de tyska styrkorna i och utanför Warszawa. Därmed skulle en seger kunna nås inom en veckas tid, antog man.


Signal till strid

Så inleddes då upproret den första augusti. Feliks Pytel var en av cirka 40 000 man under upprorsledaren Komorowskis befäl. Av dessa var uppskattningsvis hälften beväpnade. All den entusiasm och idealism som upprorsmännen uppbådade räckte inte långt om de inte understöddes av vapen. Redan de första dagarna av upproret blev den skriande bristen på vapen och ammunition uppenbar. För Feliks Pytel är minnena levande: – Jag började i stadsdelen Wola. Tyskarna kom tre gånger med stridsvagnar, fyra tanks varje gång. De enda vapen vi hade var flaskor fyllda med bensin, så kallade Molotov-cocktails. Men det är ren fantasi att slå ut stridsvagnar med en flaska bensin, konstaterar Pytel. – Jag kastade vid det här tillfället fyra-fem flaskor själv från ett fönster. Två tanks tog eld, det började brinna på pansartaket. Det var allt, tanken blev inte skadad. – Vi hade handeldvapen som inte gick att använda i krig, bara som terroristvapen. Jag hade själv en engelsk maskinpistol av märke ”Sten”. I magasinet fick plats 32 skott, vid första utdelningen fick jag 40 skott! De som hade gevär fick 10-15 patroner, man måste spara hela tiden. Man såg tyska soldater, men fick vänta med att skjuta och spara ammunition tills man var helt säker på att träffa.

I hela Pytels kompani – 85 man – fanns ett gevär, två kulsprutepistoler, en pistol och fyra handgranater när striderna började. Bristen på ammunition föranledde upprorsledarna att sätta upp affischer med texten ”En kula, en tysk”. Under inget annat regelrätt slag under andra världskriget var styrkeförhållandena när det gällde materiella resurser så ojämnt fördelade som under Warszawaupproret, konstaterar historikern J K Zawodny.


Vapnen uteblir

Vapenleveranser från väst var en viktig förutsättning för att upproret skulle lyckas. Men här var man åter utlämnad åt Josef Stalins nycker. Brittiska flygvapnet RAF – där många polacker var piloter – behövde mellanlanda på sovjetiskt territorium på grund av den långa flygsträckan, som låg utanför de flesta plans normala räckvidd. Men länge vägrade Stalin brittiska plan att, efter att ha levererat vapen via fallskärm, utnyttja de närbelägna flygfälten.

Endast den 18 september kunde plan gå ned och tanka på sovjetiska flygbaser. Både Churchill och Roosevelt hade då vädjat till Stalin att ge efter. Det gjorde han också, inte minst på grund av de växande sympatierna för upproret i väst och risken för att Stalins vid denna tidpunkt ännu goda rykte skulle solkas.

Så nådde till slut vapen fram till motståndsmännen. Men hjälpen kom för sent, delvis som en följd av Stalins förhalningstaktik. Många av de vapenleveranser som nådde marken hamnade dessutom hos tyskarna, eftersom gränserna mellan de områden i staden som hölls av tyskar respektive polacker var nu oerhört snäva.

 

Upprorets vardag 

Men låt oss nu återvända till de första dagarna av upproret, då revoltörerna ännu hade förhoppningar om seger. Att upproret kom till stånd berodde inte minst på vanliga Warszawabors stöd och vilja att bistå motståndsmännen. Under hela upproret fanns stadens befolkning på 1.2 miljoner människor kvar. Efterhand som striderna spred sig som en löpeld tvingades de fly. När upproret gick mot sitt slut tvångsdeporterade tyskarna de kvarvarande invånarna.

Upprorsmännen – och kvinnorna, låt oss inte glömma dem – kom från olika sociala skikt. Alla politiska åsikter fanns representerade. Folk från stadens aktade och en gång välbestäldda borgerskap stred sida vid sida med män som i några fall varit fängelsekunder. Också Feliks Pytel erinrar sig den känsla av gemenskap som rådde:  – Vi hade samma vilja, samma mening: kämpa mot tyskarna, för ett självständigt Polen. Alla var naturligtvis inte i psykiskt och fysiskt bästa kondition, alla reagerade inte på samma sätt.

– Viljan var ganska stor ända till den stund då man vet att man kan förlora livet. Det hände att vi fick hota folk som inte ville hjälpa oss med vapen. Warszawabor kom ofta frivilligt och bistod oss, men i just det området jag var fick vi inte hjälp och måste tvinga några gånger. Stadens civila invånare hamnade mellan de stridande parterna. Många ställde upp för motståndsrörelsen, vilket ledde till att tyskarna betraktade alla warszawabor som fiender.

Åldern på motståndsmännen omfattade allt från 10-åriga pojkar till 80-åriga gubbar. Pojkarna tjänstgjorde främst som budbärare mellan kämparna i olika stadsdelar. Det enda sättet att ta sig fram var ofta via avloppsnätet, vilket gjorde pojkarna väl lämpade för uppgiften. Även kvinnorna skötte kurirtjänster, vid sidan av mer traditionella kvinnosysslor som att ta hand om sårade och sköta provisoriska fältkök. I de sistnämnda tillreddes för övrigt mot upprorets slut och i takt med stigande livsmedelsbrist även stadens hundar och katter…




Den dödes bön av Bronislaw Linke. En polsk jude som avbildade
ruinerna av Warszawa.


Den hemliga armén

Den idag 79-årige Feliks Pytel berättar med inlevelse om upproret. Vad han upplevde där som 25åring har starkt präglat hans senare liv. Sedan 1960-talets början är han bosatt i Malmö. I hans lägenhet strax utanför centrum hänger några ungdomsporträtt på väggarna samt bilder av det fyrskepp han ägt fram till pensioneringen. Med det såg han stora delar av världen.

Hans svenska är något bruten. Han höjer sällan rösten, men ibland, när han berättar något dramatiskt, räcker orden liksom inte till. Då reser han sig, fortfarande lång och reslig, ur soffan och visar med gester. Ansiktet bär djupa spår av granatsplitter från upproret. Han fick kämpa för att hålla sin motståndsvilja vid liv. Han visste inte om hans övriga familj på annat håll i staden fortfarande var i livet. Ovissheten tärde.

Feliks Pytel var, som redan nämnts, medlem i den största motståndsrörelsen, dvs AK, den borgerligt-nationella Hemmaarmén. Rörelsen fungerade i stort sett som en reguljär armé. Befordringsgången fungerade i enlighet med den reguljära polska arméns regler. Undantag och befordran till officer skedde ibland dock i strid med de gängse reglerna. Det gällde då män som inte hade någon officersutbildning men som trots allt befordrades efter särskilt hjältemodiga insatser. Detta var en eftergift åt den speciella situation under vilken Hemmaarmén var verksam.

 

Ödesdiger scenväxling

Hemmaarmén leddes av general Tadeusz Bor-Komorowski (1895-1966), som också blev upprorets ledare. General Komorowski var i många avseenden en utpräglat polsk historisk gestalt. Han kom från en ansedd adelsfamilj och var fram till 1939 chef för en kavalleriskola. Som amatörryttare hade han deltagit i internationella tävlingar. Efter kriget kritiserades han för bristande organisatorisk-strategiska förmåga. Å andra sidan hamnade han mellan två stolar. Västmakterna, framför allt Churchill, respekterade ännu alliansbrodern Stalin. Churchill talade tidvis i nedsättande ordalag om upproret. Komorowskis handlingsutrymme var i själva verket ytterst begränsat, och beroende av de inbördes relationerna mellan de västallierade USA, Storbritannien och Sovjet.


General Tadeusz Bor-Komorowski - upprorets ledare.

Komorowski och hans närmaste män visste att en förutsättning för upprorets framgång var att den tyska, delvis oordnade reträtten på östfronten fortsatte. Men vad polackerna inte insåg var att tyskarna strax före upprorets utbrott lyckats stabilisera fronten. Det skedde tack vare den av Hitler nyutsedde befälhavaren över östfronten, pansargeneralen Heinz Guderian. Bland de förband Guderian stationerade öster om Warszawa fanns för övrigt även 5:e SS pansardivisionen ”Wiking”, som till stor del bestod av skandinaviska och nederländska frivilliga. Därmed föll en viktig polsk spelbricka bort. Den tyska reträtten hejdades – förstärkningar kunde kallas fram.

 

 


General Tadeuz Bor-Komorowski - upprorets ledare

 

Inledande framgångar

 Trots detta kunde upprorsmännen notera flera framgångar under de första dagarna. Bland annat lyckades de köra ut tyskarna ur stora delar av stadens centrum. Men strategiskt viktiga och starkt befästa tyska administrationsbyggnader rådde man inte på. Inte heller lyckades de inta andra tyska stödjepunkter som järnvägsstationer, broar och liknande. De inledande framgångarna blev också rebellernas enda. Efter bara några dagar tog tyskarna initiativet i striderna och behöll det till slutet.

När Hitler informerats om att slaget om Warszawa inletts, agerade han med sedvanlig reflexmässig grymhet. Staden skulle utplånas, bombas till grus och aska som straff för dess invånares fräckhet. SS-chefen Himmlers ord ekade av samma omänsklighet: inga polacker skulle tas som fångar utan alla som gav upp avrättas på stället. Helt systematiskt kom dock inte denna order att följas. Den tyske officer som ledde nedkämpandet av upproret var SS-Obergruppenführer Erich von dem Bach-Zelewski. En karriärnazist som behöll sin tro på Hitler långt efter dennes död. Bach-Zelewski deklarerade vid rättegången mot honom 1961 att han fortfarande var nazist. Hitlers joker i leken, mannen som 1943 befriade Mussolini ur fångenskapen, översten i Waffen-SS, Otto Skorzeny (1908-1976), ger i sina memoarer en sarkastisk karaktäristik av Bach-Zelewski som han träffade hösten 1944: ”He was a sort of bespectacled scarecrow and didn’t impress me in any way, although many officers were impressed by him”.

Kameran lyckades fånga några bilder av upprorsmän i de- ras varierade utrustning av gammalt polskt och stulna tyska persedlar mitt under striderna i Warszawas gamla stad i från det underjordiska kloaksystemet. slutet av augusti 1944.

 


Kameran lyckades fånga några bilder av upprorsmän i deras varierande utrustning av gammalt polskt och stulna tyska persedlar mitt under striderna i Warszawas gamla stad i slutet av augusti 1944.






När veckorna blev månader och polackerna sakta började förlora kampen hus för hus fördes striderna vidare från det underjordiska kloaksystemet.


Det otyglade våldet

Bach-Zelewskis första prioritet när upproret inletts var att snabbt få fram förstärkningar för att undsätta de trupper som fanns i staden (9:e armékåren). Bland de förband som kommenderades till Warszawa fanns några av krigets värsta formationer, bestående av en osannolik samling kriminellt slödder i uniform som hängivet gav utlopp åt sin lust för våld och plundring. De var i själva verket inga soldater.

De två SS-förband som främst utmärkte sig för sin omänsklighet var general Bronislav Kaminskis frivilligförband RONA (vilket är de ryska initialerna i Ryska Nationella Befrielsearmén) 29:e Waffen-SS Grenadier-divisionen, vilket bestod av antikommunistiska ryssar, främst bönder som drabbats hårt av Stalins styre, samt 36:e Waffen-SS Grenadier-divisionen, under befäl av SS-Oberführer Oskar Dirlewanger.

Kaminskis öde är märkligt: han var född i Polen, men bosatt i Ryssland och betraktade sig som ryss. Han hatade kommunismen efter att ha tillbringat en tid i ett sovjetiskt arbetsläger. Han hade dessutom en examen i kemi. Förbandet RONA hade bildats på tyskt initiativ och omfattade kring 20 000 man. Under krigföringen mot sovjetiska partisaner 1943-44 gjorde sig Kaminski och hans män kända för sin brutala effektivitet. I Warszawa begick Kaminskis förband sådana grymheter att Bach-Zelewski själv, förvisso inte någon rödkindad kerub, reagerade. Kaminski ställdes, medan upproret ännu pågick, inför tysk militärdomstol och avrättades i hemlighet den 4 oktober 1944.

 

Dirlewangers SS-förband anländer för att kastas in i striderna vid Kaminskis sida. Deras insatser blev förödande. När polackerna märkte deras barbari ökade bara deras motstånd. Eftersom Dirlewangers män tog så god tid på sig att plundra och mörda avancerade de inte många meter om dagen, dessutom utgjorde de en så stor säkerhetsrisk att de reguljära trupperna inte kunde understödja deras frontavsnitt eftersom riskerna för vådaskjutning snabbt blev otolererbart hög.

 


I striderna vid Warszawa deltog en uppsjö tyska förband. Stadens garnison, som inringades till stora delar under upprorets första dag, olika trupper som var på väg till fronten och höll på att lastas ur vid järnvägsknutpunkter, många enheter som dragits tillbaka för reorganisering, pansardivisionen Hermann Göring som var i närheten samt allsköns slödder ur Waffen-SS. Här tar sig några flinande soldater ur ett antänt hus efter att ha skändat och mördat dess invånare och stulit eller förstört allt av värde.

 

 
            De bägge befälhavarna belönades olika för sina likvärdiga illgärningar; SS likviderade Kaminski (t.v), Dirlewanger (t.h) fick Riddarkorset.


Dirlewanger griper in

Det andra förband som uppvisade ett brett register av människans lägsta instinkter, utgjordes av SS-förbandet Dirlewanger. Denna bestod till hälften av vanliga simpla kriminella, medan de övriga rekryterades bland sovjetiska desertörer. SS-översten Oskar Dirlewanger klarade sig bättre än Kaminski, trots att de var jämnbördiga mätt i barbari.

Dirlewanger hade kontakter högt upp i SS-hierarkin, som såg till att han till och med dekorerades för sina ”insatser” under upproret. SS-Oberführer Oskar Dirlewanger var såväl fängelsekund som docent i statskunskap. Den akademiska titeln fråntogs honom dock efter att han 1935 hade dömts till fängelse för otukt med minderårig. Han ströks temporärt ur SS:s rullor, men kunde återvända när kriget kom. Före ankomsten till Warszawa hade förbandet utmärkt sig för blodtörst på östfronten.

SS-chefen Heinrich Himmler var, som sig bör, imponerad av den omänsklighet som Dirlewangers förband representerade: ”Det är sant att det ligger något medeltidsaktigt över andan i regementet, när det gäller kroppslig bestraffning osv. Om någon gör en ful grimas när man frågar honom om vi kommer att vinna kriget säckar han ihop under bordet – död, därför att de andra har skjutit honom på fläcken”.

Oskar Dirlewanger upptäcktes efter kriget och slogs ihjäl på öppen gata av ett par före detta koncentrationslägerfångar som kände igen honom.

De båda förbanden sattes i strid med början den 5 augusti. Redan dagen därpå hade dessa män på sitt samvete åtskilliga tusentals människors liv. Hur många exakt är okänt; den polskbrittiske historikern J K Zawodny uppger siffran 40 000. De berusade soldathorderna drog sig inte för att avrätta civila, inklusive kvinnor och barn. På sjukhusen våldtogs de kvinnliga patienterna systematiskt, för att därefter mördas tillsammans med personalen. Någon rationell förklaring till dessa mäns beteende går givetvis inte att hitta. Många av dem förstod redan att de var dödsdömda, att de inte hade någon framtid och inget att förlora.


Ny vapenteknologi

Warszawaupproret innebar även debuten, eller nästintill, för nya och kraftfulla vapen. Bland annat togs den obemannade, fjärrstyrda Goliathstridsvagnen i bruk. Den hade tagits fram för att spara liv vid sprängningar av strategiska mål och kunde transportera 100 kilo sprängämnen. Den fjärrstyrdes via kabel eller radio och blev en formidabel succé. Nya generationer av Goliath har utvecklats efter kriget.

I Warszawaupproret sattes dessutom ett av andra världskrigets tyngsta vapen in: bandgående mörsare av typen ”Karl”, även kallad ”Thor”, med en vikt på 124 ton och en kaliber på 61.5 centimeter. Ur eldröret kunde 750 kilo tunga projektiler slungas iväg upp till 8000 meter. Artilleripjäsen krävde en bemanning på tre officerare och 110 meniga. Mörsaren hade bara använts en gång tidigare, vid belägringen av den ryska fästningen Sebastopol.

Effekten av de stora mörsarna blev dock relativt begränsad i Warszawas trånga gränder. Här dominerade närstrider man mot man. Men Bach-Zelewski hade en stark tilltro till vapnet. Åtminstone om man får tro den tidigare nämnde Skorzenys memoarer: ”I don’t believe I am injuring the memory of poor Bach-Zelewski when I say that he wanted to identify himself with his howitzer”, konstaterar Skorzeny inte utan ironi. Bach-Zelewski hade då, strax efter Warszawaupproret, velat sätta in Thor” mot det medeltida kungliga palatset i den ungerska huvudstaden Budapest, vilket Skorzeny lyckades avstyra.



 

 


En bandgående mörsare, Ziu, vid Warszawa i augusti 1944.

 
Det polska svaret på dessa tyska helvetesmaskiner utgjordes av barrikader av gatsten och övergivna fordon. Upprorsmännen kastade Molotovcocktails mot tanks, samtidigt som tyska bombplan fällde sin dödliga last över staden.



Polsksovjetiska soldater ur 1. Polska arméns fyra divisioner nådde i olika omgångar fram till Wisla. Den 27 juli hade man skapat ett brohuvud som inte utnyttjades. I augusti slog sig vissa enheter fram till östra Warszawas förstad Praga och efter hårda strider stormade en rödpolsk infanteridivision över Wisla. Man tog ett 500 meter djupt brohuvud och fick kontakt med AK. Tyskarna gick till hårt motangrepp i september och efter strider som liknade de i Stalingrad tvingades sovjetpolackerna tillbaka den 23 september med minst 2000 man i förluster.

Några av de hårdaste striderna under hela upproret ägde rum i Warszawas Gamla Stad. Hit kom också Feliks Pytel, och här tog upproret slut för hans del: – Efter 18 eller 19 dagars kamp blev jag sårad av två stridsvagnsgranater. De exploderade i en mur tio meter från mig. Jag blev sårad av rikoschetterna – 28 stycken granatsplitter.

 


Bach-Zelewski och Komorowski.




Det bittra slutet

Feliks Pytel fördes till ett provisoriskt sjukhus i källaren till general Komorowskis högkvarter. Här utspelades scener som återigen, som så ofta var fallet i Warszawaupproret, verkade hämtade direkt från helvetet. Han bandagerades över hela kroppen, med hål för näsa och mun. När upproret gick mot sitt slut blev han vittne till hur SS-män våldtog sjuksystrarna upprepade gånger. Soldater kom och avrättade summariskt patienter i sängarna. På sjukhuset fanns kring 600 patienter. När de flesta var döda eller tvingats ut kastades handgranater in genom fönstren. Som en av mycket få överlevde Feliks Pytel massakern. Det var i källaren man skulle befinna sig för att ha en chans att överleva stormningen av general Komorowskis högkvarter.

Upprorsledaren Komorowski hade nu dragit den oundvikliga slutsatsen: upproret var krossat, saken förlorad. Länge, länge väntade han på vapen från väst som kom alltför sent. Länge, länge väntade han på att Stalin med tyngd skulle korsa floden och komma till undsättning, vilket inte skedde.

Den 2 oktober 1944, kapitulerade Komorowski. Den 4 oktober mottogs han av Bach Zelewski. En berömd bild från tillfället har bevarats. Den visar Komorowski, som med den besegrades böjda huvud skakar hand med Bach-Zelewski. Tysken är klädd i sin SS-uniform med utmärkelser, Komorowski däremot i en sliten överrock med en vit armbindel. Bach-Zelewskis ansikte antyder ett förnöjt leende. Men Komorowski fann utrymme för en sista stolt gest: när Bach-Zelewski erbjöd denne att äta lunch med honom avböjde han.




Sårad upprorsman förs undan striderna.



Stalins tvetydiga roll

Varför kom då inte Josef Stalin till polackernas hjälp? Hur kan hans avoga inställning till upproret förklaras? För Stalins del handlade Warszawaupproret i första hand om politik, inte om krig. Stalin-experten Isaac Deutscher karaktäriserar i sin berömda biografi över Stalin dennes roll i Warszawaupproret som ”…till ytterlighet tvetydig, för att inte säga ondskefull”.

Sovjethistoriker hävdade att upproret inletts i ett alltför tidigt skede, innan ryssarna hunnit stabilisera frontavsnittet. Glömda var nu radiouppmaningarna till uppror, som var otvetydiga i sitt klarspråk. Stalin kallade upprorsmännen för ett oansvarigt ”banditgäng”. Men som så ofta när det gällde Stalin, låg det ett strategiskt rävspel bakom retoriken.

Stalin insåg nämligen att han inte hade något att vinna på att rusa till polackernas undsättning. Tvärtom. Mycket kunde vinnas om polackerna bäst de kunde fick klara av tyskarna ensamma. Majoriteten av motståndsmännen var uttalade antikommunister och medlemmar av det borgerligt-nationella AK. Stalin ville inte att dessa män, som representerade majoriteten av polackernas åsikter, gavs prestige genom att vinna upproret och därmed möjligen politiskt inflytande i Polen efter kriget. Stalins planer för landet såg annorlunda ut, vilket han redan antytt genom etablerandet av marionettregeringen i Lublin.

Detta är den åsikt om Stalins agerande som länge varit den rådande i väst. Militärhistorikern Gordon Williamson hör till dem som dock påpekar att Röda armén faktiskt stötte på hårt motstånd vid Warszawa. Armén var slutkörd efter ett snabbt avancemang och hade dessutom uttömt sina försörjningslinjer. Den 14 augusti gjorde Röda armén ett försök att ta sig in i Warszawa, men stötte på hårt motstånd i form av IV:e SS Pansarkåren, där bland annat division nummer 5, ”Wiking”, och nummer 3, ”Totenkopf”, ingick. Det ryska anfallet misslyckades. Totenkopf-divisionen gick till och med till angrepp mot ryssarna i september och lyckades befästa de tyska ställningarna tillfälligt.




Spöklika rester av gamla staden i Warszawa berättade långt efter upproret om förödelsen av en gammal kulturstad. Bilden togs 1945; idag är gamla staden återuppbyggd.

 


Utmattade upprorsmän går mot fångenskapen efter kapitulationen.




Warszawa befriades till slut. Den 17 januari 1945 gick 1. polska armén in i ruinstaden tillsammans med 47. och 61. arméerna. De fann spår av systematiskt barbari av tyskarna. ”Minns Warszawa” var stridsropet bland det röda polska infanteriet som var med i slutstriderna vid Berlin!



Staden skövlas

Enligt kapitulationsavtalet förband sig tyskarna att betrakta tillfångatagna upprorsmän som krigsfångar i enlighet Genèvekonventionen. För polackerna var detta ett slags seger: tyskarna tvingades behandla de trashankar som kröp fram ur Warszawas ruiner som reguljära soldater. Och tyskarna stod också vid avtalets ord, till många polackers förvåning. Kanske speglades i detta den respekt Bach-Zelewski sägs ha fått för upprorsmännens mod. På det viset överlevde Feliks Pytel, efter att ha räddats undan till ett kloster. Men han var svårt sårad, med granatsplitter i ansiktet och kroppen. Och inte ens i detta kloster, dagarna kring upprorets slut, lämnades sårade i fred för tyska trakasserier. Än en gång räddades Feliks närmast mirakulöst när tyskarna satte eld även på klosterbyggnaden, i suveränt förakt för dem som fanns kvar därinne.

Även om tyskarna till slut visade sina motståndare en viss respekt, så skonade de inte staden. Tyskarna raserade systematiskt vad som återstod av det som en gång varit en av Centraleuropas vackraste metropoler. Först den 17 januari 1945 befriades Warszawa, då en sotstinkande ruinhög, av Röda armén. Landet skulle ända fram till omvälvningarna 1989 styras av de kommunister som nu, med stöd av sovjetiska bajonetter, tog makten.

Nu kunde också antalet offer för upproret summeras. Alla siffor är uppskattningar, och varierar i olika historiska verk. Men av Komorowskis styrkor på cirka 40 000 man stupade 10 000, medan 7 000 sårades svårt, 5 000 lätt. Dessutom dödades mellan 50 000 och 150 000 civila polacker. Den tyska sidan förlorade 17 000 man enbart i stupade och saknade.

Feliks Pytel tog sig 1945 till London via Sverige. Han ville inte stanna i ett ryskockuperat Polen. I London genomgick han elva plastikoperationer. Men 1947 återvände han, med hänsyn till sina kvarvarande släktingar.

Eftersom han varit aktiv i en anti-kommunistisk motståndsgrupp sågs han inte med blida ögon av de kommunistiska myndigheterna. Flera av AK:s ledare, som inte – likt Komorowski – lyckats ta sig till friheten i Storbritannien, ställdes inför rätta i politiska skådeprocesser. Några avrättades. Pytel var dessutom misstänkt på grund av sin verksamhet inom AK:s underrättelseorgan. Polens styrande kommunister betraktade honom som en möjlig västspion, som rapporterade direkt till London.


Flykt en sista gång

Feliks Pytel försökte bygga upp ett nytt liv i det kommunistiska Polen. Hans kunskaper om läderbranschen kom nu till pass, och han blev direktör i ett grossistföretag. Men kommunisterna hade inte glömt att Pytel kämpat mot dem. Han fängslades utan rättegång och sattes i ett före detta tyskt koncentrationsläger, som nu övertagits av de kommunistiska makthavarna. – Där var cirka 4000 man och 500 kvinnor under fruktansvärda förhållanden. Usel mat, dåliga kläder, insekter överallt. Jag var där i tre månader, sedan släpptes jag, berättar han.

Nu var han stämplad av de styrande, och fick bara tillfälliga arbeten. Säkerhetspolisen trakasserade honom. Han bestämde sig 1956 för att fly en gång till, och denna gång för alltid. Han tog sig till Sverige, sökte och fick politisk asyl. Hans liv har präglats av vad han upplevt i två totalitära system, under Hitler och under Stalin. Bitterheten är stark mot kommunismen. Så stark att han ännu inte besökt Polen trots diktaturens fall, och trots att AK-männen nu kan inta sin rättmätiga plats i den polska historien, vilket kommunisterna förvägrade dem.

Idag hörs åter gatumusikanternas sång i Warszawas återuppbyggda Gamla Stad. I denna lugna oas i den brusande storstaden speglas de smala, höga husens takåsar i Wislas vatten. Men något i idyllen, i flodens sakta framflytande vatten, viskar om vad som hände här för en knapp mansålder sedan. Den som har vägarna förbi kan besöka Warszawa i dagarna och tillsammans med tusentals andra minnas de som tog upp striden med det nazistiska oket, men förlorade.




Referenser:

Deschner, G.: Warszawa reser sig (Stockholm 1974) Rings, W.; Leva med fienden. Anpassning och motstånd i Hitlers Europa 1939-45 (Stockholm 1983) Skorzeny, O.; My Commando Operations. The Meomois of Hitlers most daring Commando

(Atglen, PA, USA, 1995) Williamson, G.; The SS:Hitlers Instrument of Terror ( London 1995) Zawodny, J.K.; Nothing but Honour. The Story of the Warszaw Uprising, 1944 ( London 1978)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!