AV THOMAS ROTH  1:E INTENDENT PÅ ARMÉMUSEUM

Britterna hade tömt nederlagets bittra kalk i Norge, i Frankrike, i Fjärran östern. Rommel hade jagat dem ända in i Egypten och hotade skära av Suezkanalen. Det var ingen ände på motgångarna. Men så fi ck världshistorien lära sig ett nytt namn, El Alamein.


När nattens köld jagades bort av den uppgående solen i gryningen den 23 oktober 1942 inleddes den längsta dagen för många unga män från det brittiska imperiets alla hörn. För många av dem blev det också det sista dygnet i deras liv. Den följande kvällen stod månen i det rätta kvarteret och den av många fruktade drabbningen kunde börja. Efter månader av väntan var det dags. Stridsvagnssergeanten Sam Bradshaw, en äkta ”ökenråtta” vid 7. pansardivisionen berättar:

Det är naturligtvis inte lättare för den som är på väg in i sitt elddop, men annorlunda. De vet inte hur det skall bli, men du (som är veteran) vet och önskar att du var utrustad med vingar och kunde flyga iväg. Men du kan inte. Du har varit med om det förr och vet hur det kan komma att utveckla sig. Men du är bunden till situationen och måste utveckla en slags fatalism, själv brukade jag i början tänka på mitt hem. Efter ett tag insåg jag dock att det var destruktivt, jag kände mig bara nedtryckt. Jag övergick i stället till att koncentrera mig på praktiska saker; kontrollera stridsvagnens alla detaljer, kolla radion, besättningen och allt om igen så att det kändes som hundratals gånger. Allt måste vara korrekt, kunna fungera. Ditt liv och hela besättningens liv hängde på det. Fanns det tid vankade jag omkring och pratade med de andra stridsvagnarnas besättningar. Kanske få en stunds sömn. Det avskyvärda var att situationen liknade den man hört att man upplever i dödscellen strax före sin avrättning. Varje minut försvinner kvickt, varje timme känns som en minut. Du vill bara att det skall vara överståndet, väntan är den värsta delen av striden.

 



Ökenräven Erwin Rommel, Afrikakårens fruktade befälhavare, i samspråk
med en av sina närmaste män.

 

Nordafrika kan liknas vid en pendels svängningar fram och tillbaka.

Pendeln svängde första gången mot öster i och med den italienske marskalken Grazianis offensiv från det italienska Libyen in i det av britterna dominerade Egypten i juli 1940. Därefter svängde pendeln tillbaka genom generalerna Wavells och O’Connors segerrika motoffensiv i december samma år, en offensiv som måste avbrytas p.g.a. det misslyckade brittiska engagemanget i Grekland. Så följde axelmakternas motangrepp med den nyuppsatta tyska Afrikakåren under Rommel i mars 1941, en offensiv som bl.a. ledde till belägringen av hamnstaden Tobruk. Pendeln svängde åter tillbaka i november, då den brittiska 8. armén jagade tillbaka tyskar och italienare till El Agheila i Libyen, samma plats som Rommel hade startat sin framryckning från. Pendeln svängde än en gång i januari 1942 då Rommel återigen gick till anfall, krossade allt motstånd, erövrade Tobruk och plötsligt stod nästan vid Alexandrias portar, något som fick britterna att inleda evakuering av Kairo.



Striderna vid El Alamein kan delas in i tre olika faser. Här är det stora avgörandet i början av November 1942, när den 8. arméns X. kår bryter igenom de tysk-italienska linjerna, och Rommel tvingas till reträtt.


Axelmakternas divisioner stoppades inte förrän vid El Alamein, där den brittiske överbefälhavaren i Mellanöstern, generalen Auchinleck, efter framgångsrika strider lyckades hejda de anfallande. Läget underlättades av att öknen här bildade en fl askhals mellan havet och den stora och djupa Quattara-sänkan. Axelmakternas framryckning kanaliserades och blev därmed lättare att bromsa. I området fanns också ett par låga men betydelsefulla höjdsträckningar som underlättade försvaret för britterna.




Slaget om El Alamein inleddes med ökenkrigets kraftigaste artilleribombardemang. Mynningsljuset från hundratals pjäser lyser upp natthimlen bakom brittiska soldater, redo att gå till anfall.

 

Trots att Auchinleck lyckades stoppa den tyskitalienska framryckningen hade premiärminister Churchill förlorat förtroendet för honom. Författaren beskriver ingående de komplicerade turer som ledde fram till att Bernard Montgomery utnämndes till chef för 8. armén och att Harold Alexander blev överbefälhavare för Medelhavsområdet. Något som också framgår är hur svårt det var att leda förband från många olika länder. I 8. armén ingick divisioner från Storbritanniens olika delar, men också från Nya Zeeland, Australien, Indien och Sydafrika. Dessutom fanns fria franska förband och en brigad från Grekland, vars verksamhet försvårades av stora politiska motsättningar inom förbandet. Divisionscheferna från samväldesstaterna hade vissa möjligheter att framföra klagomål till sina olika hemländers regeringar, vilket kunde undergräva arméchefens auktoritet. Chefen för en skotsk division blev en gång så trött på detta att han meddelade att han skulle klaga hos den skotske ministern. Någon sådan existerade givetvis inte.

Boken behandlar inte bara stridshandlingarna på marken utan också hur pass betydelsefull flygets och flottornas insatser var samt vilken avgörande roll som underrättelsetjänsten spelade. Också olika viktiga vilseledande åtgärder beskrivs och värderas. Man får även klart för sig att inte alla italienska förband, vars rykte svärtats av allierad propaganda, följde det minsta motståndets lag. Det italienska artilleriet leddes professionellt och det fanns divisioner av hög klass, t.ex. fallskärmsdivisionen Folgore.

En mycket viktig, ja helt avgörande fråga som diskuteras i boken underhållsproblematiken. Framför allt de tyska och italienska trupperna hade problem med tillförseln av underhållsresurser då Medelhavet till stora delar dominerades av Royal Navy. Rommel fick i princip aldrig det underhåll han behövde, exempelvis var drivmedelsbristen ofta katastrofal. Förhållandet underlättades inte av att Rommel hade ringa förståelse för underhållssvårigheter, något som kan få läsaren att kritiskt reflektera över hans fältherrebegåvning.

 

Minröjning i ingenmansland. Efter att brittiska ingenjörstrupper öppnat två korridorer genom de
tyskitalienska minfälten kunde Lumsdens X. kår rycka fram mot fienden.

 

 

 

ökenkrig

De extrema förhållandena i öknen ställde stora krav på de enskilda soldaterna. Sam Bradshaw berättar:
Man vande sig vid de vidriga förhållandena och var glad att överleva. Förhållandena i öknen var väldigt svåra, särskilt när vi var ute på uppdrag i det rörliga ökenkriget. Stundtals fick vi väldigt lite vatten. Vi tilldelades bara en pint (0,57 l) vatten per dag och det skulle räcka till precis allt. Det medförde att  vi normalt varken kunde tvätta eller raka oss under uppdragen. Det räckte till att dricka och till att laga te. Dessutom fick fältköket 1 pint per man och dag som användes för att laga gemensam mat. För det mesta levde vi på kex och Corned Beef. Alltid dessa stenhårda kex, nästan aldrig bröd. Bara undantagsvis  fick vi varm mat.

Temperaturen i närheten av Medelhavet är ungefär  110 Fahrenheit, längre in i öknen blir det 120–130 F. På natten är det väldigt kallt, nära fryspunkten. Vi tog aldrig av oss kläderna utan sov med dem på. I början kunde vi leva upp till två månader i samma kläder. Eftersom det inte fanns tillgång till vatten att tvätta i sköljde vi dem i bensin. Det höll flugorna borta. Dessa flugor var en plåga. När man kom gående med sin mat i en burk följdes man av ett moln av flugor. Varhelst du hade en kroppsöppning satte sig flugorna och du kunde inte göra något åt det. Likadant var det med såren. Fick du ett litet sår, vilket var lätt hänt i en stridsvagn under gång, läkte det inte förrän efter lång tid. Många fick gulsot. Några till och med dog av sandflugefeber.

 

I början av afrikafälttåget hade det tyska flygvapnet nästintill luftherravälde, men vid tiden för El Almein hade situationen svängt till britternas fördel. Här pågår en flaggcermoni vid en av Luftwaffes nordafrikanska baser.



Som författaren mycket riktigt beskriver rör det sig egentligen om tre slag vid El Alamein under loppet av flera månader. Det första ägde rum när Auchinleck i juli lyckades hejda axelmakternas framryckning. Det andra inträffade när Montgomery senare lyckades slå tillbaka ännu ett anfall och det tredje avgörande slaget utkämpades i slutet av oktober, som efter mer än en veckas strider medförde axelmakternas stora nederlag. Totalt överraskande för Panzerarmé Afrikas ledning – Rommel befann sig dessutom på sjukpermission i hemlandet – anföll Leeses XXX.  armékår klockan 21.45 den 23 oktober med trupper från hela det brittiska imperiet. På en tio kilometer bred front avancerade 9. australiensiska divisionen med två brigader, 51. höglandsdivisionen med två brigader, 2. nyazeeländska divisionens bägge brigader och båda brigaderna ur den

1. sydafrikanska divisionen. Samtidigt utförde den
4. indiska divisionen lokala skenanfall.

Efter att infanterister och ingenjörtrupper hade öppnat två korridorer genom de tysk-italienska linjerna skulle 1. och 10. pansardivisionerna ur Lumsdens X. kår stöta fram genom korridorerna och ta ställning i djupet på fi endens gruppering och slå tillbaka fi endens förväntade motanfall, innan de fortsatte framryckningen. Britternas X. kår utgjorde en direkt motsvarighet till Afrikakåren och kom för tyskarna att bli den stora överraskningen i slaget. Kåren hade tidigare varit koncentrerad för träning långt bakom fronten. Där hade den repeterat sin insats inom ett område som liknade det blivande slagfältet. Kåren fördes fram först i det ögonblick den skulle sättas in i striden. Dess primäruppgift var att erövra två väl befästa höjdryggar. I en för övrigt ganska ointressant öken skulle dessa mycket beskedliga terrängformationer snart få världsrykte och kräva strömmar av blod från bägge sidor.

En sentida läsare har kanske tidigare funderat över de egenskaper som fick totalt oskyddade infanterister att rycka fram i ett totalt flackt landskap rakt mot fientlig eld och över fientliga minfält. I efterhand känns det svårt att förstå att Montgomery verkligen skulle lyckas besegra Rommel.





Efter Rommels inledande framgångar var den brittiska 8. armén demoraliserad och näst intill besegrad. Men Bernard Montgomery, till vänster på bilden, som ny chef skedde dock en rejäl uppgradering, av material såväl som moral och självförtroende.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!