AV ULF IRHEDEN


Det enda svar vi kunde ge nazisterna.

Marek Edelman har aldrig burit uniform och inga glänsande medaljer pryder hans bröst. Ändå deltog han i en av andra världskrigets grymmaste strider. När Warszawas judar i april 1943 inledde ett uppror mot den nazityska övermakten var Edelman en av ledarna och en av de få motståndsmän som fick uppleva krigsslutet.


Marek Edelman tar emot mig i sin villa nära centrum i den polska staden Lodz. Ögonen är stora, mörka och sorgsna, hans pullover går i samma färg som hans gråsilvriga hår. Edelman kommenterar gärna världspolitiken. För honom finns det klara paralleller mellan den etniska resningen i det forna Jugoslavien och nazisternas förintande av Warszawas judar. Men helst vill han inte tala alltför mycket om upplevelserna i Warszawas getto. Såren läks aldrig helt. Samtidigt är han medveten om att han är skyldig att berätta; han är ett historiskt vittne, den enda av befälhavarna för upproret som överlevde.

 

Warszawas getto

När den tyska armén intog Polen i september 1939 koncentrerades Warszawas samtliga judar till ett getto i stadens centrum. Under omänskliga förhållande levde här uppemot en halv miljon människor. Svält och sjukdomar bredde ut sig. Människor dog av hunger på gatorna – den dagliga ransonen kalorier uppgick till i genomsnitt cirka 250 – Den tyska avsikten var att lättare genomföra deportationerna till förintelselägren. Men innan så skedde utnyttjades människorna som slavarbetskraft i tyska fabriker inne i gettot. Bland annat försåg judarnas textilindustrier den tyska armén med en stor del av dess uniformer. Gettot var avgränsat mot Warszawas s.k. ”ariska” sida av en mur.

 

Ruinerna av Warszawas
Ruinerna av Warszawas getto efter striderna. Tyskarna skonade enbart
den katolska kyrkan i gettots centrum.


Även Marek Edelman hamnade i gettot. Han är född 1922 och var redan som tonåring verksam i det judiska socialdemokratiska partiet ”Bund”. Sina kontakter med likasinnade ungdomar behöll han i gettot, där han tidvis arbetade som bud vid ett sjukhus.

Sommaren 1942 inledde tyskarna tömningen av Warszawas getto. Från juli till september skickades drygt 300 000 judar direkt i döden i gaskammaren i utrotningslägret Treblinka. Tyskarna lockade de utmärglade människorna med brödransoner, vilket fick många att anmäla sig till transporten. Från tysk sida hette det att judarna skulle skickas till arbetsläger, där den som arbetade också fick mat. Marek Edelman och hans politiskt aktiva vänner hade redan då fått reda på att godstågen med sin levande last hade döden som destination. Men ytterst få ville tro honom. De politiska partierna spred uppgifterna via illegala underjordiska tidningar. Men påståendet att tyskarna gasade ihjäl människor misstrodde de flesta. Eller så, tror Edelman, valde människor att bortse från verkligheten. Istället såg de bara det stycke bröd som alla fick när de lastades på tågen. Den tyska terrorn hade brutit ned all viljestyrka.

 

Judisk motståndsrörelse

Marek Edelmans desperation över vad som hände växte. När tyskarna avslutat sin storaktion återstod inte mer än 60 000 judar i gettot, varav de flesta arbetade i tyska fabriker. I oktober 1942 bildades den Judiska kamporganisationen. Edelman var en av fyra kommendanter som var underställda organisationens ledare, den 24-årige Mordechai Anielewicz. Warszawas sista judar skulle inte frivilligt gå i döden. Snart bestod organisationen av 600 män och kvinnor.

Beväpningen var ett stort problem. Några vapen fanns knappast i gettot. Upprorsmännen fick lita till leveranser från polska motståndsrörelsen, som själva inte hade några mängder vapen. Varje man var därför enbart försedd med en pistol och några handgranater. Gevär fanns också, men inte till varje upprorsman. Automatvapen var en ännu större brist – när upproret inleddes hade upprorsmännen bara några enstaka maskingevär.

Marek Edelman var ganska typisk för de som gjorde motstånd. Det var unga människor, de flesta medlemmar i någon politisk ungdomsorganisation. Upprorets utgång var, det visste Edelman, given på förhand. Att Warszawas judar inte skulle kunna vinna mot den armé, som nyss lagt under sig hela Europa och mer därtill, stod klart. Men gettot skulle i varje fall kämpa, inte möta döden som viljelösa slaktdjur.

 

Striden bryter ut

I januari 1943 fick den judiska kamporganisationen sitt elddop. Tyskarna försökte då skicka gettots kvarvarande judar till Treblinka. Regelrätta gatustrider utbröt. Judarna hade en fördel i att de lätt kunde orienterade sig i gettot och tog sig från ett kvarter till ett annat via husens vindsutrymmen. Dessa första strider blev vändpunkten för gettots förtryckta människospillror. För första gången såg de tyska ”övermänniskor” – SS-männen – fly i panik när de mötte moteld, hur fruktans skuggor drog över motståndarens ansikten. Flera tyska dödsoffer krävdes. Gettot slog tillbaka. Tyska planer på deportation hade för första gången omintetgjorts.

 


Han lever fortfarande och har hälsan i London.
Ännu en grupp tvingas ut från sina källarutrym-men sedan den siste motståndsmannen dödats. Den lille pojken på bilden blev för några år sedan identifierad som en av få överlevande från Treblinka. Han lever fortfarande och har hälsan i London.


Marek Edelman fick ansvar för några kvarter kring en borstfabrik. Man tillverkade handgranater och bensinbomber och upprättade en militär disciplin. Skjutövningar kunde man inte ha, eftersom ammunition var en bristvara. Men ändå förberedde man sig på tyskarnas återkomst. Det dröjde, men när det tyska slutangreppet inleddes var dess befälhavare, SS-generalen Jürgen Stroop, inriktad på gettots totala förintelse. Inte sten på sten skulle lämnas kvar. Men tyskarna kunde inte föreställa sig att de planerna inte skulle kunna förverkligas förrän efter en månad av hårda strider från hus till hus. Den 19 april i gryningen genljöd gettots tomma gator av tyska motoriserade SS- och arméförband, av bandgående artilleri och stridsvagnar och stöveltrampet från 2000 man. Nu förestod Davids kamp mot Goliat: bensinbomber mot stridsvagnar, pistoler mot maskingevär. Gettots kvarvarande invånare hade flyttat ned i källare och motståndskämparna hade intagit strategiska positioner.

Kanske kände sig SS-männen segervissa – gatorna var tysta och tomma, Men tystnaden var bedräglig och bröts snart av skott från gevär och pistoler, av detonationer från handgranater och bensinbomber, ackompanjerat av enstaka maskingevärssalvor. Tyskarna hade kommit in för långt och försökte retirera, men misslyckades. De tvingades beordra fram stridsvagnar för att klara reträtten. Återigen flöt tyskt blod på gettots gator, också enstaka tanks slogs ut.

Denna dag var triumfen total – på kvällen den 19 april fanns inga SS-män kvar i get-tot. Tyskarna inledde nu en ny taktik, som innebar att de undvek regelrätta strider. De bestämde sig för att bränna ned gettot och på den vägen bryta motståndet. Taktiken skulle visa sig lyckosam, men också utdragen. Tre dagar hade tyskarna avsatt för likvideringen av gettot -striderna varade istället närmare en månad. Som Marek Edelman konstaterade: Detta att tyskarnas planer ständigt omintetgjordes, utgjorde upprorsmännens seger. Mer hoppades de inte på.

Sakta drogs snaran åt. Warszawas himmel färgades svart av det brinnande gettots rök. Marek Edelman och hans män lämnade sitt område och begav sig till gettots centrum, där motståndet fortsatte. Den 8 maj höll inte upprorsmännen ut längre. Striderna fortsatte visserligen sporadiskt ytterligare någon vecka. Men ledaren, Anielewicz, tog denna dag sitt liv i en bunker, som omringats av tyskar. Marek Edelman och ett tjugotal andra motståndsmän befann sig på an-nan plats i gettot. Det blev deras räddning. Genom att kräla genom kloaksystemet tog sig den lilla gruppen – de enda som kunde vittna för eftervärlden – ut på den ”ariska” sidan, hjälpta av polska motståndsmän.

Gettots kvarvarande invånare sändes nu till koncentrationsläger. De flesta av motståndsmännen dödades. De tyska förlusterna är inte helt klarlagda, men man räknar med minst 300 döda och kring 1000 sårade.

SS-generalen Stroop kunde meddela Hitler att Warszawas getto inte längre existerade. För att ytterligare fira händelsen lät han spränga stadens största synagoga i luften. Långt senare hann rättvisan ikapp denne bödel och han utvisades till Polen efter kriget. Han hängdes 1951.

Marek Edelman tillhör det fåtal polska judar som överlevde kriget.

Dessutom är han ovanlig genom att stanna kvar i landet när de flesta överlevande judar tog sig till Israel. Han förklarade det med att han aldrig varit en bekännande jude utan tidigt i sitt liv blivit socialist.

Politiskt har han inte varit aktiv – social-demokrater var inte väl sedda av efterkrigstidens styrande kommunister – utan studerade till läkare. Han var länge verksam som hjärtkirurg i Lodz men är nu pensionär. I Polen är han en välkänd personlighet som det skrivits böcker om. Han har också gett sin egen nakna skildring av upproret (engelsk översättning ”The Ghetto Fights”, Warszawa 1988).

 


Svältande kvinnor har lurats ut ur Warszawas getto den 2931 juli 1942 mot löften om mat och arbete i krigsfabriker

Livet i utbyte mot bröd och marmelad. Svältande kvinnor har lurats ut ur Warszawas getto den 2931 juli 1942 mot löften om mat och arbete i krigsfabriker. Till vänster försöker en kvinna snabbt stilla hungern, till höger samspråkar andra uppenbart lättade med en vakt. De lastades på tåg med destination gaskamrarna i förintelselägren. Knappast några av kvinnorna på bilden levde veckan senare.


Marek Edelmans ansiktsdrag är mer än sorgsna när han avslutade sin berättelse. Han är bitter eftersom han menar att människor inget lärt av upproret. Men, tillägger han, gettoupproret hade en moralisk kraft. Det fanns inget annat svar att ge nazisterna. Den enda gången jag ser skymten av ett leende över Edelmans plågade ansikte är när han berättar om den blombukett som regelbundet skickas till honom varje år på upprorets första dag, den 19 april. Ända sedan 1945 har han nåtts av dessa blommor. Han vet ännu inte vem avsändaren är. Jag ser på honom att bukettens stumma budskap återgett Marek Edelman ett litet hopp om mänskligheten.

 


Mark Edek
Mark Edek

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!