Så självsäker var den sovjetiska militärledningen inför vinterkriget att den varnade sina soldater för att kränka den svenska gränsen. Uppenbarligen trodde de att offensiven skulle förlöpa med en sådan hastighet att deras divisioner riskerade att fortsätta in i Sverige av rena farten. Lika självsäker var den franska armén bakom kanontornen i den ogenomträngliga Maginotlinjen. Men högmod går som bekant före fall...


Den stora urladdningen

Så självsäker var den sovjetiska militärledningen inför vinterkriget att den varnade sina soldater för att kränka den svenska gränsen. Uppenbarligen trodde de att offensiven skulle förlöpa med en sådan hastighet att deras divisioner riskerade att fortsätta in i Sverige av rena farten. Lika självsäker var den franska armén bakom kanontornen i den ogenomträngliga Maginotlinjen. Men högmod går som bekant före fall... Månadens förmånsböcker, den första och andra delen i storsatsningen Europa i krig, behandlar finska vinterkriget samt det tyska storanfallet på västfronten.

Den finska fjärde armékårens soldater låg utspridda i den snötyngda skogen. Hela natten hade de rört sig ljudlöst genom vildmarken och hade nu nått sina utgångsställningar. På den smala landsvägen framför dem kröp den sovjetiska 18. divisionen, intet ont anande, långsamt framåt genom Uomaa. Sekunderna kändes som timmar. Plötsligt var det som om himlen rämnade. Våldsamma krevader lyste upp vintermörkret och intensiv skottlossning ljöd från alla håll. De sovjetiska trupperna besvarade elden, men de gick inte till motanfall. De drog sig inte ens tillbaka, utan gick i ställning där de befann sig. Generalmajor Hägglunds plan hade lyckats; fienden var fast i en fälla, splittrad i tio mindre grupper, så kallade "mottin", alla isolerade och omringade. Nu var det bara att slå ut dem, en efter en.


Det finska anfallet splittrade den sovjetiska 18. divisionen

Motti

Finsk term som betyder ved som kapats men ännu inte kluvits. Den beskriver också, passande nog, den finska taktiken att splittra motståndarens stora truppstyrkor för att sedan kunna bekämpa de isolerade enheterna en i taget.

Det finska anfallet splittrade den sovjetiska 18. divisionen i smådelar och krossade dem, en efter en. Troligtvis skulle även 168. divisionen, isolerad som den plötsligt blev, ha gått samma öde till mötes. Den räddades dock av i sista stund av krigsslutet.

 

De sovjetiska trupperna på vägen mellan Käsnäselkä, Uomaa och Koirinoja höll ut längre än väntat. Åtta veckor efter det våldsamma anfallet hade emellertid den 18. divisionen upphört att existera. Deras stupade räknades i tusental, bland dem två generaler, och krigsbytet var rikt: 128 stridsvagnar, 91 artilleripjäser, lastbilar, traktorer och ofantliga mängder vapen och ammunition. Vid Tolvajärvi var scenerna liknande. Finska soldater under överstelöjtnant Pajari gick till frontalangrepp över den isbelagda sjön, och under loppet av två dagar, i temperaturer ner mot -40 grader, krossades den sovjetiska 139. divisionen fullständigt. Här blev de sovjetiska förlusterna tio stridsvagnar, två artilleribatterier och minst tusen stupade. Vid Ägläjärvi lyckades en finsk underhållskolonn som hotades av inringning slå sig ut och driva fienden på flykt. De sovjetiska soldaterna förföljdes djupt in i skogarna där de antingen sköts eller frös ihjäl. Även finnarna fick dock känna på förluster. I det kompani som ledde anfallet över Tolvajärvis is var bara fjorton man stridsdugliga när slaget var över. Listan kan göras lång: Taipale, Summa, Kollaa, Suomussalmi och Kuhmo. De är alla namn på platser där beslutsamhet betydde mer än numerär överlägsenhet, och mod segrade över pansar.



vinterkrigföring
Vinterkriget visade tydligt hur viktigt det var att behärska vinterkrigföring,
utnyttja terrängen och för de enskilda soldaterna att ha ett oändligt
tålamod. Förr eller senare gavs det ett tillfälle...



Soldaterna var tvungna att fungera i så extrema temperaturer ned till -40 grader.
Vinterkrig har sina sidor. Soldaterna var tvungna att fungera
i så extrema temperaturer ned till -40 grader.

 

Historien om Finlands hårdnackade försvar mot Sovjetunionens anfall vintern 1939-1940 har allt man kan kräva av en spännande berättelse. Det var Davids kamp mot Goliat. Dåligt utrustade unga pojkar skickades ut i en snövit ödemark för att hejda fiendens bepansrade kolonner - och lyckades!



Finländskt artilleri ger eld vid Viborg den 4 mars 1940
Finländskt artilleri ger eld vid Viborg den 4 mars 1940. Kvalitet slog kvantitet. Tidigt stod det klart att det finländska artilleriet utnyttjades bättre. Finska vinterkriget berättar i text, bild och bilagor om vapensystemen och dess användning.


Frankrikes fall och förnedring våren som följde var inte mindre dramatisk. Hitlers stridsvagnar brakade igenom det kuperade Ardennernas täta skogar, stormade över franska sädesfält och kastade ut britterna i Engelska kanalen på några få veckor. De flesta hade väntat sig en långvarig kamp, liknande den vid Somme, Marne, Verdun och Arras ett par decennier tidigare. Till skillnad från den franska armén som levde i det förgångna förde dock Wehrmacht ett modernt krig - och nådde Paris inom loppet av en månad! I fallet Finland var situationen den omvända. Det som borde ha tagit ett par veckor drog ut på tiden när Stalins röda divisioner körde fast och förintades, en efter en.


fredsgudstjänsten i Torneå kyrka
När Finland överfölls den 30 november 1939 så greps svenskarna av fruktan och ursinne. Den svenska frivilligkåren blev den största samling frivilliga i något krig. Här ses fredsgudstjänsten i Torneå kyrka.


Det tyska pansargenombrottet...

Först föll bomberna. Sedan kom fallskärmsjägarna, tätt följda av glidflygplanen. Slutligen vällde fältarmén fram, två hela armégrupper längs en 43 mil bred front. När det tyska anfallet mot Nederländerna, Belgien och Luxemburg inleddes i gryningen den 10 maj 1940 hade försvararna inte mycket att sätta emot. Fälttåget mot Frankrike hade inletts och slaget om Västeuropa var ett faktum. De allierades svar lät inte vänta på sig. Tre franska arméer samt den brittiska expeditionskåren marscherade österut genom Belgien för att hejda tyskarna vid floden Dyle. Vad de inte visste var att de gick rakt i en fälla: söder om dem plöjde det tyska pansaret fram genom Ardennerna. Allt gick i ett rasande tempo. Efter bara två dygn var de framme vid den franska gränsfloden Meuse, och utan att ens hämta andan tog sig förtrupperna över: i båtar och kanoter, på flottar och till och med simmande. Redan den 13 maj hade tyskarna lyckats etablera flera brohuvuden på Meuses västra strand i trakterna kring Sedan, Houx och Monthermé. De pansartrupper som nu obehindrade kunde rulla in i Frankrike leddes av män vars namn skulle komma att hemsöka de allierade i flera år framöver - Guderian, Hoth, och Reinhardt. Längst fram fanns Rommel.



Sinnebilden för det tyska angreppet: stridsvagnen.
Sinnebilden för det tyska angreppet: stridsvagnen.

 


Heinz Guderian
Heinz Guderian, chefsarkitekten för de tyska
pansarstyrkorna, på slagfältet i Frankrike.



...och det franska sammanbrottet

Farten och kraften i den tyska offensiven skapade kaos i norra Frankrike. Hundratusentals flyktingar strömmade fram på vägarna och hejdade de franska reserver som så väl behövdes vid Sedan. Dessutom stördes varje försök till framryckning av det tyska bombflygets ihärdiga anfall. Sju av Tysklands tio pansardivisioner befann sig nu på fransk jord, och framför dem fanns bara motståndarnas mest sårbara ställningar. När de satte av norrut i riktning mot Engelska kanalen föll de franska städerna likt dominobrickor: Philippeville, Montcornet, Crécy, Maubeuge, Cambrai, Albert. För varje timme som gick blev manöverutrymmet mindre för det franska högkvarteret; fler och fler förband lämnade sina ställningar och flyktingströmmarna, paniken och förvirringen växte. När Noyelles vid kanalkusten föll den 20 maj var katastrofen fullbordad. De fransk-brittiska arméerna i Belgien var avskurna och inringade, och den brittiska expeditionskåren såg ingen annan utväg än att evakuera sina trupper via Dunkerque. Frankrike var nere för räkning.



Fransk stridsvagnsmateriel
Fransk stridsvagnsmateriel var tekniskt överlägsen den tyska, den var
dessutom även på plats i litet antal i Finland för att slåss med Röda
armén. Detta och mycket annat återfinns i vapenbilagorna i varje bok.

 


Operation Dynamo

Operation Dynamo

Den brittiska evakueringen från Dunkerque ges en levande och dramatisk skildring i boken Frankrikes fall. När den inleddes trodde bedömare att den inte skulle kunna pågå i mer än två dygn och omfatta maximalt 45 000 man. Våg efter våg av transportfartyg, pråmar, örlogsfartyg och till och med fiskebåtar lyckades dock, trots intensiva tyska bombanfall, korsa Engelska kanalen och föra trupper hem till England. Inte mindre än 340 000 man kunde räddas sjövägen! Boken Frankrikes fall undersöker hur detta var möjligt och studerar inte minst de franska soldaternas insatser: enbart den franska 25. divisionen lyckades hejda sex tyska divisioner från att nå fram till Dunkerque. Till och med tyskarna var imponerade, och efter kapitulationen lät de två av dessa franska bataljoner paradera under vapen på Grand Place i Lille.



Vidare mot Paris!

De sista brittiska transportfartygen hann knappt lämna Dunkerques sönderbombade stränder förrän Hitler kastade sina soldater mot det franska kärnlandet. Arméerna flyttades söderut från slagfälten i Belgien och Flandern och grupperades längs en 300 kilometer lång front på Sommes norra strand. Mot försvararnas 49 någotsånär stridsdugliga divisioner stod tyskarnas 140, redo för anfall, och i täten fanns de tio pansardivisionerna - den tyska arméns samlade pansarstyrka. Hur det slutade känner vi alla till. Paris föll den 14 juni. Hur var det möjligt?



General Gamelins (t.v.)
Det franska nederlagets man. General Gamelins (t.v.) ålderdomliga ledning var som hämtad från 1914, och i hans högkvarter i Vincennes - symboliskt nog inhyst bakom 900-åriga stenmurar i ett gammalt fängelse - saknades det såväl ljus och frisk luft som radioförbindelser. Han ersattes av Weygand den 19 maj, men då var det för sent.



Man får lätt intrycket att den tyska armén var större än den franska. I själva verket var det precis tvärt om. Inte heller förfogade Tyskland över fler stridsvagnar - 2 600 mot Frankrikes 3 000 - och det franska artilleriet var överlägset. I fråga om jaktplan var parterna relativt jämbördiga, åtminstone om man räknar in de brittiska flygplan som var baserade i Frankrike. Hur kom det sig då att sammanbrottet kunde bli så fullständigt? Och framför allt, hur kunde det gå så fort? I boken Frankrikes fall finns svaren. Här studeras hela det väldiga fälttåget i ord och bild, från nederländska gränsen, via inmarschen i Paris, till stilleståndslinjen i höjd med Lyon. Vi följer det hektiska arbetet i högkvarteren på båda sidor, där inte minst den franska ledningen brottades med oerhört ödesdigra frågor: lägga ner vapnen eller kämpa vidare från kolonierna i Nordafrika? Vi följer även befolkningens desperata flykt undan förödelsen och Stuka-planens sirener, och tittar närmare på de allierades framgångar, bland annat den fjärde franska pansardivisionens vilda motanfall vid Abbeville. Till framgångarna måste man också räkna händelserna vid Dunkerque, även om man med Churchills egna ord kan konstatera att "krig inte vinns med evakueringar".



blixtkrig
Trots begreppet "blixtkrig" utfördes majoriteten av alla krigshandlingar
fortfarande av skyttesoldater som marscherade, kröp, ålade och sprang.


 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!