AV ULF IRHEDEN

Det norska bidraget till spionagets historia består inte enbart i slätstrukna figurer som Arne Treholt. John Moe och Tor Glad hade som brittiska dubbelagenter under andra världskriget fått kodnamn efter de oförargliga seriefigurerna Storklas och Lillklas, Jeff och Mutt på engelska.
Deras desinformation till tyskarna räddade många allierade soldaters liv. Idag är John Moe den ende kvarvarande av de legendariska spionerna.


Natten mellan den 7 och 8 april 1941 landade ett tyskt sjöflygplan utanför Skottlands östkust. I det mörka nattdiset lösgjorde sig två gestalter. Medan planet lyfte och försvann, tog sig två män i en gummiflotte in till stranden. För John Moe och Tor Glad började nu en tre år lång verksamhet som dubbelagenter. Under den perioden sändes många meddelanden över radio till tyska Abwehr, som inte misstänkte att de båda bytt sida och gått i brittisk tjänst.

Den idag 78-årige John Moe bor numera i skånska Höganäs, där jag träffar honom i villan en sommareftermiddag. Vid mitten av 80-talet blev han rikskänd efter att ha medverkat i teveprogrammet Här är ditt liv. Därefter kom hans självbiografi ut, och en dokumentär om hans spionliv sändes av brittiska BBC. Hans memoarer översattes på flera språk, till och med japanska. Idag plågar ischiasen honom och han kallar sig självironiskt ”invalid”. Men kryckan, som han egentligen behövt stödja sig på, låter han helst stå i ett hörn. Han berättar sin historia med frekventa avbrott för några drag på cigaretten, eller som omväxling, en pris snus.

 

Kriget bryter ut

Moe föddes i London av en engelsk mor och en norsk far. När kriget bröt ut, jobbade han som sminkör vid ett filmbolag. Han hade nära kontakter med Norge och tog sig dit vid krigsutbrottet. I Oslo hade fadern en frisörsalong, där unge John fick anställning.

Så kom den 9 april 1940. Journalfilmerna från denna dag, med deras stelt marscherande tyska soldater, förmedlar även till efterkrigsgenerationer Norges tragiska nederlag. John upplevde detta, liksom de tyska flygplanen som cirklade över Oslo. Han var visserligen både engelsman och norrman men kanske i detta ögonblick allra mest norrman. Han var ung och ville göra något. Han förnekade inte, att det också fanns en inre äventyrslusta som drog.

 

I lejonets kula

Hösten samma år träffade han Tor Glad via gemensamma vänner. Glad hade varit officer i norska armén men avpolleterades av tyskarna. Gradvis växte ett förtroende fram männen emellan. Glad hade fått anställning vid den tyska postcensuren. Han var språkkunnig, och arbetet innebar att han kunde varna folk i norska motståndsrörelsen, människor med en känd antitysk inställning, som tyskarna övervakade. Också Moe sökte sig till postcensuren. Detta var något som verkade passa honom: konkret motstånd, om än i mindre skala. För att få jobb måste han dock övertyga chefen för censuren, en tysk major vid namn Schacke, om sin pro-tyska inställning. Detta var inte helt enkelt med tanke på hans brittiska bakgrund. Men majoren fick ett visst förtroende för den unge norrmannen. Moe berättade för honom om sin avsky för det brittiska klassamhället och om sin beundran för Hitlers nya Europa. Han talade flytande tyska, som han lärt sig av tyska frisörer, anställda i faderns salong. – Jag var relativt kvicktänkt, visste vad jag skulle säga. Jag upprepade bara tyskarnas egen propaganda, minns Moe idag.  

Moe berättade dessutom om sin morfar, överste och veteran från det första världskriget. Liksom Schacke, visade det sig, vilket ytterligare stärkte förtroendet. Moe fick jobbet. Det gick ut på att öppna brev och med deras innehåll som underlag författa en så kallad ”Stimmungsbericht”, en rapport över den allmänna opinionens åsikter.

Arbetet övervakades av tyska befäl. Moe försökte minnas namn på avsändare av de mest tyskfientliga breven. Namnen vidarebefordrade han senare till kontakter inom motståndsrörelsen, som varnade de berörda. Han försökte också smussla undan de mest tyskfientliga breven, vilket var ett riskabelt företag.
 

Bespottad på gatan

Men ryktet spred sig i Oslo: Moe var tyskvän. – Folk spottade på mig på restauranger, folk som inte kände mig. Goda vänner anade ugglor i mossen. De förstod att jag höll på med något och lät mig vara ifred. De kände till min bakgrund och förstod, att jag inte var nazist. Men gamla klasskamrater, som såg mig på Oslos gator tillsammans med tyska officerare, tänkte: Jaså, Moe har också fallit för dem. Moes poserande som tyskvän, vilket han idag kallar ”stympning av karaktären”, var medvetet. Inte ens hans närmaste fick reda på att allt var ett spel. För att uträtta något måste han ha tyskarnas förtroende.

Moe slutade vid censuren, sedan en hemlig adresslista försvunnit. Den tyske chefen hade själv slarvat bort den, men Moe fick bli syndabock. Han skrev dock ett indignerat brev till den tyske rikskommissarien Terboven, där han bedyrade sin oskuld. Moe fick som väntat inget svar, men brevet noterades troligen av tyskarna. Det var det viktiga. En dag berättade Tor Glad, att han erbjudits ett nytt arbete: att sändas till England för att spionera för tysk räkning. Invasionen av Norge var en tysk chansning som gick hem. Med sedvanlig överlägsen attityd ställde inkräktarna till parad på Karl Johan i Oslo. I själva verket var det ännu en bluff. Den tyske befälhavaren ville dölja hur svaga styrkor man fått iland under invasionens första dagar.

Moe blev entusiastisk: här fanns chansen att spela under täcket, att avslöja för engelsmännen vem han var och skicka tyskarna vilseledande information. Kort sagt: att bli dubbelagent. Moe var rädd att han var svartlistad efter debaclet på censuren. Men han hade fortfarande en fördel tack vare sina perfekta kvalifikationer. Han hade kännedom om landet och släktingar där. Kanske spelade också hans inlaga till Terboven en roll. Moe och Glad antogs för uppdraget och anställdes vid Abwehr, den tyska spionorganisationen.

 

ABWEHR

Den tyska militära underrättelsetjänsten, som grundades 1919 och existerade till och med 1945.

Organiserade kontraspionage och sabotageaktioner. Abwehr hade under andra världskriget avdelningar i alla ockuperade länder samt även i flera neutrala. Organisationen leddes 1938-43 av amiral Canaris. Denne, samt flera andra ledande namn inom Abwehr, avrättades efter det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juli 1944. Canaris motarbetade via Abwehr vid vissa tillfällen Hitler, och hans
dubbelspel upptäcktes. Canaris hängdes 1945.

1955 skapades Tysklands nutida efterföljare till Abwehr, Bundesnachrichtendienst.

 

Spion hos tyskarna

Hur lyckades han åter dupera tyskarna? På sätt och vis var de lättlurade: – Jo, men det var egentligen två saker som var till vår fördel. Dels var det ett väldigt tryck på Abwehrs tentakler att engagera folk, som ville arbeta för dem. Dessutom fick de, varje gång de rekryterade någon, en premie på några tusen mark. Om det då hos Abwehr uppstod ett aldrig så litet tvivel om den värvade personens lämplighet, så hade det i så fall kostat värvaren flera tusen mark. – Dessutom hade Abwehr ett skriande behov av agenter. Så fort kriget bröt ut, avslöjade MI5 och den brittiska polisen de flesta av de tyska agenterna i landet genom en systematisk kartläggning.

Att han åter lyckades dupera tyskarna, förklarade han så här:  – Det var tur och till en del skicklighet. Jag hade lätt för att förställa mig; min mor var ju vid teatern. Jag var också lite av en skådespelare, konstaterar den gamle spionen. Inför uppdraget fick paret under sex veckor specialundervisning i bland annat spängämnesteknik och morsealfabetet; de fick också ett eget kodsystem för sina rapporter. Moe och Glad förstod att deras uppdrag var att bana väg för en planerad tysk invasion av Storbritannien. I packningen fick de, förutom vanliga pistoler, även med sig necessärer med rakborstar. Dessa visade sig vid ett närmare studium innehålla tändhattar. Dessutom utrustades de med till synes vanliga reservoarpennor – i själva verket var det brandbomber.

 

Uppdraget inleds

Vid midnatt den 7 april 1941 tog ett tvåmotorigt tyskt sjöflygplan dem från Stavanger till den skotska kusten. Medan de närmade sig kusten, funderade Moe på hur de båda snabbast skulle kunna etablera kontakt med engelska myndigheter. Han trodde naivt nog, att engelsmännen skulle ta emot dem med öppna armar.

Gummibåten sjösattes. Cyklar och bagage, bland annat den viktiga radiosändaren, surrades fast och Tor och John tog plats. I nattmörkret tog de ut riktningen mot land med en kompass. Sikten var dålig, det småregnade. Flygplanet lyfte och försvann. De var ensamma. Motorljudet från planet hade inte mer än tonat bort, förrän Tor tog fram signallampan för att ge sig till känna. Men de steg iland utan att ha väckt någon uppmärksamhet. I gryningen framträdde en hamn och några hus; det visade sig vara fiskebyn Crovie. De knackade på hos en vettskrämd bybo, som visade dem vägen till närmaste polisstation. De begav sig av på cykel. Snart nog mötte de en polisbil som stoppade dem. Mannen i byn hade ringt polisen. Dessutom cyklade de på fel sida av vägen, påpekade polisen. Men polismännen fick snart annat än brott mot trafikstadgan att tänka på. Tor och John lämnade över sina pistoler till de häpna poliserna med orden: – Vi har satts iland som tyska spioner!


Rena James Bond! Moe utrustades med tändrör, förklädda till reservoarpennor. Bröt man sönder en cylinder, började syra fräta sönder en mellanvägg i pennan som antände en sprängkapsel. Tillsammans med något lättantändligt gods hade man enkelt skapat en brandbomb.



På polisstationen i den närbelägna staden Banff isolerades de i väntan på säkerhetstjänstens män, som anlände redan samma kväll. Ett första förhör ägde rum. John började nu bli orolig: engelsmännen litade uppenbarligen inte på att de var de, som de utgav sig för. De fördes till polishögkvarteret i London och ställdes inför militärdomstol. Fram till dess hade John och Tor trott att de enbart skulle behöva förklara situationen. Men förhören var rigorösa, och de möttes av en stark misstro.

Efter kriget träffade Moe en av officerarna, en kapten Gallagher, som varit med och förhört honom. Denne berättade för Moe, att man antagit att de var ännu några på bar gärning haffade tyska spioner. Före lunch skulle man klara av Moes och Glads dödsdomar: så gick småpratet före förhöret. För engelsmännen såg det ut att vara ett solklart fall.

Men efterhand började det stå klart för engelsmännen: Moe och Glad var inga vanliga tyska agenter.  – Jag hade helt enkelt en jäkla tur som hade så goda referenser, säger Moe idag. Förutom att han hade adressen till sin morfar, hade han en annan tungt vägande kontakt i London. Utrikesministern i den norska exilregeringen, Trygve Lie (1946 utsedd till FN:s förste generalsekreterare), var en vän till familjen.

Spionens vardag

De båda tilldelades en kontaktofficer vid namn Christopher Harmer, som tillhörde MI 5, den organisation de nu själva tillhörde. Harmer skulle övervaka alla deras kontakter med tyskarna. Det stod klart att de skulle bli dubbelagenter. Nu började MI 5 konstruera en historia som skulle sändas till tyskarna: att de båda var framme välbehållna och hade anmält sig som flyktingar. Meddelandet sändes och tyskarna bekräftade att de mottagit det. Tor och John hade bestått eldprovet. Men rapporterna till tyskarna föregicks av många överväganden, minns Moe: – Jag kom med förslag om vad som skulle sändas och som därefter skulle godkännas av krigsdepartementet. Det var viktigt att jag kom med förslag, som passade mitt temperament och min läggning, som tyskarna säkert också granskade. Rapporterna skulle helt enkelt omärkligt bära Moes signum. För att undvika pejling flyttades sändarutrustning vid några tillfällen. För att ge sken av autenticitet bröts sändningarna ibland, som om männen blivit störda. MI 5 hade alltid sista ordet; Moe och Glad var på sätt och vis deras marionetter.

Ännu gav tyskarna dem inga konkreta sabotageuppdrag. De ville mest ha reda på den allmänna opinionens stämning, till exempel hur befolkningen i London reagerade på de tyska bombangreppen. Sakta byggdes förtroendet mellan Abwehr i Oslo och Berlin och deras män i Storbritannien upp. Medan Moe började finna sig i sin roll och även upprättade ett visst socialt liv i London, hade den långa perioden av förhör och isolering tagit ut sin rätt hos Glad. Engelsmännen uppfattade honom allt mer som en säkerhetsrisk. Droppen, som fick bägaren att rinna över, var när han nonchalerade utegångsförbudet. MI 5 fann för gott att internera norrmannen. Han förblev internerad under resten av kriget. Händelsen märkte denne idealistiska man djupt, och bitterheten följde honom till hans bortgång vid 80-talets mitt. John Moe blev nu, som han uttryckte det, en ”dubbel dubbelagent”. I sina rapporter skulle han ju också ge sken av att Tor medverkat.


dubbelagenten Wolf Schmidt
Ännu en tysk spion i samarbete med de allierade. Dubbelagenten Wolf Schmidt sänder ett väl preparerat meddelande till Abwehr, noga övervakad av den brittiske säkerhetstjänsten.


Sabotageverksamhet

Efterhand började John arbeta som en äkta agent: han åkte runt i landet, samlade in fakta, samtalade med folk, observerade militära trupprörelser och materialtransporter på järnväg, detta för att kunna uppträda absolut trovärdigt i sina rapporter. Sista ordet hade som vanligt MI 5.

MI 5 bestämde så hösten 1941, att ett sabotage skulle utföras. För John var detta ett välkommet avbrott i rutinerna. Men sabotaget utfördes, helt utan hans medverkan, av MI 5:s folk. Man brände ett lager av socker, som redan var skadat och oanvändbart. Londontidningarna skrev om händelsen, vilket tyskarna noterade. De gratulerade Moe till ett väl utfört uppdrag. Efter en tid planerade Abwehr ett nytt sabotage. John föreslog att MI 5 skulle spränga en övergiven militärförläggning. När bomben detonerade, befann sig Moe på bio i London.

Åter skrevs om ”sabotaget” i lokalpressen, vilket bekräftade för tyskarna att Moes rapporter var sanningsenliga. Senare skedde ännu ett fingerat sabotage, då ett nedlagt kraftverk sprängdes. I september och oktober 1942 spred Moe på MI 5:s order i sina sändningar uppgifter om att ett anfall förbereddes mot Norge. Han hade i Skottland observerat övningar i vinterkrigföring. Med rapporterna ville den brittiska krigsledningen få tyskarna att tro, att ett allierat anfall mot Norge var nära förestående. John förstod att något annat skulle äga rum i skuggan av hans desinformation. Men vad, visste inte ens han. I november 1942 stod svaret att läsa i pressen: den allierade landstigningen i Nordafrika. Hade tyskarna tack vare Moes rapporter bundit upp trupper i Norge, som bättre behövdes i ökenkriget? Just då fick Moe inget svar; efter kriget bekräftades att så var fallet. Bland annat hade ubåtar omdirigerats till Nordsjön inför en väntad invasion. Den allierade landstigningen i Nordafrika – operation ”Torch”, facklan – kunde genomföras så gott som utan förluster.



Två tyska spioner har gripits i England.


Rapporter räddar liv

Som Moes avgörande och stora insats räknas hans sista uppdrag. Hösten 1943 begärde tyskarna information om vad som hände i Skottland: vilka förband övade där, vilka flygstridskrafter var stationerade dit, vilka fartyg fanns i hamnarna? Moes svar blev ungefär detsamma som 1942: han hade observerat övningar i vinterkrigföring. Men han förstod, att det åter var dags att få tyskarna på villospår. Åter skulle han få dem att tro, att de allierade var på väg mot Norge. Istället var siktet inställt på Normandie.

Moes rapporter var utformade för att förbrylla tyskarna inför den förestående D-dagen den 6 juni 1944, landstigningen som inledde Europas befrielse. Moes meddelande i januari 1944 om vinterövningar i Skottland blev också hans sista. Han fick besked om att de båda agenterna skulle avvecklas; de var förbrukade enligt MI 5. Moe hade sänt under lång tid, och MI 5 bedömde att riskerna med fortsatta sändningar övervägde desinformationsvärdet. Tystnaden skulle få tyskarna att tro att deras agenter avslöjats. John fick ge ett sista löfte till MI 5, innan han slutade: att aldrig yppa något om vad han sysslat med i organisationens tjänst. MI 5 uteslöt dock att man kunde utnyttja dubbelagenternas erfarenheter framöver. Moe gav löftet, och ett löfte till MI5 håller man. Vid sitt avsked föräkrades han för 100 000 pund, så allvarligt såg MI 5 på riskerna för hämnd. – Men jag betalade bara premierna i några år, sen gav jag tusan i det. Tog de mig inte då, tar dom mig inte nu, skrattar han.


MI 5
(officiellt namn: Security Service) Den brittiska säkerhetstjänsten, vars uppgift är att skydda Storbritannien mot spioneri och terrorism. MI 5 försvarar även landet mot annan verksamhet från främmande makt, som syftar till att destabilisera det brittiska demokratiska samhällssystemet. Kan närmast jämföras med SÄPO. MI 5 leds av en generaldirektör, som är direkt underställd inrikesministern. Bör inte förväxlas med MI 6, som är den brittiska underrättelsetjänsten (Secret Intelligence Service).

Hemligheten röjs

Moe tjänstgjorde i brittiska armén under resten av kriget och återvände till Norge 1945 i engelsk uniform. Hans dubbelliv var över. Den engelske historikern Nigel West avslöjade Storklas och Lillklas rätta identiteter 1981 efter ett långvarigt detektivarbete. Därefter blev deras smått fantastiska historia offentlig.

John Moe inledde en civil karriär efter kriget. Han hade chefspositioner inom såväl SAS som Höganäsbolaget. Men sina insatser under kriget skattar denne försynte man ändå högst:  – Oh ja, det är ju bekräftat att jag gjorde nytta.

Hur många allierade soldaters liv hans och andra allierade dubbelagenters desinformation räddade är förstås svårt att uppskatta; kanske rör det sig om ca 10 000 man, enligt vissa uppskattningar. Men vid sidan av den berättigade stoltheten finns ett sår han burit med sig genom åren. När han en natt 1943 väntade på en tysk luftlandsättning av materiel släppte samma flygplan också en bomb över en liten skotsk by för att avleda uppmärksamheten. En 11-årig pojke, Laurence McKay Kerr, dödades. Den engelska upplagan av Moes bok är tillägnad pojkens minne och Moe har besökt hans grav. – Det känns hårt än idag, säger John Moe.

John Moe idag
 John Moe idag.

Litteraturtips:

 John Moe skrev sina memoarer  tillsammans med journalisten Jan Moen: Moen, Jan och Moe, John John Moe. Dubbelagent (1985).

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!