AV MARTIN HÅRDSTEDT, INSTITUTIONEN FÖR HISTORIA, UMEÅ UNIVERSITET


– Krigföringen och underhållsproblemen under kriget 1808-09.

Ett av de mest ödesmättade krigen i svensk historia, finska kriget 1808-09, splittrade riket. Ett gammalt land blev två, Sverige och Finland. Vissa namn sitter väl kvar i medvetandet. Runeberg, Döbeln vid Juutas, Sven Dufva. Men hur såg kriget egentligen ut, och varför förlorades det? Som Martin Hårdstedt visar så var det i alla fall inte på slagfältet.


»Med Befolkning och Hästtillgång så Disproportionerad til behof och Distance, och med en så stor fattigdom på egne Produkter, skall altid detta land… framställa oöfvervinnerliga svårigheter för större Arméers fortskaffande och uppehåll.«

Detta konstaterade generalen Wrede, då chef för de svenska trupperna i Västerbotten, i ett brev till en kollega i september 1809. Freden var nära förestående och Wrede menade mot bakgrund av sina erfarenheter att det inte gick att bedriva krig i de norra delarna av Sverige. Passussen lämnar dock en hel del frågor: Varför hade de yttre omständigheter som Wrede lyfter fram sådan betydelse? På vilka villkor fördes kriget av den svenska och ryska armén? Hur klarade man underhållet? Innan jag svarar på dessa frågor, och andra, några rader om det senaste kriget på svensk mark.


I napoleonkrigens skugga

Finska kriget 1808-09 var ett direkt resultat av de storpolitiska omvälvningarna i napoleonkrigens spår. Napoleon stod 1808 på höjden av sin makt. Endast England stött av Sverige fortsatte kriget. Ryssland hade året innan i Tilsit ingått ett fördrag med den franske kejsaren som gav Ryssland fria händer att agera mot Sverige.

 


Georg Carl von Döbeln (1758-1820).
Georg Carl von Döbeln (1758-1820).


I februari 1808 föll så napoleonkrigens skugga definitivt över Sverige. En rysk armé anföll sydöstra Finland över gränsen vid Kymmene älv. Anfallet kom inte helt oväntat. Från svensk sida var man sedan en tid tillbaka medveten om att ryssarna hyste anfallsplaner.

Trots detta gjordes mycket litet för att fördröja eller rent av stoppa det ryska anfallet i gränstrakterna. Detta berodde inte bara på att ett anfall vintertid inte hade ansetts troligt utan den försvarsplan som fanns föreskrev en ordnad reträtt.

Det var tänkt att sjöfästningen Sveaborg skulle hålla stånd samtidigt som de underlägsna finska förbanden tillfälligt retirerade. Med hjälp av förstärkningar från Sverige skulle sedan armén stödd av fästningen och skärgårdsflottan slå tillbaka fienden. Som vi vet kapitulerade Sveaborg redan i maj. Den till en början så framgångsrika motoffensiven under våren och sommaren tappade snart far-ten. Den svenska armén var i slutet av sommaren åter på reträtt. Under återtåget led armén svårt av proviantbristen och de sjukdomar som härjade. Ett avgörande slag stod vid Oravais i september och i november lämnade den svenska armén Finland för att aldrig mera återkomma.

 

Kriget i västerbotten

Nu vidtog en period med uppehåll i striderna. Den svenska armén samlades kring Torneå. Underhållssituationen var så svår att de rent svenska förbanden hemförlovades och andra delar av armén flyttades söderut. I mars 1809 fanns i princip bara finska förband kvar i torneåtrakten. Situationen för soldaterna i norra Västerbotten under denna period var mycket svår. Sjukdomar härjade skoningslöst och många dog i de överfyllda stugorna som var den inkvartering som fanns att tillgå för att undkomma kölden.

Trots nederlaget i Finland och det trängda utrikespolitiska läget ville Gustav IV Adolf fortsätta kriget. Den militära och civila ledningen hade dock fått nog och den 14 mars arresterades kungen. Statskuppen var ett faktum. Samtidigt återupptogs striderna i mitten av mars 1809 då ryssarna anföll dels över Kvarken och dels över Torneå mot Kalix. Den svenska armén var inte bara nedsliten efter vinterns umbärande utan saknade dessutom hästar. Detta omöjliggjorde en snabb reträtt. Den 25 mars kapitulerade den före detta finska armén vid Kalix i en situation som dess befälhavare Gripenberg uppfattade som hopplös. Ryssarnas anfall mot Umeå över Kvarken blev dock en tillfällig affär då ryssarna redan efter några dagar återvände över isen. Kriget fortsatte i Västerbotten utan några mer omfattade strider. I månadsskiftet maj-juni var hela länet i ryska händer. I mitten av augusti landsteg en svensk expeditionsstyrka vid Ratan norr om Umeå i syfte att stänga in den ryska armé som under den unge generalen Kamenskis ledning stod i södra Västerbotten. Ryssarna var just på väg att infalla i Ångermanland, men fick nu i ilmarsch vända norrut. Genom segern över den svenska expeditionsstyrkan vid Sävar den 20 augusti lyckades ryssarna bryta sig ur fällan och undslippa norrut. Freden i september beseglade Finlands öde. Allt land öster om Torne- och Mounio älvar avträddes till Ryssland.



Kungen vill gå till anfall
Kungen vill gå till anfall, men kräftan går bakåt vid försvar.



 

Ett litet krig utkämpat undersvåra yttre förhållanden

Kriget 1808-09 är att beteckna som ett ”litet” krig. Vid en jämförelse med de strider som utkämpades av de stora arméerna på kontinenten under napoleonkrigen framstår både striderna och de inblandade arméerna som små. Det är viktigt att ha detta perspektiv på kriget 1808-09. Den största orsaken till att striderna fick denna blygsamma omfattning var de svåra yttre omständigheterna. Dessa innebar att större arméer inte kunde klara sitt underhåll i Finland och norra Sverige. De områden där kriget mestadels fördes var även med den tidens mått mätt glest befolkade och svårtillgängliga. Vägsystemet var uruselt. Vintern ökade visserligen framkomligheten till lands, men istället avstannade sjötransporterna helt på grund av de svåra isförhållandena.

De sjukdomar som härjade under kriget fick stora konsekvenser. Orsaken var den militära sjukvårdens miserabla tillstånd i kombination med dålig mat, undermålig hygien och urusla inkvarteringar. Man räknar med att 30% av de svenska soldater som deltog i kriget dog i sjukdomar. Värst var förhållandena under november till februari 1808-09 då armén låg vid Torneå. Även den ryska armén led av sjukdomarna och sjukvården vid tsarens armé var varken bättre eller sämre än vid den svenska armén.



”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat var gott”
Runebergs klassiska dikt om Sven Duva; ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat var gott”
- speglar egentligen det desperata bottenskrap av mänskliga resurser svenska ledningen
genomförde för att skaffa fram mera soldater.


De begränsade möjligheterna att ordna underhållet för soldater och hästar gjorde att svenskarna hade stora problem att upprätthålla de styrkor man hade. Ryssarna kunde av samma anledning inte helt utnyttja sitt numerära övertag då omgivningen inte kunde föda hur stora arméer som helst. Kriget var mer en kamp mot de svåra yttre omständigheterna än en kamp mot fienden. De underhållsmässiga villkoren var så stränga att de helt satte sin prägel på kriget. Det var till exempel det kritiska försörjningsläget i Västerbotten som gjorde att stora delar av den svenska armén kring Torneå hemförlovades eller flyttades söderut under vinter 1809. Detsamma gällde ryssarnas planer på att ockupera Ångermanland i augusti 1809.


Att leva av ortens tillgångar

Att leva på lokala tillgångar hade arméer gjort under flera århundraden. Under trettioåriga kriget urartade provianteringen som regel alltid i plundringar. Förflyttningarna styrdes i mycket stor utsträckning av tillgången på förnödenheter. Att plundra fiendens territorium var ett sätt att förvägra denne möjligheten att underhålla sina trupper. Under revolutionskrigen i slutet av 1700-talet och under napoleonkrigen var arméerna fortfarande beroende av de lokala resurserna – detta gällde i princip ända fram till första världskriget.

 

General von Döbeln leder motanfall från främsta linjen.
General von Döbeln leder motanfall från främsta linjen. Ingen svensk militär efter Karl XII:s tid har fått ett sådant symbolvärde. Redan hans samtid frapperades av hans utstrålning, som inte minskades av det svarta pannbandet som dolde ett skottsår från kriget 1788-90.


Förnödenheter införskaffades från civilbefolkningen antingen genom kontant betalning eller mot rekvisitioner. Det senare innebar löfte om betalning i en avlägsen framtid. Oavsett betalningsform handlade det om påtvingade utskrivningar. På fientligt territorium var det vanligt med kontributioner. Detta betydde leverans av förnödenheter och så vi-dare mot att få slippa plundring.

De svenska och ryska arméerna under kriget 1808-09 levde av omgivningen då relativt små mängder förnödenheter kunde föras fram utifrån längs de urusla vägarna eller lagras i förväg. De lokala resurserna spelade en avgörande roll och följaktligen drogs lokalbefolkningen och den civila lokalförvaltningen direkt in i kriget genom de stridande arméernas underhållsbehov. Man ska ha klart för sig att direkta strider vid tiden för napoleonkrigen, med undantag för belägringar av städer, mycket sällan påverkade civilbefolkningen. Slag och sammanstötningar skedde på öppna fält – mycket sällan i bebyggelse. Detta gäller även för kriget 1808-09. Det var bördan av att leverera förnödenheter, ställa upp med skjuts, inkvartera friska och sjuka och så vidare som fick konsekvenser för civilbefolkningen.

De lokala myndigheterna blev i praktiken en del av den ryska och svenska krigsmaktens underhållsorganisationer. Det var genom den redan befintliga väl inarbetade civila förvaltningen som arméerna fick vad de behövde.

 

Två olika system

Det fanns dock stora skillnader mellan de båda arméernas underhållssystem. Den svenska armén hade ett högst centraliserat underhållssystem där en särskild avdelning vid varje arméhögkvarter, det så kallade generalkrigskommissariatet, skötte allting som hade med underhållet att göra. Krigskommissariatet hade en mängd officerare och ämbetsmän till sitt förfogande för att skaffa fram det som armén behövde. Bland personalen ingick ofta rent civil personal med goda kunskaper om de lokala förhållandena.

Det ryska underhållssystemet var tvärtemot det svenska starkt decentraliserat. Någon motsvarighet till generalkrigskommissariatet fanns inte. Istället var varje militär förbandschef ansvarig för sina truppers underhåll. Unikt för den ryska armén var att de ryska soldaterna på kompaninivå var indelade i koklag, så kallade arteler, under överinseende av en underofficer. Inom artelerna de-lade soldaterna krigsbytet och även en del av deras lön gick till en gemensam kassa med vars hjälp de sedan gemensamt skaffade mat och annat som behövdes. Detta unika system var ett resultat av den ryska militärtjänstgöringens livstidskaraktär och var den enda sociala trygghet den ryske soldaten hade. I praktiken innebar detta att soldaterna mycket ofta själva förutsattes skaffa sitt underhåll.

 

Hästbrist och trilskande bönder

För den svenska armén var transporterna det största problemet. Eftersom armén inte hade hästar för mer än det allra nödvändigaste, var man beroende av allmogens förmåga att ställa upp med skjutshästar för förflyttning av trupp och materiel.

Detta var inte alltid så enkelt. Bönderna rymde till skogs med sina hästar, smet från skjutsen med last och allt eller helt sonika vräkte lasten i diket. I maj 1809 utbrast Wrede i ett brev till militärledningen i Stockholm att han inte förstod hur han skulle kunna försvara ett så vidsträckt område med så få sol-dater ”där troupperna framskrida som sköldpaddor i brist af hästar.” I ett annat brev lite senare tillade han ”med en allmoge så litet van vid lydnad och hörsamhet som denne”.

Omfattningen på böndernas transportinsatser var ändå trots deras motstånd imponerande. Vid många tillfällen togs alla hästar som fanns i socknarna i anspråk för de militära transporterna. För Luleå socken i Västerbotten innebar detta till exempel mer än 800 hästar.

Foderbristen spädde på problemen. Trots att man redan före kriget hade minskat trossen ledde foderbristen till att man tvingades göra sig av med snart sagt alla sina hästar eller utackordera dem hos allmogen. Den svenska armén stod nästan helt utan hästar när det ryska anfallet inleddes i mars 1809 över Torneå älv.

Förnödenheterna och hästskjutsen utskrevs mot kontant betalning och rekvisitioner. Skulderna för det senare blev omfattande och reglerades först så sent som 1814-15. Många fick aldrig betalt då oordningen under kriget ofta ledde till att kvitton försvann.

 

Ockupation

Uppenbart är att den ryska armén hade större framgångar än den svenska armén när det gällde att få lokalbefolkningen att lyda. Detta var ett resultat av att man kunde lägga större tyngd bakom sin krav. Trots detta utgick stränga och klara direktiv från den ryska ledningen att befolkningen i de ockuperade områdena skulle behandlas väl.

Någon systematisk plundring förekom inte även om undantag naturligtvis förekom. Anledningen till detta var sannolikt att man insåg att det skulle bli svårt att underhålla armén på fientligt territorium med en befolkning i uppror. Ryssarna  lovade därför betalning för det man skrev ut, ett löfte man dock mycket sällan höll.

Lokalförvaltningen i både Finland och norra Sverige samarbetade med ockupationsmakten för att upprätthålla lugnet. Ändå reste sig lokalbefolkningen på flera håll i Finland. Vis av denna erfarenhet samlades alla vapen in i Västerbotten sommaren 1809 för att slippa få bondeuppror på halsen.

Ett gissel för civilbefolkningen var de ryska soldaternas regelmässiga stölder. Stölderna var så vanliga att skillnaden mellan dessa och regelrätta plundringar ibland var hårfin. Stölderna var en konsekvens av det decentraliserade ryska underhållssystemet. De ryska soldaterna stal inte bara. Allt tyder på att en informell handel förekom mellan ryssarna och civilbefolkningen.

 


 Löjtnant Zidén i spetsen för sina mannar
Ur Fänrik Ståls sägner. Löjtnant Zidén i spetsen för sina mannar.


Transportproblemen i norra Sverige och Finland innebar att den ryska armén tvingades skära ner sin tross precis som den svenska armén. Detta är intressant då den ryska armén alltid hade följts av en enorm ohanterlig tross. Under kriget 1808-09 var man tvungen att tänka om och marschera med lättare utrustning.



 Jean Baptiste Bernadotte
Den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte blev vald till svensk tronföljare på vågen av en revanschistisk stämning 1810. Nu kom en man som skulle kunna återerövra Finland. Hans politik blev den motsatta. Sverige slöt förbund med Ryss-land mot Frankrike och fick Norge som ersättning.

 


Svenskt infanteri anfaller vid Revolax 1808.
Svenskt infanteri anfaller vid Revolax 1808.

 

Avslutning

Genom att peka på de mycket speciella och svåra yttre omständigheterna som rådde under kriget 1808-09 har jag velat framhäva krigets tydliga karaktär av underhållskrig. Underhållet hade en avgörande betydelse för krigföringen. Utan de lokala resurserna skulle kriget ha varit en omöjlighet. Det fanns inga möjligheter att med hjälp av de kommunikationer som stod arméerna till buds transportera fram alla de förnödenheter som behövdes. Kriget 1808-09 var ett krig mer mot de yttre omständigheterna än mot fienden. De gällde inte att betvinga fienden på slagfältet i första hand, utan främst att få lokalbefolkningen att skjutsa, leverera förnödenheter och inkvartera friska och sjuka. Organisatoriskt innebar kriget att trossen nedskars radikalt i både den svenska och ryska armén. 

 

LITTERATURTIPS

Hornborg, Eirik
– När riket sprängdes, Helsingfors 1955.

Hårdstedt, Martin
Durchmarscher och kronoskjuts.
Lokalbefolkningen och de militära transport problemen under kriget 1808-09.

Militärhistorisk tidskrift 1995.
Generalstaben – Sveriges krig 1808-1809, 9 band med kartor, Stockholm 1890-1920.

van Creveld, Martin
Supplying War, London 1977.

  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!