AV FIL. DR. J. HENRIK BERGSTRÖM, RESERVLÖJTNANT VID NORRLANDS SIGNALKÅR

Den senare delen av Boerkriget kom att se födelsen av koncentrationslägret som en brittisk strategi för att knäcka boernas gerillakrig. J. Henrik Bergström har tittat närmare på det begrepp som kom att få en ännu fruktansvärdare innebörd några årtionden senare.


Om koncentrationslägren under 1930- och 40-talen har många berättat. Däremot har vi betydligt mindre kunskap om ursprunget till koncentrationsläger och dess militärstrategiska bakgrund. Även om den här typen av läger hade använts av spanjorerna för att kväsa ett uppror på Kuba, så var det under boerkriget som termen koncentrationsläger först kom till användning, vars namn nazisterna senare använde. Britterna utvecklade och brukade lägren från oktober 1899 till maj 1902. Kriget var Storbritanniens blodigaste, mest förödmjukande och mest kostsamma mellan 1815 och 1914.

 

Laager

Den brittiske ambassadören i Berlin skriver 1935 en protest till riksmarskalken Herman Göring om lägren, som börjat användas i Nazityskland. Göring underlåter att svara ambassadören och låter producera den tyska encyklopedin, i vilken det stod att läsa om koncentrationsläger: ”Först använt av britterna i Sydafrika”. Men det finns en viktig distinktion. De brittiska lägren i Sydafrika var flykting- och interneringsläger, medan de tyska var arbets- och utrotningsläger. Termen koncentrationsläger är alltså samma, för två i väsentliga avseenden skilda företeelser. Som ett led i att stävja det uppblossande gerillakriget under år 1900 och tackla problemet med civila i krigszonen, inrättade britterna koncentrationsläger. Lägren användes för att internera civila, främst kvinnor och barn.

Den brittiska hemmaopinionen låg de egna styrkornas krigföring i fatet. Särskilt då britterna fick reda på den inledningsvis katastrofala krigsinsatsen. Initialt tillfogades britterna sådana förluster att hemmafronten inte trodde på krigskorrespondenternas rapporter! När folket senare fick kännedom om lägren, som sattes upp drygt ett halvår efter kriget inletts, rasade britterna. Både inom och utom Storbritannien anklagades britterna för att bedriva ett systematiskt utrotningskrig mot de upproriska boerna. En parallell till förhållandet krigsförlopp och hemmaopinion kan dras till USA under Vietnamkriget. Till skillnad från USA vann Storbritannien kriget, men förlorade senare Sydafrika.

De lidanden som skildras i inofficiella och officiella skrifter, bland annat pressens skriverier och en undersökningskommission, lade grunden för en djup internationell misstro mot britterna. ”A barrier of dead children’s bodies will rise up between the British and the Boer races in South Africa”, skrev den brittiske parlamentsledamoten Lloyd George under kriget.  

Det finns inga säkra uppgifter på hur många som dog i lägren. Varje källa har sin uppgift. En av dem, kvinnomonumentet i Bloemfontein, uppger antalet till 26.370 kvinnor, men framför allt barn samt 1.421 män. Officiella parlamentsuppgifter anger antalet till 18.100. Andra uppger mellan 20.000 och 28.000 döda. Siffrorna är inte otroliga. Även i den brittiska armén dog långt flera i sjuksäng bortom slagfälten, beroende på dåliga medicinska och sanitära förhållanden i arméns fort och förläggningar. Boerkriget var ett krig där fler civila än stridande dog. Således var det farligare att vara internerad civil än kombattant.


Förluster i boerkriget (uppskattade tal)


                                  Britter och
                                  kolonialtrupper               Boer och frivilliga

Antal soldater           448.400                            87.300

(varav 83.000 kolonialtrupper)                          (varav 2.100 frivilliga)

Döda i strid                  5.800                                 drygt 7.000

Döda av andra orsaker 16.200                               (inräknat ovan)

Skadade/invalidiserade 66.500                               Inga uppgifter

Döda civila                   Inga uppgifter                      27.800



Koncentrationslägren i siffror (uppskattade tal)

Internerade boer, september 1900-juni 1902

114.000

Varav kvinnor och barn

95.000

Övriga internerade (svarta)

100.000

Antal läger, September 1900

24

juni 1902

46

Högsta dödsprocent i lägren, juni 1901-mars 1902 12

Högsta dödsprocent för den brittiska armén 5

(efter Bloemfonteinkampanjen)

Kunskapen om de svartas och de civila britternas situation är skral, eftersom källmaterialet är ytterst litet. I princip vet vi inte mer än att de svarta utgjorde nästan hälften av de internerade. Lägren låg ofta i anslutning till städer som exempelvis Kimberley, Krugersdorp, Middelburg och Pietersburg. Flera läger var konglomerat av intilliggande läger, som Kroonstad (10 läger), Pietermaritzburg (3 läger) och Springfontein (7 läger). Det största koncentrationslägret härbärgerade mer än 5.000 personer. Aktionen att splittra familjer och samla ihop folk som bodde hundratals, ibland tusentals, kilometer från varandra, fick inte den effekt som militärledningen hade räknat med. Kriget fortsatte i nästan två år och förvisso skyddades de internerade, men till det fruktansvärda priset av nästan 30.000 döda. Det var just koncentrationen av människor från olika landsdelar som gjorde att britterna kallade lägren för koncentrationsläger.



Fransk nidteckning över britternas behandling av kvinnor och barn


Den kuvade jordens taktik

Först i december 1900 utfärdades generalordern om internering, trots att interneringar pågått sedan sommaren. Lägren drevs enligt militära principer och byggdes på platser som var lätta att försvara och underhålla medelst järnväg. Lägren bebyggdes med enkla medel och de flesta var av trä eller tält. Boerna själva ansåg i princip att britterna gjorde rätt i att internera, då de stridande bättre kunde bedriva gerillakriget utan att behöva ta hand om nära och kära. Parterna välkomnade till en början således det militära initiativet att internera de tiotusentals framför allt kvinnor och barn, som blivit lämnade av männen som dragit ut i kriget. Landsflyktingarna drog runt i landet då deras egendomar bränts ned av båda sidor, så att fienden inte skulle kunna använda dem. Även familjer där maken kapitulerat internerades, då boerledarna såg med oblida ögon på dessa och helt sonika brände ned deras hem.

Parallellt med interneringen brändes också jorden, av boer och britter. Inget skulle få hamna i fiendens händer. Både i tidigare och senare krig har taktiken att skydda de egna trupperna och linjerna samt störa fienden genom den brända jordens taktik framgångsrikt genomförts. Att gå så långt som att kuva jorden, att med militära medel kontrollera civila i militärt syfte var något nytt. Kuvandet av jorden skall inte jämföras med nazisternas utrotande av etniska grupper och andra, utan skall ses som en metod att med militära medel lösa ett militärstrategiskt problem i krig, applicerat på civila.

Lägren var dock inte tänkta att vara bekvämlighetsinrättningar. Lord Kitchener, den nye brittiske krigsbefälhavaren upphöjde också särbehandling till officiell militärpolicy. En grupp internerade prioriterades: flyktingar och familjer till neutrala, icke-kombattanter samt kapitulerade. Den andra gruppen, som bestod av folk vars fäder, makar och söner fortfarande stred, behandlades enligt policyn sämre. Däremot finns inga uppgifter om dödstalen var högre i gruppen som behandlades sämre. Även in- och utträdesvillkoren för lägren varierade. Läger som låg närmare gerillatrupperna iakttog av naturliga skäl strängare regler för in- och utpassering än läger som låg längre bort. Varken ideologiska syften att kriga mot civila eller bakomliggande tankar till de konsekvenser som lägren medförde fanns.




Slutet närmar sig – gerillaledare Potgieter
ligger stupad på fältet


Döden i lägren

 Lunginflammation, malaria, mässlingen och tyfus var vanliga dödsorsaker. Även hygienbrist medförde bekymmer. Färskt vatten saknades och övriga sanitära anläggningar i tältlägren var undermåliga. Problemen späddes på med dålig personlig hygien bland de lantliga boerna, vilka inte var vana att leva i ”städer”. Samtidigt gjorde britterna föga för att förbättra hygienen eller underlätta för boerna. Matbrist var ett annat problem. Britterna gav de internerade ”reducerade arméransoner” vilket i realiteten betydde svältföda. Varken färsk mjölk, grönsaker, kött eller sötpotatis fanns tillgängligt. Även efter hand som villkoren förbättrades var mattilldelningen ytterst liten.

Parallellt med bekymren i lägren hade den brittiska armén problem med krigssjukvården. Med underbemannade sjukhus och andra logistiska brister var det svårt nog att ta hand om soldaterna. Därför fick de internerade komma i andra hand. Men metoderna att ta hand om kvinnor och barn skilde sig föga från sättet att ta hand om imperiets soldater. Appliceringen av militära idéer på civila visade sig vara lättare sagt än gjort. Därför är det också till viss del en förklaring till varför katastrofen blev ett faktum. Ytterligare problem som rapporterades var att boerna inte klagade på matbristen. Boerna teg i stor utsträckning, varför det också blev svårt att ta reda på hur illa ställt det var. Att de internerade teg berodde på att boerna av tradition inte satte någon större tillit till främmande människor, på grund av tidigare religiös förföljelse, och att det var britter. Att samtala med fienden kan ha känts extra svårt.





Utmärglat barn har överlevt vintern 1901 i ett
av koncentrationslägren


Emily Hobhouse och undersökningskommissionen

Epidemier hade börjat spridas i förläggningarna och en självutnämnd kommission bestående av kvinnor under Emily Hobhouse började att undersöka lägren. Kommissionen undersökte lägren under fyra månader. Hobhouse var inte rädd att uttrycka sina känslor i brev hem till England om problemen med lägren och illvilliga eller korkade militärer:

Crass male ignorance, stupidity, helplessness and muddling. I rub as much salt into the sore places of their minds as I possibly can because it is good for them; but I can’t help melting when they are humble and confess that the whole thing is a grievous mistake and gigantic blunder and presents an almost insoluble problem and they don’t know how to face it.

Andra personer, särskilt liberaler i England tog också parti mot den inhumana behandlingen av de internerade och en grupp afrikaner sändes till London och lobbade för att förbättra förhållandena. Problemet med dessa grupper och involverade britter i Sydafrika var att de inte sett lägren med egna ögon. Det hade Emily Hobhouse. Hon hade inte exakta siffror på antal internerade eller döda. Vad hon såg och rapporterade var att läget var dåligt. Och blev sämre. Militärledningen på plats brydde sig inte om lägren och dess invånare. Ignoransen av de internerade började också resultera i fler döda. Under juni månad 1901 dog nästan 800 internerade, i juli dog drygt 1.400, i augusti uppemot 1.900 och i september något över 2.400. Inte förrän i november föll dödstalen. Hobhouse bevittnade också hur kvinnor och barn transporterades på den iskalla velden i öppna järnvägsvagnar.

Efter mothugg från lägerpersonal, framför allt ansvariga militärer fick Hobhouse stort inflytande på förbättringarna. Hobhouse berättelser föll i god jord bland de styrande. Förslag till förbättringar av förhållandena i lägren gjordes och efter hand genomfördes flera av dem. Hobhouse kommission klagade även på den dåliga ledningen av lägren. Kommissionen rekommenderade också att Merebanklägret i Natal skulle stängas på grund av förhållandena där. Fullt så illa som kommissionen ansåg att sakernas tillstånd var i Merebank, var de inte. En stängning av lägret var inte motiverad eller åtminstone en överdriven reaktion. Imperiets armé visste inte hur man skulle ta hand om civila i ordnade former i krigstid. Efter hand lärde sig britterna och förhållandena förbättrades. Senare övergick dock administrationen från militär till civil, just på grund av den dåliga behandlingen av de internerade. Läget i koncentrationslägren förbättrades och vid krigsslutet hade de lägre dödstal än i dåtida Glasgow. En annan kvinna som prisades för sitt enträgna och uppoffrande arbete för att förbättra lägervillkoren var Jane Waterston, den första kvinnliga doktorn i Sydafrika.

Lägrens historia var dock inte genomsvart. Främst erbjöd de viss trygghet för kvinnor och barn utan hus och hem. Skolor sattes upp och två av tre barn fick undervisning, något som försummats före kriget. Även vuxna gick i skolan och en del erbjöds jobb. Idrottstävlingar, konserter och andra aktiviteter uppmuntrades också i de av elände och smuts inrutade lägren.

 

Förvirring och propaganda

Med krigsslutet stängdes inte lägren, främst av humanitära skäl. Hemlösa och ensamstående förblev internerade. Så sent som i oktober 1902 befolkades lägren av uppemot 34.000 personer och de sista lägren stängdes inte förrän långt in på år 1903. På grund av medvetet mörkande eller usel administration, kände britterna inte förrän i slutet av kriget till hur många som verkligen varit placerade i läger. Detta medförde tydliga logistiska problem, eftersom de inte visste hur många som behövde hjälp. Förvirring rådde och man kunde alltid hävda att då inte kalla fakta om problemets utbredning fanns, så var det nog ändå inte så illa som vissa menade. Krigsförespråkarna stämplade kritikerna som pro-boer och vad kunde vara värre än anti-brittiska stämningar under pågående krig? Även inrikespolitiken färgades. Under valkampanjen 1900 använde Tories vulgärpropaganda som ”varje mandat som vinns av liberalerna vinns av boerna”.

Tyvärr har det även på senare år utkommit både pro-brittisk och pro-boersk smörja, som Belfields The Boer War som inte ens behandlar lägren, respektive den genomfalska bild av lägren som förmedlas av sydafrikanen Otto i Die Konsentrasiekampe. Otto gör sig bland annat skyldig till falsk citering! Också britternas ende svenska officer Mossberg skriver, i Minnen Från Tre Krig, onyanserat och subjektivt om lägren. Även en rik flora av myter om lägren finns, skapade framför allt av boerna, till exempel att grisar åt upp döda barn, att fiskekrokar petats in i maten eller att ”blå saker” lagts i sockret. Ingenstans har dessa anklagelser kunnat bevisas.

 

Inga vinnare – bara förlorare

Den kuvade jordens taktik var, hur vi än vrider och vänder, allt annat än framgångsrik. Tvärtemot vad britterna hade räknat med, misslyckades de kapitalt med att kväsa gerillakriget och havererade i behandlingen av de internerade. Spelad eller verklig administrativ inkompetens och känslolöshet ledde tiotusentals människor in i döden. Underlåtenheten att hjälpa var ett slapphetens brott mot mänskligheten.

I praktiken blev alla parter krigets förlorare. Storbritannien miste Sydafrika några decennier senare och britterna hade diskrediterats i omvärldens ögon. Boerrepublikerna förlorade kriget, många civila miste livet och de svarta glömdes bort. Även om relationerna mellan Storbritannien och Sydafrika normaliserades förvånansvärt fort efter kriget, finns koncentrationslägrens ärr kvar hos sydafrikanerna, likt de som apartheid medfört. Slutordet går till den australiske historikern Field som 1979 skrev: While not being the hell holes of a later period, these were nonetheless places of disease and neglect which claimed about 20.000 Boer lives and left a legacy of hate, which exists to this day.  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!