AV PATRIK NILSSON

De slöt sig samman i skvadronerna. De högre befälen red uppmuntrande längst leden. ”Skall det ske, skall det ske nu, ropade husarernas chef Bror Cederström”. Under ett öronbedövande hurra-rop satte de svenska husarerna av rakt mot de danska linjerna. Den 7 december 1813 utspelade sig det sista större fältslaget i Sveriges historia – det stora husaranfallet vid Bornhöft.


Danskarna och polackerna var förvånade, överraskade, chockerade. Hela dagen hade deras arriärgarde, polska ulaner, varit i strid med svenska patruller. Nu inkom rapporter om att en svensk kavalleridivision nalkades med största hastighet. Det var besvärande, men knappast farligt. Trupperna var samlade, den småbrutna terrängen gynnade infanteriet och skymningen skulle snart omöjliggöra alla tankar på ett stort anfall. För säkerhets skull bildade danskarna ändå en slaglinje. Artilleriet rullade i position. Holsteinska skarpskyttebataljoner gick i ställning, det danska kavalleriet fattade posto längst alternativa anmarschvägar. Om någon svensk spanare var tillräckligt oförsiktig skulle han få sig en salva han sent skulle glömma. Vad som inträffade motsäger allt man tycktes veta om hur god krigsföring skulle föras. Först kom de polska ulanerna, kända som elitsoldater i Napoleons arméer och utlånade för att förstärka den danska armén, retirerande med svenska husarer hack i häl. Enstaka visslande kulor avslöjade att de nått inom skarpskyttarnas räckvidd. Danskarna var beredda och kavalleri angriper inte gärna ett väl formerat infanteriförband i småbruten terräng, framför allt inte som infanteriet samverkar med artilleri och eget kavalleri. Men detta var inte en dag som alla andra dagar under Napoleonkrigen. Plötsligt dundrar några svenska skvadroner under den legendariske major Fritz von der Lancken och ryttmästare Thore Gyllenkrok rakt mot de danska linjerna. Det var husarer från Malmö och Simrishamn. Ulanerna flydde, de danska skarpskyttarna gav eld, två husarer föll döda ned; Petter Lander, 27 år, och Bengt Reffelwitz, 21 år. De första som fallit. Den ene fick ett skott i munnen, den andre i pannan.

Den ettrige von Lancken, av fienden kallad ”den lille djävulen”, avbröt spaningsanfallet, danskarna laddade om och andades ut. Men för tidigt. Framför dem uppe på en kulle tornade en lång blå linje upp sig. De mörnerska husarerna! Den svenska kavalleridivisionen under generallöjtnant Anders Fredrik Skjöldebrand höll snabbt på att formera sig till anfall.  

 

Detta har hänt…

1805 hade Gustav IV Adolfs hat mot franska revolutionen i allmänhet och Napoleon i synnerhet slutligen slagit över i en svensk krigsförklaring mot Europas dominerande supermakt. Svenskarna lyckades inte där Österrike, Preussen och Ryssland och alla andra misslyckats. De svenska provinserna i Tyskland fick utrymmas och stillestånd ingås. När Frankrike och Ryssland delade upp Europa mellan sig fick den ryske kejsaren fria händer med Sverige. I kriget gick östra riksdelen förlorad. 1809 gjorde militären statskupp och avsatte Gustav IV Adolf. Året efter valdes en av Napoleons marskalkar, Jean Baptiste Bernadotte till kronprins. Marskalk Bernadotte borde, resonerade man, kunna leda armén till seger och Finlands återtagande. Men av den marskalk som landsteg blev det en kronprins Karl Johan som gjorde precis tvärtemot alla förväntningar. Efter Napoleons Grande Armées undergång under invasionen i Ryssland 1812 slöt Karl Johan upp på Rysslands och de allierades sida mot Napoleon. Bernadotte, en realpolitiker ut i fingerspetsarna, hade siktet inställt på att erövra Norge från det fransklierade Danmark och låta Finland förbli ryskt.

Så landsteg åter den svenska armén på tysk jord. Bernadotte anförde de allierade stridskrafterna i norr, men sparade konsekvent de svenska trupperna i alla större drabbningar. Flera befälhavare som ville återupprätta äran efter nederlaget i Finland, stoppades från att inveckla sig i strider. Bernadotte skickade fram preussare och andra för att ta de stora förlusterna. Målet var att spara armén för framtida bruk. 1813 var Napoleons krafter uttömda och den danska armén på reträtt i norra Tyskland. Bernadotte beordrade en svensk kavalleridivision under Anders Fredrik Skjöldebrand att utföra en parallellförföljning av den danska armén, samtidigt som en annan kår under general Wallmoden skulle avskära deras reträttväg. Kronprins Bernadotte var den rationelle, moderne, militäre tänkaren som fötts av upplysningstiden och fått fria händer och avancemang tack vare den franska revolutionen. Han strävade efter att minimera riskerna och maximera vinsterna. De svenska kavalleriofficerarna var av annat virke, svärmare, romantiker. Genom deras bevarade brev och dagböcker vet vi att de försökte återupprätta hedern, de ville bli krigshjältar, de sökte striden. Med Napoleon knäckt var kriget snart slut. Detta var sista chansen att visa vad de dög till. De bröt mot orderna, de ville inte veta av någon parallellförföljning som skulle leda till att danskarna utmanövrerades till kapitulation. De ville slåss och gick rakt på. Med de mörnerska husarerna i spetsen vek man av i hasorna på de retirerande danskarna. Man hann upp dem vid Bornhöft den 7 december klockan tre på eftermiddagen.

 



Husaren och husarandan

De som red i spetsen för det svenska avancemanget var de mörnerska husarerna, arméns öron och ögon. Ett elitregemente som var stationerat i Skåne och som inte varit inblandat i striderna i Finland mot ryssarna. Boken tar sin början med en gedigen studie av detta förband. Bilden som tonar fram är minst sagt intressant. Det var samhällets absoluta ytterligheter som hade samlats under en och samma fana. Officerskåren utgjordes av gräddan bland adelsmän som klätts i uniform från den dag de lärt sig gå. De var inte militärer för att tjäna pengar – enbart uniformen var dyrare än en överstes lön – det var ett kall, ett sätt att leva, ett sätt att hålla familjens och landets och deras egen heder och ära levande. Deras soldater var värvade bland samhällets absoluta botten. Fattiga trashankar från den pommerska och skånska landsbygden tillsammans med några internationella äventyrare, till och med två finländare från Torneå. Vi får möta bägge grupperna, träffa deras familjer, lära känna det samhälle och den tid och den atmosfär de levde och verkade i. Det finns även en gedigen genomgång av den husaranda som de alla besjälades av. Den mentalitet som ledde fram till att de var den tidens omsjungna krigare. Den här bakgrunden faller oftast bort i historieböckerna, men utan den får vi ingen förståelse för vilka som var drivkrafterna till det stora anfallet i december 1813 – eller varför man plötsligt fick för sig att rida över isen på sundet och låta regementet äta frukost i Danmark utan något vettigt militärt syfte. Det var sådant mörnerska husarer gjorde. Eller för den delen en förklaring på hur samma husarer kunde massakrera sina egna landsmän när skånska drängar samlats vid Klågerup för att protestera mot krig och utskrivning 1811. Svaren ligger djupt nedbäddade i deras tal, dagböcker, brev, dikter, visor, målningar och sånger tillsammans med allt annat källmaterial som krigsrelationer, journaler, läkarrapporter, fattighusprotokoll med mera. Detta är en populärhistoriskt skriven bok, lättläst och underhållande. Samtidigt är undersökningens resultat uppseendeväckande och sensationella. Normalt är det sådan brist på källmaterial att man inte kan undersöka strider långt tillbaka i tiden in i minsta detalj, det är svårt att veta hur enskilda soldater betedde sig under den kanske mest extrema av alla situationer en människa kan hamna i. Bokens största värde är förmodligen att den ökar kunskapen om Kriget under historisk tid.




Vi vet av internationella undersökningar att soldater reagerar mycket olika under en strid. Vissa drabbas av olika stadier av handlingsförlamning, andra slåss. I Sista striden kan Sörensen kartlägga vem som förde striden, vilka det var som dödade, även ned till menigs nivå. Fritz von Ekensteen tillhörde de kallblodiga och gick i närstrid. Han var 27 år gammal vid Bornhöft, men redan veteran sedan han kommit till regementet vid 12 års ålder. Han var en av dem som inte glömde. På sin ålders höst drömde han om ett husarernas Valhalla där han åter skulle få möta sina gamla vapenkamrater.

 

En dag för hjältar

Åter till Bornhöft. Skjöldebrand och Cederström höll korta tal till husarerna som svarade ”med friskt mod” ett rungande ja! Hundratals sablar drogs ur sina baljor, Skjöldebrand kommenderade Framåt raska Gossar, skvadronerna gick framåt i trav, minuten senare gick man över i galopp, över hela linjen hördes ett ”dundrande hurra” och hästarna gick över till fyrsprång. Husarerna flög fram ”som fåglar”, som under exercis. Över 200 illvilliga ton hästar, män och vapen kom farande med 25 kilometers hastighet rakt mot danskarna.

Det danska artilleriet gav eld, en husar fick en arm avskjuten, en annan man fick en kanonkula rakt på axeln. Bror Cederström träffades av en karteschkula. Vissa fotsoldater försöker fly, andra bildar fyrkant och angrips på nytt av mörnarna. Sekunderna senare kommer andra vågen, skånska husarregementet och Schills svarta husarer. Därefter tredje vågen – det skånska karabinjärregementet. Den danska linjen svajade, på sina ställen bröts den upp. Inne i staden hade en annan dansk bataljon gått i ställning vid, passande nog, kyrkogården. Även den angrips.
Striderna går över i strider man mot man, eller grupper av soldater. På sina håll utspelar sig grova scener. Några är bevarade i dagböckerna, breven och minnesanteckningarna. En dansk soldat som försöker skydda huvudet får händerna avhuggna, en dansk adelsman som springer fram till en svensk officer och ber om nåd och skydd. ”Löjligt” skrev officeren i sin dagbok. Schills svarta husarer hade fått sin legendariske anförare dödad av danskar några år tidigare – nu ville de utkräva hämnd. De ville se blod. Danskt blod.

 


En berättelse med många dimensioner

Skrapar man på den blankpolerade historiska tunna ytan så finner man en fullkomligt fantastisk historia om sökandet efter ära, om krigarmentalitet och ond bråd död. Militärhistorikern Thomas Sörensen nöjer sig inte med att teckna det historiska händelseförloppet, beskriva regementets uppbyggnad, bakgrund, rekrytering, tradition, fälttågets historia och slaget in i minsta detalj. Normalt slutar militärhistorien där. Men inte nu. Sörensen följer med officerarna och de meniga i spåren långt efter slaget. Förlusterna blev betydligt större än de som Bornhöftsborna tvingades begrava dagen efter slaget. När pappa slängdes i en massgrav Tyskland blev en liten fattig flicka i Malmö stum, idiotförklarad, och nedkom så småningom med oäkta barn som togs ifrån henne. Både lilla Anna och mamma Kerstin, som tagit farväl av den frejdade husaren Nils Hallberg på Ostindiefararegatan i Malmö, dog så småningom under svåra umbäranden på fattighuset. De var inte ensamma i sitt lidande. Bredden i berättelsen ger striden åtskilliga dimensioner.

Upplevelserna vid Bornhöft kom att följa dem alla så länge de levde. Många husarer drabbades årtionden efter slaget av depressioner, åter andra begick självmord – allt till följd av upplevelserna från kriget. Att det går att belägga ett ”Vietnamsyndrom” i Sverige under 1800-talet är så pass intressant att boken bör få internationell uppmärksamhet på ett sätt som svensk militärhistoria normalt inte får. Kanske rentav pådrivaren bakom anfallet, general Anders Fredrik Skjöldebrand, avslöjade sig. Döende i kolera 1834 ryckte han till och utropade sina sista ord i livet: ”Framåt raska Gossar”, som om hans själ vandrade tillbaka till vinterdagen på den holsteinska slätten trettio år tidigare. Bornhöftsdagen kom att rista in sig inte bara i soldaternas själar utan även i regementets hjärta. Långt senare, när en ung löjtnant skulle rangera en skvadron på Bonarps hed inför ett övningsmoment kommenderade han en åldrad ärrad husar bakåt till andra led. Svaret kom som en pisksnärt: – Vid Bornhöft var jag i första ledet. Då tyckte Ni jag dög. Jag stannar här! Den gamle husaren fick behålla sin plats. Löjtnanten red vidare…


Mannen på fotografiet såg Moskva brinna. Han hade deltagit på fransk sida under Napoleons invasion av Ryssland. Den ryska vintern hade gett honom en kronisk huvudvärk som plågade honom livet ut. Christian Wesche var en av de internationella äventyrare som sökte sig till Mörnerska husarregementet. På sin ålders höst blev han veterinär i Malmö. En av bokens många fascinerande sidor är den oerhörda rikedom på porträtt och fotografier av dem som gick till angrepp vid Bornhöft. Flera var i tjugoårsåldern och kom att leva fram till fotograferingskonsten blivit allmän. Längre tillbaka än så var det inte.




Den tredje anfallsvågen som sköljde in över danskarna bestod av skånska karabinjärregementet, ”mannamannarna” som de kallades hemmavid.




”Här kommer de dårarna igen.” Brittiskt infanteri angreps upprepade gånger av franskt kavalleri vid Waterloo 1814. Britterna har bildat fyrkant, det vanliga sättet att strida mot kavalleri. Fotsoldaterna skjuter åt alla håll samtidigt som man skyddar ryggen på sina kollegor. Går ryttarna rakt på möts varje kavallerist av sex-sju bajonetter. En strid som ryttarna normalt inte kunde vinna utan stöd av eget infanteri och artilleri. Under hela Napoleontiden har en fyrkant brutits vid ett enda välkänt tillfälle, slaget vid Salamanca den 22 juli 1812 då ett brittiskt ekipage, såväl ryttare som häst, dödsstörtade in i en fyrkant. I tumultet som uppstod föll de andra kavalleristerna in. Fotsoldaterna dödades eller flydde.

Men det fanns ett tillfälle till. Kraften i de mörnerska husarernas anlopp vid Bornhöft löste upp och slog en fyrkant bildad av holsteinska elitsoldater i en dansk jägarbataljon.

 



 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!